”En pina – det var mycket tårar”

Av: Anna Rydén

Publicerad:
Uppdaterad:

SOLLEFTEÅ. På grund av corona har de svenska skidåkarna bytt höghöjdsläger i Frankrike mot en samling i Sollefteå.

För Ebba Andersson anar vi att det inte gjorde så mycket. Förra året slutade lägret med en smärtsam upplevelse. 

– Just där och då var det en väldig pina. Det var mycket tårar, säger Andersson till Sportbladet.

Löven sprakar så där som de bara gör en kort stund då hösten är i antågande. På Hallsta rullskidbana kör de svenska landslagsstjärnorna varv efter varv. Med stavar. Utan stavar. Ibland tillsammans. Ibland i ensam majestät. 

Det som skulle varit ett tre veckor långt höghöjdsläger i franska Font Romeu blev alltså istället en landslagssamling i Sollefteå.

De svenska åkarna beskriver ett av de inledande intervallpassen i Hallstabacken som riktigt grisigt. 

– Det var hemskt. Det var det. Det var riktigt brutalt men jag tror det är sånt som gör att man höjer nivån ett snäpp, säger Linn Svahn. 

– Det jobbigaste jag gjort i år man ville nästan kräkas efter, säger Calle Halfvarsson.

”Som att magen knyter sig”

För Ebba Andersson däremot är det ingenting jämfört med hur det var för ett år sen. Då de var på plats i franska Font Romeu. I podden "Mellan himmel å skidspår" som Andersson har tillsammans med skidkollegan Lisa Vinsa berättar de om mardrömspasset. De skulle ut och springa ett avslutande löppass på två timmar när båda två får problem med magen. 

Ebba Andersson känner av det redan efter en kvart men det är när hon är längst bort, en timme in i passet som det inte går längre

– Det är som att magen knyter ihop sig säger tack och hej nu är jag inte med på det här något mer. Jag får sån fruktansvärd magknip så jag vet knappt hur jag ska kunna ta mig vidare. I hopp om att det ska gå över så sticker jag ut i skogen. Jag har taktisk nog ändå tagit med mig lite toalettpapper. Så jag vinkar av er och säger att jag bara måste ut i skogen. Jag känner att det finns ingen annan utväg, berättar hon i podden.

Kalla byggde toalett

De andra åkarna springer vidare. De tänker att Ebba Andersson är en så pass bra löpare att hon kommer hinna i kapp. Men hon kommer aldrig. 

Till slut vänder Charlotte Kalla tillbaka för att se vart Andersson har tagit vägen. 

– Jag var ganska sliten jag också från förmiddagens fartpass som vi hade kört. Vi körde ett träningsrace på rullskidbanan, men när man insåg vilken status det var på Ebba Andersson och Lisa Vinsa så insåg jag att det inte är mig det är synd om, säger Kalla till Sportbladet. 

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Till historien hör alltså att åkarna hade kört ett tufft pass på förmiddagen. I skogen hittar Charlotte Kalla en gråtande Ebba Andersson och då försöker hon göra vad hon kan för att underlätta. Inklusive bygga något som ska likna en toalettstol så att Ebba kan sitta lite mer avslappnat. 

– Hon hade ju så ont. Jag försökte bara använda fantasin och hittade ledstolpar och allt möjligt för att underlätta, säger Kalla och skrattar när hon minns tillbaka. 

Var det yogapositioner också?

– Ja, det var allt möjligt. Där var det bäst att ringa på en buss till slut så att de slapp ta sig ner alla höjdmeter vi hade tagit oss upp.

”Bad till gud”

Men det är alltså inte bara Ebba Andersson som har magproblem under den här löpturen. Även Lisa Vinsa som var i gruppen längre fram har stött på trubbel. Så när Andersson och Kalla kommer ut på en myr så hittar de en utslagen Vinsa. 

– Min mage den är så körd. Det är inte lillknipen. Det är storknipen. Det är tarmvred alltså jag vet i fan. Det måddes inte bra, så jag lägger mig på myren, tittar upp i himlen och ber till gud att tarmfloran ska återhämta sig fort, säger Vinsa i podden och fortsätter. 

– I släptåg har hon Ebba Andersson även kallad Quasimodo. Det är stön och stånk och tårar. 

De tackar Charlotte Kalla för hjälpen och meddelar att de två kan ta hand om varandra. Med en Lisa Vinsa som springer ut i skogen var tjugonde meter och en Ebba Andersson som kryper i backarna så lyckas de till slut med hjälp av landslagstränare Magnus Ingesson ta sig till brytbussen. 

– Det var något som gick över lika fort som det dök upp. Det är lite kul att tänka tillbaka på hur hemskt det faktiskt var. Men just där och då var det inte särskilt kul, säger Andersson till Sportbladet och poängterar att hon hoppas att den där septembereftermiddagen förra året var första och sista gången hon var med om det. 

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Publicerad:

LÄS VIDARE