Petter Hanssons sista utlandsdans

Publicerad 2020-06-21

  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Petter Hansson.

VAR? AS Monaco, Ligue 1.

NÄR? 2010/11.

”När jag gjorde den här flytten visste jag med mig att det var det sista avtal jag skulle skriva utomlands, men det var inte så jag därför valde pengarna. Avtalet jag fick i Monaco var inte mer lukrativt än det jag hade i Rennes.

Dels hoppades jag på ett sportsligt lyft, dels hade min tränare från Rennes flyttat dit – Guy Lacombe – och sedan såg jag ju också framför mig en upplevelse med att bo i Monaco.

Det är ett annorlunda ställe, och det är svårt att inte bli lite imponerad när man först kommer ner dit och börjar titta på lägenheter. När jag hade varit där och spelat tidigare hade jag mest bara sett ett hotell och arenan, men nu insåg jag vilken fantastiskt vacker del av världen som det verkligen är. Och givetvis – hur rikt det är.

När jag kom dit var nog fotbollsspelarna de fattigaste som bodde i Monaco, förutom de infödda monegaskerna. På restaurangerna stod menyerna på ryska. Men samtidigt var det här 2010, det hade varit en ekonomisk dipp på börserna och en del lägenheter stod tomma. Vi fick tag på en lägenhet på 200 kvadrat, med en rejäl rabatt på hyran. Billig var den ju inte – kostade ungefär 120 000 kronor i månaden – men det var minst en tredjedel mindre än vad den kostat i vanliga fall.

Hansson i kamp med Lilles Moussa Sow, april 2011.

Men Monaco var speciellt på väldigt många sätt. Våra barn var små på den här tiden, så vi gick på några barnkalas – och de såg ju inte ut som de gjorde i Sverige. De var uppdelade i ett kalas för barnen, och en fest för föräldrarna. På föräldrarnas del var det champagne och ostron, och för barnen var det trollkarlar och clowner och extra-extra av allting.

Vi hade fiskdamm på ett av våra kalas – och det var ju inte så att det imponerade jättemycket på gästerna. Det ska jag vara ärlig och säga.

I Monaco har barnen obligatorisk skolgång från det att de är tre år gamla, precis som de har i resten av Frankrike. Första gången vi var på ett föräldramöte för vår äldsta var lärarna jätteförbryllade: ”Det är ingen ordning på honom! Han klättrar över bänkarna istället för att gå runt dem”. Och vi var mest: ”Jamen, han är tre år gammal – är det inte så det ska vara då?”. Det var väldigt strikt, tre timmar på förmiddagen och tre timmar på eftermiddagen.

Sett till sportsliga förutsättningar och faciliteter – träningsanläggningen, arenan – så var det sämre och mer omodernt i Monaco än det varit i Rennes. Träningsanläggningen ligger i och för sig fantastiskt häftigt, insprängd i ett berg med otrolig utsikt. På ett sätt var det väldigt långt hemifrån – men på ett annat sätt ligger fotbollsplanen hemma i Stugsund också insprängd i ett berg, eller ja... Den ligger i alla fall bredvid en kulle.

Bland det första vi gjorde med laget efter att jag kommit dit var att sticka iväg till Sydkorea, för en enda uppvisningsmatch under försäsongen. Vi hade Chu-Young Park i laget, och det ingick på något sätt i dealen med honom att vi skulle åka dit och spela. Resan tog en jäkla tid. Okej för att vi flög förstaklass, men det var likafullt ändå så att resan tog längre tid än själva vistelsen i Sydkorea. Vi var inte där i mycket mer än ett dygn.

Vår målsättning var att nå Europa League, och truppen var egentligen tillräckligt bra för det – men det märktes tidigt att vi hade väldiga problem med att göra mål. I början var det ändå ganska stabilt bakåt, men i och med att vi inte fick någon effekt på vårt anfallsspel började det smitta av sig på försvaret. Det blev svajigare bakåt också.

Offensivt hade vi en ung Pierre-Emerick Aubameyang, som precis kommit från Milan, men han var en helt annan spelare än han är idag. Snabbheten hade han redan, men eftersom han inte fick ut så mycket så tappade han självförtroendet ganska snabbt. På planen. Utanför planen hade han en R8 lackerad i Louis Vuitton-mönster, och det var väl egentligen det tydligaste tecknet på att han en dag skulle bli en storstjärna.

