”Kunde gå ut och bara söka efter att det skulle smälla”

Erik Niva möter Victor Edvardsen

Publicerad 2021-08-28

Från den fullständiga hopplösheten på en järnvägsbro till toppen av den allsvenska skytteligan.

Hela Victor Edvardsens liv har vänt totalt på bara två år.

Här är den vindlande historien om en ultra på planen, om en vilsen ung man som till sist hittade tillbaka till straffområdet.

Följ ämnen
IFK Göteborg

Natten var svart då Victor Edvardsen stod på en järnvägsbro i Karlstad utan att se någon väg därifrån.

Nedanför honom dundrade tågen förbi, i hans huvud virvlade tankarna hemskt och osorterat.

Var det här allt det skulle bli? Var det nu allt skulle sluta?

– Tidigare den kvällen hade jag suttit ensam hemma i lägenheten. Allt bara snurrade, så jag valde att gå ut och promenera för att försöka rensa huvudet. Men jag fastnade på den här bron där tågen gick. Och jag stod där och bara tänkte gång på gång: ”Är det verkligen värt att leva eller ska jag ta mitt liv nu?”. Jag såg inte längre några utvägar. Jag har haft polare som tagit sina liv, så på något sätt kändes det som... ett alternativ för mig också.

Riktigt hur länge Victor Edvardsen stod där och såg tågen passera under sig vet han inte, men han tror att det måste ha varit i minst två timmar.

Speciellt många klara bilder hade han inte i huvudet under den här natten, det mesta var suddigt, vagt och förvridet. Men en sak såg han ändå tydligt. Han såg sin familj – sina föräldrar och sin storebror – och det var det som fick honom att återigen välja livet.

– Till slut så kände jag att det inte var rättvist mot min familj om allt skulle sluta på det sättet. ”Är det såhär jag vill göra mot dom?”. Och den tanken tog mig bort från bron.

Morgonen efter ringde Victor Edvardsen till Daniel Pettersson, som var ordförande i det Karlstad BK han representerade sommaren 2019. Han berättade så öppet och ärligt han någonsin kunde. Han bad om hjälp och han fick den.

– Jag bestämde mig för att ge det en sista chans.

Ge en sista chans till...

– Livet. Och fotbollen.

Lunchen har nu hunnit bli eftermiddag på ett soldränkt Stora Valla i ett augustisåsigt Degerfors. Vi har pratat ganska länge om Victor Edvardsens liv – om vem han var och vem han blev – när han hittar en fras som fäster, en formulering som förklarar.

– Det kändes liksom... Som att jag var ett problem som andra behövde bli av med.

Meningen går att använda på flera olika delar av hans uppväxt, närmar sig nog kärnan till varför Victor Edvardsen så länge gick omkring med en inre känsla av frustration och ilska.

Skolan hemma i Sävedalen var aldrig för honom. Diagnostiserad med lindrig dyslexi hade han svårt att känna sig bekväm i klassrummet, och i slutet av högstadiet struntade han allt oftare i att gå dit överhuvudtaget.

Gatulivet lockade mer. Inte den sortens gatuliv som innebär skjutvapen och skyddsvästar – det hade ännu inte nått de struliga tonåringarna i Kålltorp – men den lite mer gammeldags varianten som innehöll stulna mopeder och andra småbrott.

Redan under den här tiden riskerade livskurvan att kantra, men där andra i omgivningen saknade alla former av balans hade Victor Edvardsen alltid fotbollen som en sorts motvikt. Det är svårt att hinna göra inbrott i kiosken strax efter stängning när det är avspark i U17-matchen klockan sju.

Samtidigt blev även relationen till IFK Göteborg alltmer dubbel, alltmer komplicerad.

Blåvitt betydde oerhört mycket för honom, hade alltid gjort det. Han var så liten när han gick på Ullevi för första gången att han inte ens kommer ihåg när det var, och han har varit maskot eller bollpojke på mängder hemmamatcher.

Under de sena tonåren var han sedan den främsta målskytten i akademin, men hans engagemang var samtidigt både större och mer svårfångat än så. För en kicksökande kille med småsvajig impulskontroll lockade kortsidan nästan lika mycket som gräsplanen – och för Victor Edvardsen var en brinnande bengal fotboll i minst lika hög utsträckning som en välstrukturerad helplanspress var det.

Han lockades av sammanhanget och supporterlojaliteten, men drogs också till stöket, rusningarna, fajterna. Blev det bråk så var han där. Han var uppsnackad anfallstalang den ena matchdagen, så kallad risksupporter den andra.

Det pratades om honom på mer än ett sätt, det där hetsiga forwardslöftet som inte backade för något, han som klev på med samma respektlösa frenesi oavsett om han stod mot en poliskedja eller en fyrbackslinje.

Mål gjorde han – mängder av mål – så prestationen gick inte att ifrågasätta. Men hur var det med uppförandet, attityden och den där omhuldade kamratandan? Ju närmare IFK Göteborgs a-lag Victor Edvardsen tog sig, desto fler och desto högre blev de bekymrade viskningarna bakom hans rygg.

”Vissa störde sig på det i IFK Göteborg”

Egentligen var det ingen som sa något direkt till honom, men hade de gjort det är det ändå frågan om han hade lyssnat. Han vräkte in mål genom hela juniortiden, vann dubbla SM-guld med Blåvitts U19-lag. När han klev in i a-lagets omklädningsrum på Kamratgården gjorde han det med utskjuten bröstkorg. Och någonstans där skar det sig.

– Jag har en mentalitet som... egentligen inte anses vara okej i Sverige. Där du inte får gå utanför ramarna är jag en kille som gått utanför ramarna hela tiden. Jag tycker att man ska ställa krav på varandra i ett fotbollslag, att man ska kunna kritisera varandra. Men vissa störde sig på det i IFK Göteborg.

Att vissa retade sig på Victor Edvardsen är ingen särskilt drastisk sak att påstå. Kaxig, konfrontativ och fullpumpad av ungdomstestosteron stack han ut i en miljö som länge präglats av en stark hierarki baserad på ålder och erfarenhet.

– Jag hade min stil, och i Blåvitt fanns det samtidigt en jargong mot de yngre som inte var okej. Istället för att höja oss satte dom äldre oss medvetet i skiten på träningarna. På passningsövningarna kunde dom bomba från en meter för att vi skulle se dåliga ut och för att dom skulle få en anledning att gnälla på oss.

Hur tog du det?

– I början låg jag ändå lågt, men... En dag då vi tränade på stora Ullevi så brast det helt för mig. Jag fick en sån där skitpassning som dom slog med flit. Ändå var jag nära att lösa det – jag gjorde två gubbar innan jag tappade bollen – men fick sedan en sån jävla avhyvling av... en spelare. Då tappade jag det helt. Jag gick emot honom, frågade bara: ”Vad är det för fel på dig? Hur fan kan du ständigt hålla på och göra såhär mot oss yngre som försöker komma någonstans?”. Och han hade ju inget svar, ingen förklaring.

Victor Edvardsen blev aldrig en del av det här laget. Istället för ett a-kontrakt han tagit halvt för givet blev det först en utlåning till Utsikten och sedan ett fullständigt osminkat och osentimentalt avsked. Slutmötet med dåvarande sportchefen Mats Gren tog inte mycket mer än två minuter.

– Jag blev så jävla besviken att jag bara tog det och gick ut, bad inte ens om en förklaring. Och ska jag vara ärlig fattar jag än idag inte vad jag gjorde för fel i IFK Göteborg, varför jag inte ens fick chansen. Ser du till mina mål tycker jag inte att jag kunde göra mer än jag gjorde.

Idag sitter vi i ett klubbhus i en helt annan del av Allsvenskan. Victor Edvardsen skuggar täten i skytteligan, han och hans Degerfors har redan varit nere på Ullevi och vunnit. Drygt fem år har gått sedan han lämnade sitt hjärtas klubb, och på ett sätt är han för länge sedan förbi det här som hände mellan honom och IFK Göteborg.

På ett annat sätt kommer han nog aldrig att komma över det. Såren är läkta, men ärren djupa. IFK Göteborg var klubben han levde hela sitt liv med, föreningen han bokstavligt talat gav både blod, svett och tårar för.

– Jag kände mig inte välkommen i Blåvitt. Dom såg inte mina mål eller mitt hjärta för klubben – det var inte värt något för dom – utan dom såg mig bara som det här problemet. Och det är klart att det gjorde ont. Väldigt ont.

Åren som följde var vilsna och riktningslösa. Släkten på pappas sida är norsk, så Victor Edvardsen hoppade på ett erbjudande från lilla Elverum i tredjedivisionen på andra sidan gränsen.

Det blev inget med det heller, det blev mest bara löften som försvann och speltid som uteblev. Och ensam i en tyst småstad i det norska inlandet satt en tilltufsad 20-åring med alltfler tvivel och demoner i sitt huvud.

– Jag undrade ju: ”Vad är det jag gör för fel?”. ”Varför blir inget som jag tänkt mig?”. Det var många långa, tuffa nätter.

I det läget valde Victor Edvardsen att flytta tillbaka till Sverige, spela för Stenungsund i det som heter Division 2, men som i praktiken är fjärdedivisionen. För första gången spelade han regelbunden seniorfotboll, och efter målen han gjorde där erbjöd Oddevold ett kontrakt.

Vad som sedan hände i Uddevalla vill Victor Edvardsen fortfarande inte berätta – under de tre timmar vi pratar är det de enda frågorna han väjer för – men efter bara en halv säsong bröts avtalet i förtid.

– Då åkte jag hem till Göteborg och slutade med fotboll, hade ett halvår då jag inte spelade alls. Någon gång åkte jag och tränade med Torslanda eller Assyriska BK ute i Frölunda, men största delen av tiden funderade jag på om jag ens skulle testa igen eller om jag bara skulle ställa mig på bandet på Volvo.

Hur nära var det?

– Riktigt nära. Jag var inställd på att jag inte skulle spela mer. Jag började jobba på en av Volvos underleverantörer, monterade bildörrar. Min kusin jobbade där, fixade in mig. Det var helt okej.

Victor Edvardsen började leva ett hyfsat vanligt knegarliv, med några kryddor och en twist. Suget efter adrenalin försvann ju inte bara för att han slutade jaga mål. Istället för att hitta kickarna runt straffområdet sökte han nu i nattlivet eller supporterstöket.

Där han tidigare rest med Blåvitt när hans egen fotboll tillät åkte han nu överallt, hela tiden. Han syntes allt oftare bland Blåvitts mer våldsbenägna supportrar, även om han själv säger att han aldrig fullt ut var med i Wisemen eller någon av de andra firmafalangerna.

– Nä, det var jag inte. Men jag umgicks ju med polare som var med i dom kretsarna, hängde mycket med folk som höll på med dom grejerna. Och absolut, jag sökte själv kickarna och var med om en del av dom här rusherna. Jag tyckte att det var ballt, liksom, och gör egentligen fortfarande det. För mig är läktarlivet och gatugrejen en del av fotbollskulturen på samma sätt som själva matchen är det. Sen så ska man ha respekt för den delen av publiken som tänker annorlunda – jag tycker verkligen inte att man ska hålla på med en massa skit nära barnfamiljer – men för mig är bengaler på arenan fotboll. Det är min åsikt.

Du är inte en anhängare av villkorstrappan.

– Verkligen inte. Alla dom som protesterar och gör motstånd mot den – det är helt rätt.

Är du en fajter?

– Jag har varit i mycket bråk i mina dagar, både i skolan och runt fotbollen och när jag varit ute på stan. Det där kan jag. När jag var i den här åldern – kanske lite yngre – så kunde jag gå ut med mina polare på Avenyn eller Linné och bara söka efter att det skulle smälla.

Trubbel hittade inte dig, du hittade trubbel...?

– Ja. Det räckte att någon gick in i mig så blev det onda ögat och... vidare därifrån. Jag sökte det själv, jag kan inte säga något annat.

Gick det riktigt snett någon gång?

– Aldrig för mig, men... Man har ju dratt en och annan, det kan jag säga.

Hade telefonen förblivit tyst hela den här vintern hade det inte blivit någon mer fotbollssatsning för Victor Edvardsen, men en dag ringde den faktiskt.

Det var Gazmend Bahtiri – då sportchef i Karlstad BK – som lockade med en rundtur i Värmland. Klubben höll visserligen till nere på Division 2-nivå, men hade planer på en storsatsning. Och Victor Edvardsen? Han var inte direkt svårövertalad. Även om han nästan försökt lura i sig själv något annat så var han inte färdig med fotbollen.

– Det tog inte ens en dag innan jag satte mig på tåget upp till Karlstad.

I Karlstad gick det sedan riktigt bra – samtidigt som det verkligen gick käpprätt åt helvete. På planen strömmade målen in, men utanför växte kaoset.

Victor Edvardsen hade alltid gillat att spela om pengar – gjorde det lite väl mycket redan under sin tid i Norge – men ensam i lägenheten i Karlstad eskalerade det snabbt och dramatiskt.

Det tog inte mer än tre, fyra månader innan han utvecklat ett beroende, fastnat i ett missbruk, spelat bort alla sina pengar och mycket mer än så.

– Tidigt började jag fråga om jag inte kunde få ut lön i förskott eftersom jag spelat bort alla pengar. Jag började ljuga om både stora saker och en massa jävla småskit. När jag fick tillbaka pengar på skatten brände jag ju det på ett dygn eller så. Istället låtsades jag att jag fått kvarskatt, att jag skulle behöva betala tillbaka pengar. Jag googlade runt och hittade någon screenshot som jag kunde förfalska och skicka vidare till klubben för att få ut mer pengar.

Vad spelade du på?

– Allt. Fotboll i Europa, fotboll i Japan, fotboll i Saudiarabien. Var det ingen fotboll så spelade jag på hästar. Och sprang det inga hästar så spelade jag på låtsashästar.

Låtsashästar...?

– På vissa sajter finns det liksom... påhittade hästar. Dom simulerar ett lopp som det går att betta på.

Ett datorspel?!

– Ja, typ. Sånt kunde jag spela på. Och rena onlinecasinon också.

Det hände att Victor Edvardsen spelade bort 17 000 kronor på ett par timmar, och det är mycket pengar för en Division 2-spelare som inte fick ut mer än 15 000 i månaden. Skuldberget växte, från 100 000 till 150 000.

Situationen blev snabbt ohållbar, de genomskinliga svepskälen tog slut – och det märktes. En morgon kallade Karlstad BK:s ordförande Daniel Pettersson till möte, förklarade utan omsvep att Edvardsen själv fick välja mellan att vara ärlig och få hjälp eller att fortsätta ljuga och gå vidare utan klubben.

– Då var det bara att hitta den stolthet och dom ballar jag ändå hade kvar. För första gången erkände jag både för sig själv och andra att jag hade ett beroende och ett missbruk – och att jag var beredd att ta tag i det.

Ett knappt år senare hade Victor Edvardsen i hög utsträckning kommit till rätta med sitt spelmissbruk. Personnumret var spärrat på spelsajterna, de skulder som återstod var reglerade enligt en avbetalningsplan. Han hade jobbat med sig själv, suttit i psykologsamtal och slutat ljuga reflexmässigt för sin omgivning.

Ändå kändes inte livet lättare och bättre. I själva verket mådde Victor Edvardsen sämre än någonsin sommaren 2019.

– Allt kom liksom ikapp mig. Jag var djupt nere i skiten, tyckte inte något var kul. Jag hade fortfarande mina skulder. Ett förhållande jag haft i fem år tog slut. Jag skötte mig dåligt, var ute på stan både fredag och lördag varenda helg. Jag åt fel och gick upp i vikt, var uppe i 96 kilo. Fotbollen gick sisådär, jag blev till och med petad i Karlstad. Allt gick emot mig, tyckte jag. Jag hade svårare och svårare att svara på den där frågan: ”Är det något fel på mig?”.

Vart var allt på väg? Victor Edvardsen hade själv ingen aning om det, kände att han inte hade kontroll över det och närmade sig snabbt punkten där han egentligen inte ens brydde sig.

– Jag mådde såpass dåligt att jag tror att det låg ganska nära till hands för mig att börja med droger. Dels sälja för att få pengar, dels bruka för att... döda känslorna, bedöva smärtan. Droger har funnits i mitt umgänge, så jag tror lätt att jag hade kunnat hamna i den fällan.

Det var under den här perioden som Victor Edvardsen lämnade sin lägenhet en natt, promenerade planlöst genom Karlstad ända tills han nådde den där järnvägsbron. Han blev kvar där otäckt länge, men när han till sist tog sig därifrån var han en annan människa.

– Hur sorgligt det än var där på bron så behövde jag det. Den natten var min räddning. Jag behövde tömma huvudet tills det enda som fanns kvar var det som verkligen var viktigt. Hade jag inte fått den där känslan av att verkligen slå i botten hade jag nog inte hittat kraften som krävts för att börja ta mig uppåt. Då hade jag blivit kvar i mina lögner och mina dåliga vanor och mina destruktiva mönster. Jag var tvungen att ta tag i mig själv på riktigt.

Vad var viktigast för att komma vidare?

– Att jag insåg att mitt eget liv var upp till mig själv, att det var mitt eget ansvar att göra något åt det. Jag förstod att jag behövde dra nytta av de bra människor jag hade runtomkring mig – dom som hade lyckats i livet och åstadkommit något – men det spelar ingen roll vad andra säger så länge du själv inte vill lyssna. Men jag hade inget att skylla på förutom mig själv, ingenting. Det var inget orättvist i mitt liv, det var inget fel på min uppväxt. Jag kunde inte haft en bättre familj, bättre föräldrar. Det var mina egna val som ofta varit dåliga, som gjort så att det blivit snett.

Victor Edvardsen återupptog sina psykologsamtal, fick ytterligare hjälp att komma till rätta med struktur och rutiner. Och nu hade han bestämt sig, verkligen bestämt sig på riktigt.

All den rastlösa energi som tidigare saknat riktning pressade han nu ner i sin fotboll. Han tränade extra med ursinnig frenesi, gick snabbt ner i vikt och återvann sin explosivitet.

Effekten blev omedelbar, resultaten kom nästan orimligt snabbt. Nästan direkt gjorde Victor Edvardsen mål i sex raka matcher, och sedan dess har han egentligen aldrig slutat.

Från Division 1 till Superettan och vidare till Allsvenskan. Mål, mål, mål – mera mål.

När Karlstad BK slogs ihop med Carlstad United valde Edvardsen att dra vidare. Ett tag tycktes flytten gå raka vägen till Örebro och Allsvenskan, men när den övergången drog ut på tiden trixade den nya agenten Michael Kallbäck in honom i Degerfors istället.

– Jag har aldrig tränat så hårt på en försäsong som jag gjorde då jag kom hit, jag var så förberedd jag bara kunde vara.

Väl i spel var det som att Victor Edvardsen drevs framåt av en frustande otålighet, som att han ville ta igen alla de år och all den elitfotboll som han gått miste om. Mål direkt i första starten i Svenska Cupen. Två mål och en assist i premiären av Superettan. En enda förlust på de första fjorton matcherna, och serieledning.

Fotbollen var på riktigt igen, och där det tidigare varit helt tyst i telefonen behövde Victor Edvardsen nu sätta sig med en sorts karriärsplanering. Agenten Michael Kallbäck kommer själv från Degerfors, och slöt tidigt en skämtsam sorts pakt med Edvardsen som fick större och större allvar ju längre Superettan-säsongen gick.

”Skjuter du upp mitt Degerfors i Allsvenskan ska jag bjuda dig till Dubai”, hette det, ”och där ska du få träffa någon som kan lyfta dig till en ännu högre nivå”.

Mötet som utlovades skulle hållas med transfertrollaren Hasan Çetinkaya, och såldes in på ungefär samma sätt som hinduer brukar bygga upp en resa till någon indisk guru. Victor Edvardsen köpte in sig på tankebanan, förvandlade den till motivation. Han ville verkligen, verkligen ha sin tripp till Dubai och sitt möte med Hasan Çetinkaya – och när den allsvenska platsen väl var säkrad bokades resan redan samma kväll.

– Det kanske kan låta överdrivet, men det var jätteviktigt för mig. När jag träffade Hasan höll han ett brandtal: ”Nu är du uppe på den stora scenen, nu är det upp till dig själv. Vi kommer att ha din rygg, och gör du det bra i Allsvenskan så kommer jag ta över dig och hjälpa dig framåt”. Sedan klickade han fram ett klipp från en Barcelona-match, och berättade om hur deras väg hade varit tillsammans med Martin Braithwaite. ”Kan han nå Camp Nou kan du också göra det – det är inte omöjligt”.

Han nådde fram till dig...?

– Han gjorde det, och det är inte många andra personer som verkligen har gjort det. Han hittade dom triggers som jag tidigare behövt aktivera med annat, tryckte på dom med fotbollen som hjälp. Mötet med Hasan gjorde så att jag kom in i den här säsongen med en helt annan eld.

Kanske var den där elden lite för stark, lite för otyglad. Innan den allsvenska säsongen ens hade hunnit börja hade Victor Edvardsen lyckats trassla in sig i en ovanligt snårig övergångshärva, då han öppet deklarerade att han ville flytta till AIK.

– Jag såg det som en chans att utvecklas ännu mer, att få ut ännu mer av det fotbollsmässiga och få ännu bättre fart på karriären. Jag såg potential i den flytten, och var ju tydlig med att jag ville lämna. Men det blev fel utåt.

Om någon blev arg? Alla blev arga. Folket i Degerfors blev arga för att han ville lämna klubben. Många runt AIK blev arga av tanken på en Göteborgs-tatuerad grabb i svartgult. Men allra argast blev nog de gamla vapenbröderna i den blåvita supportermiljön.

För dem skulle den här flytten innebära en direkt provokation, ett svårsmält svek. Och himlarna ska veta att Victor Edvardsen fick höra det.

– Alltså... Jag är inte supporter i första hand längre – även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för Blåvitt – utan jag måste se på min fotboll som mitt jobb. Vissa har förståelse för det, vissa har det inte.

Något säger mig ändå att du brydde dig mer om vad Blåvitts ultras tyckte än du brydde dig om vad någon skrev i en tidning.

– Så var det ju. Och jag tog det otroligt personligt när jag fick se hatet från folk nere i Göteborg. Polare som jag hade umgåtts med dagligen kommenterade att dom skulle slå sönder mig om dom såg mig i Göteborg eller gillade inlägg om att folk skulle döda mig. Då började jag ju på allvar undra vad det var för fel på dom.

Men du hade väl kunnat lägga samma sorts lajk själv för fyra år sedan.

– Jo, det hade jag säkert. Men under alla år sedan jag tvingades lämna IFK har jag sagt till mina polare: ”Nu har jag en dröm – och det är att gå till AIK och sänka IFK Göteborg på Ullevi”. Och det var ju inte riktat mot supportrarna eller mot föreningen, utan mot dom i ledningen som svek mig. Och folk kanske inte trodde att jag menade allvar, men... Det gjorde jag ju.

Vad hände sen?

– Min brorsa kommer från samma supportermiljö som jag gör, så han fick ta ett möte med en av dom tunga grabbarna i Wisemen. Han fick säga såhär: ”Du känner ju själv Victor – varför ringer du inte och pratar med honom istället för att hänga honom på nätet?”. Och då dog väl det mer allvarliga ut ganska snabbt, även om snorungarna fortsatte hålla på om hur dom skulle slå sönder mig ifall de såg mig i Göteborg.

Har du varit där sedan dess?

– Jadå. Jag har inte gått på Blåvitt, men jag har varit på stan och käkat. Med huvudet högt.

Att reparera relationerna i Degerfors var enklare, även om det inte var helt okomplicerat. Redan morgonen efter den värsta transfersnurren begärde Victor Edvardsen ordet i omklädningsrummet och förklarade sig inför sina lagkamrater – ”dom förstod mig” – men likafullt kände han hur blickarna brände i nacken under några dagar därefter.

– När jag kom ut på träningen den dagen kände jag mig som en Division 4-spelare. Ingenting fungerade.

Än idag tycker Edvardsen att Degerfors IF var lite väl oresonliga i relation till budet från AIK, samtidigt som han förstår anledningarna bakom. Efter att tränarduon gjort sin markering med att bänka sin skyttekung i den första cupmatchen – och han själv gjort sin egen markering genom att inte fira säsongens första mål – så kunde alla parter gå vidare och komma framåt.

En historisk allsvensk säsong skulle spelas, så på individuell nivå gick Victor Edvardsen ut och utlovade minst tio mål.

– Och så var jag klappkass i nästan alla dom första matcherna. Svindålig. Och jag roastade mig själv också.

Vad var det som inte stämde?

– Ärligt...? Jag trodde att det skulle vara lättare än vad det var. Hasan hade ju pratat om hur jag behövde pumpa upp mitt eget självförtroende, och det hade kanske gått lite för långt, fått mig att tro att jag inte behövde göra jobbet fullt ut längre.

Redan på försäsongen hade Victor Edvardsen gått till sina tränare och bett att få spela i en nummer nio-roll snarare än som tia – Hasan Çetinkaya hade rekommenderat det – och fyra matcher in på spelåret upprepade han nu sin vädjan.

– Inför matchen mot Djurgården gick jag också till ”Sola” (Tobias Solberg) och ”Adde” (Andreas Holmberg) och sa: ”Nu måste ni testa mig som nia. Jag lovar, ni kommer inte att ångra er”.

Nästan 85 minuter hann gå utan att Victor Edvardsen fick ut så särskilt mycket av sin nya roll och sitt nya förtroende. När bollen då studsade upp framför honom befann han sig bakom mittlinjen – nästan 55 meter från mål – men dunkade till ändå. Ett helt liv hade han strävat efter att göra mål i Allsvenskan, och när han nu såg bollen segla in kändes det som att det varit värt väntan.

– Vad ska jag säga...? Det var obeskrivligt.

Trots de två målen mot Djurgården är det nästan så att den efterföljande hemmamatchen blev ännu mer minnesvärd. Rivaliteten mellan Degerfors och Örebro är svår att förstå till fullo för den som inte är uppvuxen i länet, men med sin bakgrund känner Victor Edvardsen igen ett hatmöte när det nafsar honom i näsan.

– Jag vaknade till nyheterna om att dom från Örebro hade varit här och fittat sig. Det triggade hela laget, men det triggade kanske speciellt mig. Leffe Olsson på kansliet skrev till mig att det var upp till mig att få alla att inse att det var helt uteslutet att torska den här matchen.

Victor Edvardsen är typen som aktivt söker upp förolämpningar på sociala medier eftersom de fungerar som bränsle för honom, och nu såg han hur eldsjälarna i Degerfors pensionärspool behövde sanera Stora Valla efter en klotterattack. ÖSK:s ultras hade gjort sina grejer på natten. Nu var det dags för honom att gå ut på gräset för att göra sina.

