Wennerholm: Sex skrällchanser i natt

Längdhoppsduon Erica Jarder och Khaddi Sagnia samt höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey har högtflygande planer i Kina.

PEKING. VM i Peking kan bli Sveriges sämsta någonsin.

Men i går träffade jag tjejerna som kan förändra allt.

Det sista hoppet.

Hela Sveriges VM-historia har handlat om hopp.

På alla VM jag varit på sedan debuten i Helsingfors 1983 har kikaren varit stadigt inställd på hoppgropar och höjdhopps-mattor.

Det är där framgångarna kommit.

Det är där jag sett Kajsa Bergqvist studsa upp som världsmästare i Helsingfors 2005, Christian Olsson landa som trestegskung i Paris 2003 och Carolina Klüft lägga grunden till sina tre sjukampsguld.

Av totalt 15 svenska VM-medaljer har 14 haft direkt eller indirekt anknytning till någon form av hopp.

Sex i höjd, två i tresteg, ett i stav och tre i Carros sjukamp där de överlägset starkaste grenarna var höjd och längdhopp.

Och så Ludmila Engquist VM-guld på 100 häck 1997 och brons 1999, där också hopp ingår i som en viktig teknisk detalj.

Det är bara Abeba Aregawis VM-guld i Moskva senast 2013 som saknat det inslaget och det hade av förklarliga själ inga rötter i den svenska hopptraditionen. Det hade inte Ludmilas heller, men där fanns det ändå hopp med i bagaget från det forna Sovjet.

Aregawi sexa med smärta

Men Abeba Aregawis två år som regerande världsmästare tog slut här i Peking i går. Hon blev sexa. Hon hade ont igen om jag förstod det rätt, men blev samtidigt omsprungen av en ny generation och alla yngre än henne själv.

Och för att fortsätta på samma tema som jag börjat, så bedömer jag Aregawis framtid som tämligen hopplös.

Damernas 1 500 meter har en mördande konkurrens och hade det funnits en NHL-draft på sträckan hade 99 procent draftats från Etiopien och Kenya varje år. Det är inte mycket att säga om, som jag skämtade med mina hopplösa bänkgrannar där på pressläktaren. Eller försökte skämta.

De såg ut som tre fågelholkar där i Fågelboet.

Då anspelade jag på etiopiskan Dawit Seyaum, som enligt det A Lennart Julinska uttalssystemet skulle bli ”säga om” på svenska.

Fyra i loppet, 19 år ung.

Fortfarande junior.

Flera meter före svensk-etiopiskan.

Framför sig hade Aregawi  också Genzebe Dibaba, 24, världens just nu överlägsna medel- och långdistansare.

Oslagbar om hon orkar fortsätta i samma stil.

Och holländskan Sifan Hassan, också hon med rötterna i Etiopien, en 22-åring som slagit Aregawi i åtta raka inbördes möten med den här VM-finalen inräknad.

Nej, det hängivna gänget runt Aregawi har fått mycket att tänka på. Och då

tänker jag inte på förbundet, utan mera på Hammarby som satsat så enormt mycket på henne att det nästan väckt uppror i klubben. En klubb hon knappt tävlat för.

Det lär bli livat på nästa årsmöte.

Trots att Sveriges två största medalj-hopp är borta, så ser förbundskapten

Karin Torneklint ändå en strimma hopp.

Hon tror fortfarande på en svensk VM-medalj.

Det gör inte jag. Jag tror på Sveriges sämsta VM genom tiderna.

Men jag beundrar hennes optimism.

I friidrott går det inte att hylla en förbundskapten för varken framgångar eller motgångar.

Kommer du in i rätt läge, som Ulf Karlsson gjorde i början av 2000-talet, är det ett självspelande piano.

Kommer du in i en svacka, som Karin, gäller det att leva på hoppet.

Sedan är det alltid lätt att skylla på andra.

Men friidrotten och dess mästerskap är nog det minsta du kan påverka som förbundskapten. Det är upp till individerna och deras personliga coacher som alltid är med och på plats och så även här i Peking.

Har du en Carolina Klüft eller en Kajsa Bergqvist eller en Christian Olsson är det ett självspelande piano och inga det går att sätta ihop i en kedja för att dubbla framgången.

Sex chanser – om jag tar i Men Karin Torneklint hoppas på en skräll och jag hoppas hon får rätt.

Hon har Angelica Bengtsson och Michaela Meijer i stav, Erika Kinsey och Sofie Skoog i höjd och Khaddi Sagnia och Erica Jarder i längd.

Sex skrällchanser. Om jag tar i.

Men den enda verkliga svenska medaljskräll jag upplevt under mina nu 32 VM-år såg också hopplös ut.

Emma Greens VM-brons i Helsingfors 2005. I ett regnigt Olympiastadion satte hon personligt rekord med 1,96, medan alla de som normalt skulle slå henne rev ut sig blötan. Riktigt göteborgsväder, kombinerat med talangen att hoppa i alla väder.

Det lär det inte bli här i Peking, där jag hört att 10 000 fabriker och kolkraftverk stängts ner för att garantera blå himmel inför den stora militärparaden i början av september.

Men det kan ju gå bra ändå.

Det sista som överger människan är hoppet.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.