”Första gången jag blivit petad ...”

Redan under hösten fanns det en besvikelse över hur dåligt det gick för laget, och efter nyår åkte vi sedan ur franska cupen mot ett division fem-lag. Då fick tränaren gå.

Såhär i efterhand tror jag att det var huvudanledningen till att vi åkte ur. Om Lacombe var bra på någonting så var det att få ett lag att spela just som ett lag och hålla någon sorts lägstanivå. Nu tog de istället hem en tränare som varit i Monaco förut – som hade räddat dem kvar i högstaligan vid något liknande läge förut – men Laurent Banide fick aldrig någon riktig struktur på det. Om något blev det bara sämre.

För egen del så ställs jag åt sidan direkt när han kom in – och det var egentligen första gången jag upplevt mig petad under hela min klubblagskarriär. När jag först kom till Halmstad som ung tog det ett tag innan jag jobbade mig in i laget, men vare sig i Heerenveen eller Rennes hade jag varit vid sidan mer än en eller ett par matcher. Men nu var jag inte i närheten av att spela under en längre period, och det var en ny erfarenhet för mig.

Jag blev mest såhär... ”Åh fan?!”. Det var inte något som jag hade sett komma, och det var inte heller något som jag tyckte var befogat. Jag blev jävligt förbannad, men var inte riktigt typen som blev utåtagerande ändå. Jag bet ihop och höll fokus, och när en annan mittback blev skadad efter två månader så tog jag mig tillbaka in i elvan.

Fiaskot – för första gången på 35 år

Men vid det laget var tabelläget riktigt utsatt. In i de sista matcherna hade vi kniven mot strupen hela tiden, men samtidigt ändå goda chanser att reda ut allt. Tredje matchen från slutet var mot Lens hemma, en väldigt avgörande nyckelmatch. Hade vi bara vunnit den hade vi varit mer eller mindre säkra, och vi ledde också hela vägen in på stopptid. Men i 92:a minuten gick en ung Raphaël Varane upp och smällde in kvitteringen på hörna, och det var oerhört olyckligt för oss.

Raphaël Varane (gulrött) sänkte Hanssons Monaco – och gick efter säsongen till Real Madrid.

Trots att vi lyckades vinna borta mot Montpellier i den näst sista omgången – och fråga mig inte hur det gick till, vi var totalt tillbakatryckta – så var inte det tillräckligt.

I den allra sista omgången hade vi Lyon hemma, och vi behövde ta poäng samtidigt som de jagade en Champions League-plats. Vi hade nästan aldrig mycket folk på matcherna, men den här gången var det så gott som fullt. Men Lyon hade ett bra lag med Lloris, Lacazette, Pjanic och Kim Källström, och vi hade ingen större chans.

Så fort domaren blåste av matchen blev det bara mörkt i huvudet. Det var första gången på 35 år som Monaco åkte ur högstaligan, och på arenan var det väldigt kaotiskt. Det var slagsmål lite till höger och vänster, och det vandaliserades bilar nere i garaget och utanför. Min brorsa var på matchen med sina barn, och de var nere i garaget när det smällde där. Men de barnen var i en ålder där de inte blev särskilt skrämda, utan de tyckte mest att det var häftigt och blev imponerade.

”Folk visste inte om att det varit match”

Monaco är annars en konstig och ganska liten klubb, på så sätt att man egentligen aldrig stöter på några supportrar. I såväl Halmstad som Heerenveen och Rennes så visste alla hur det hade gått när vi hade spelat – de andra föräldrarna på förskolan eller personalen i affären hade koll på om det hade blivit vinst eller förlust. I Monaco visste folk inte om att det hade varit match, de kände knappt ens till att det fanns en fotbollsklubb i staden.

Stade Louis II, med sina karaktäristiska bågar vid ena kortsidan.

Det försvårade litegrann, för matcherna kändes väldigt ofta som träningsmatcher. Det blir ett annat påslag när det är folk på plats. Jag hade alltid en styrka i att jag kunde gå in och göra mitt oavsett om det var träning eller match – oavsett om vi skulle möta ett stort eller litet lag – men med tiden får jag erkänna att jag också påverkades i negativ riktning när engagemanget saknades runt omkring.

