Niva: Bevisat hur oviktig och hur oändligt betydelsefull fotbollen kan vara
AMSTERDAM. In över Amsterdam sköljde en enorm rödvit svallvåg av övertygelse, av stolthet, av enighet.
Den spolade bort Wales, och nu är den på väg vidare ner över Europa.
Den tappar inte i kraft – den växer – och just nu är det omöjligt att se var den slutar.
Det räckte egentligen med att gå ut från hotellet i centrala Amsterdam för att inse vad det här var för dag. Det här var en dag då Danmark inte kunde förlora.
– Aye, vi er danskerne! Vi er danskerne!
Runt varje gathörn, längs varje kanal, i varje PCR-kö – de rödvita. Och det var inte Ajax färger som täckte staden den här gången.
– Vi er danskerne!
Ut på Rembrandtplein, vidare ner mot arenan i sydöst. Överallt samma folk, samma sång.
– Danskerne! Danskerne! Danskerne!
85 procent var danskar
Pandemisituationen som gjorde den här åttondelsfinalen öppen för danskar och stängd för walesare definierade hela dess dynamik. Det här var inte en match på neutral plan – inte ens i närheten – utan det här var en förlängning av gruppspelets väckelsemöten på Parken.
Det här var en gigantisk våg av entusiasm och tillförsikt som svepte vidare ner över Europa.
Jag skulle uppskatta att 85 procent av åskådarna inne på Amsterdam Arena var danskar, och dessutom var de förstärkta med tydlig lokal uppbackning.
Ajax F-Side hade hängt upp en stor banderoll med stöd till Christian Eriksen, en spelare som kom hit som 16-åring och som de ser som en av sina egna.
I flera årtionden har det här varit en fotbollsstad med täta band till Danmark; från Jesper Olsen och Søren Lerby över bröderna Laudrup till Viktor Fischer och Lasse Schöne.
Och så Kasper Dolberg, förstås.
Han kom hit som 17-åring, och då han fortfarande var tonåring struttade han omkring här nere med sin elegant upprätt hållning och spåddes bli någon sorts arvtagare till Marco van Basten.
Han var Guldgossen, killen som fått så mycket gratis att en av hans lagkamrater i Nice stal hans guldklocka – värd sisådär 750 000 kronor – med motiveringen att han var avundsjuk.
Sedan flytten till Frankrike har dock karriären stagnerat, och när det stod klart att Kasper Dolberg nu skulle ersätta skadade Yussuf Poulsen framstod det som en rätt rejäl försvagning.
Inte då.
Inget att klaga på
En stilig böj i bortre gaveln, ett distinkt närskott efter försvarstrams i motståndarlaget.
Mer krävdes inte för att haka av ett löjligt undfallande Wales. Bortsett från de första 15 minuterna var det här en enda lång dansk kontrollseger, förseglad av den återuppståndna Kasper Dolberg.
Det var den här spelaren han hela tiden var tänkt att vara, den här rollen han alltid var ämnad att få.
Det var han som skulle få läktarna att skumma.
Alla som följt en dansk hemmalandskamp från pressläktaren vet att de medför en speciell typ av utmaning. På Parken följs alltid ett hemmamål av en omfattande öldusch från sektionerna ovanför.
Det är inget att klaga på, inget att bli överraskad av – det är bara som det är. Ska din dator ha en rimlig chans att klara sig gäller det att slå ihop locket på den i samma sekund som bollen träffar nätet.
Nu var ju inte det här Parken – så det var lätt att glömma bort sig och tappa fokus – men ett par, tre ölregn senare var skillnaden utraderad.
Og det var Danmark.
De åker inte hem igen
De hade inte vunnit en slutspelsmatch i ett EM sedan 1992, och ingen rödvit behöver påminnas om hur det äventyret slutade.
4–0 i en EM-åttondel. Ett utdraget firande nere på planen, där spelarprofilerna turas om att tacka var och en av alla de fyra läktare som var deras ikväll. Till och med Mette Frederiksen var glad.
Enligt pandemireglerna heter det att alla tillresta danskar nu måste ut ur Nederländerna inom några timmar, men det här är helgen då det holländska nattlivet fått tillstånd att öppna igen – och alldeles oavsett restriktionsreglementet kan jag avslöja att några tusen danskar kommer att bidra till det ikväll.
De åker inte hem igen. De ska till Azerbajdzjan, och på ett eller annat sätt är jag övertygad om att de får ner ett stort och starkt support till Baku också.
Det här landslaget är så oerhört och innerligt älskat hemma i Danmark just nu. Bara ett par år har gått sedan de strejkade bort en träningslandskamp i Slovakien efter ett ersättningsbråk, och DBU tvingades skicka ner ett gäng studenter, lagerarbetare och futsalspelare för att överhuvudtaget fullfölja sitt åtagande.
Då hade vi att göra med ett folk som tappat tron på sitt landslag – kärleken till sitt landslag – och då var det svårt att överhuvudtaget se någon väg framåt för den här spelargruppen.
Men se på dem nu. Titta på den hårt lindade Simon Kjær, på den väldige Kasper Schmeichel, på Yussuf Poulsen som extasjublade vid sidan då hans konkurrent och ersättare gjorde mål. Titta på Joakim Mæhle, Pierre-Emile Højbjerg och till och med Martin Braithwaite.
Det är några av EM:s absolut största profiler du ser.
Sedan Christian Eriksen kollapsade har det här laget klarat av att utstråla enighet, medmänsklighet och solidaritet på ett sätt som förkroppsligar allt det bästa som idrott kan vara.
”En del af noget større”, lyder det danska fotbollsförbundets paroll, och det här laget har faktiskt lyckats göra verklighet av det som tidigare mest bara var en tom slogan bland andra.
De har bevisat både hur oviktig fotbollen egentligen är – och hur oändligt betydelsefull den samtidigt kan vara. Och de drar med sig precis varenda dansk längs vägen.
11 spelare på planen, 6 miljoner därhemma. Alla är de nu del av något som växer och växer, något som håller på att bli så stort att det är svårt att se var det slutar.