Han gjorde hattrick. En ultra på planen som till sist klarade av att kanalisera sin egen kraft, som äntligen hittat rätt.

När vi nu träffas hasar Victor Edvardsen runt på Stora Valla i badtofflor, står över eftermiddagsträningen med en svullen och illa tilltygad tå.

– Det hände en incident på hotellet nere i Malmö.

Innebörden är inte längre densamma som den kunde vara. Nu syftar Edvardsen på att han råkat sparka tån i kanten av en hotellsäng, snarare än på... något annat.

– Det var kul att spela i Malmö. Att vara nere planen, och samtidigt veta... var man varit ute och sprungit runtom, haha.

Det sägs ju att Malmö-polisen brukar vara extra mycket på hugget när just Blåvitt kommer ner.

– Det stämmer, det kan jag säga.

Att spela i Allsvenskan innebär att beträda ny mark för Victor Edvardsen, samtidigt som han också befinner sig på väldigt välbekant territorium. Han har ju varit på alla de här arenorna förut, bara i en annan roll.

– Efter att vi spelat mot Elfsborg senast så åkte jag tillbaka till Göteborg med mina föräldrar. När vi åkte ut ur Borås sa min morsa: ”Senast jag var här så hämtade jag dig från polisbussen”. Den gången hade jag bränt bengaler både utanför och inne på arenan, det blev rättegång och allting av det.

Blev du dömd?

– Nä, jag blev inte det. Jag bara nekade till allt och kom undan. Men jag blev avstängd från Ullevi i ett halvår, fick inte gå på matcherna.

I samband med matchen mot Elfsborg gjorde även Victor Edvardsen en formaliaförändring som lär visa sig vara signifikant, då han lät skriva över sig själv till Hasan Çetinkayas management, HCM.

Han företräds nu av både Michael Kallbäck och Çetinkaya – och det är givetvis ingen tillfällighet att det här skedde samtidigt som det internationella transferfönstret håller öppet.

– Jag vill inte sätta klubben här i skiten, men skulle det finnas en möjlighet att flytta utomlands på ett sätt som dom blir nöjda med så vill jag göra det.

Ska man tro snacket runt honom finns det redan ett konkret erbjudande från en klubb i en av Europas topp fem-ligor, även om det är förenat med en del förbehåll. Själv känner sig Victor Edvardsen redo nu. Ända sedan han fick fart på poängproduktionen har han legat i täten av den allsvenska skytteligan, och han pratar om sig själv och sina prestationer med en sorts versaler som svenska spelare sällan använder.

– Ska vårt anfallsspel fungera hänger det mycket på mig, och jag vet att jag kan axla den rollen. Hälften av våra segrar har jag ordnat själv, säger han liksom i förbifarten.

Att det inte gått mycket mer än två år sedan den där natten på järnvägsbron i Karlstad är svindlande i sig. Visserligen betalar han fortfarande av på skulderna han drog på sig under de destruktiva åren – cirka 2 000 kronor i månaden – men idag gör han det med en typ av trygg tacksamhet.

Vreden och ångesten som brukade slita i honom är borta nu.

– Jag är en helt annan människa idag än jag var för tre, fyra år sedan – och det ska mycket till för att få mig ur balans. Skulle någon vilja slåss med mig på stan idag hade jag ju bara flinat, frågat hur gammal han var och gått därifrån. Jag har bättre saker för mig.

Tror du att det finns någon lärdom som andra kan hitta i din historia?

– I så fall är det nog att... det finns alltid en väg ut. Hur djupt du än sjunkit så är det aldrig för sent. Om du bara vill – och om du bara tar hjälp av andra – så går det alltid att se möjligheter istället för att tycka synd om dig själv.

17 miljoner jackpott på Stryktipset – följ expertens
skrällsystem