Själva arenan var inte heller särskilt bra för fotboll. Planen var väldigt hård, och på somrarna brukade de ha den här europeiska Supercupfinalen. Inför den här säsongen hade planen varit så dålig inför Supercupfinalen att de hade sprejat den grön för att den ändå skulle se okej ut i tv, och det fick vi sedan slita med hela året. Planen återhämtade sig aldrig riktigt.

Åkte ner på jumboplats – i andraligan

Efter nedflyttningen skulle jag sedan bestämma hur jag skulle göra med min egen framtid, och sanningen är väl att jag förmodligen hade slutat med fotboll redan efter den här säsongen ifall jag hade blivit kvar vid sidlinjen hela våren. Men den här tränaren Banide tycktes ha ändrat sig om mig, för tre dagar in på semestern ringde han och förklarade hur väldigt gärna han ville att jag skulle vara kvar ett år till. Han skulle till och med göra mig till lagkapten, så vi kom i stort sett överens redan under det där telefonsamtalet. Någonstans gjorde nedflyttningen också att jag kände: ”Fan, jag kan inte lämna det såhär” – och då blev beslutet faktiskt ganska enkelt till sist.

Tanken var såklart att vi skulle studsa tillbaka upp i högstaligan direkt, men i praktiken var vi aldrig ens nära. När vi gick in i säsongen var inte tillräckligt fysiskt förberedda – vår försäsong hade gått i för lågt tempo – och vi hade det rejält tufft hela hösten. Under en rätt lång period låg vi sist i andraligan.

Marco Simone – tydligen ingen ”högt i tak”-tränare ...

Sedan kom vintern, och sedan kom en radikal förändring. Klubben fick en ny ägare i ryssen Dimitrij Rybolovljev, och han tog in både nya tränare, ny sportchef och en helt ny startelva. Han kom upp till träningsanläggningen och presenterade sig, men eftersom han pratade ryska var det ändå ingen som förstod vad han sa. Det gick sådär med tolken.

Italienaren Marco Simone var ny tränare, och i hans tidiga matcher så startade jag. Men dagen efter en av dem gick jag in till honom för att prata, bara för att ha en sportslig diskussion som lagkapten: ”Fan, vi får inte ihop försvarsspelet – hur ska vi göra framöver?”. Jag ville att vi skulle gå igenom det, så att han skulle förklara hur han ville ha det och så att vi sedan skulle kunna börja jobba så på träning. Jag gick absolut inte in med någon kritik – ville bara prata igenom läget – men i samband med det mötet så skar det sig helt mellan oss. Efter det så hälsade han inte ens på mig.

”Beslutet att sluta med fotboll blev enkelt”

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte varför – jag går fortfarande och grubblar på det – men jag tror att det hade att göra med att han var från den italienska skolan där en spelare bara inte går in till managern. Men det blev jättekonstigt. Vi kunde stå en grupp spelare, och han kom fram och hälsade på honom, honom, honom – men sedan gick han bara förbi mig. ”Jaha...?!”.

Att spela matcher var ju inte att tänka på. Jag hade aldrig någonsin varit i konflikt med en tränare tidigare, och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Jag insåg att vi aldrig skulle komma på god fot med varandra, så jag kopplade mest bara bort Simone och försökte göra allt jag skulle på träningarna ändå. Men det stora beslutet att sluta helt med fotboll blev ändå mycket lättare att fatta i och med att allt var som det var: ”Nu räcker det med det här”.

I det läget var det inget svårt besluta att fatta, utan jag hade nog enklare än många andra att ta farväl av fotbollen. Vi hade en flyttbil som gick, men sedan stuvade vi in hela familjen i vår lilla Fiat 500 Cabriolet – och så åkte vi hem.

Vi körde först upp till Alessandria i Italien, därifrån det gick såna här tåg där man kan köra upp bilen och sedan få en biljett till en kupé. Det tåget gick till norra Tyskland, och därifrån körde vi en timme till Kiel där vi tog färjan till Göteborg. Och sedan var vi hemma i Sverige. Sedan var det över”.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln