Pannie Kianzad kan bli första svenska UFC-mästaren

”Jag gick minus varje månad på att fajtas”

Publicerad 2021-09-18

Natten mot söndag möter svenska MMA-stjärnan Pannie Kianzad rutinerade Raquel Pennington i Las Vegas.

En tuff fajt för Pannie på vägen mot att bli den förste svenske titelhållaren i UFC.

Som 29-åring är Pannie i sitt livs form med ett självklart mål att bli världens bästa bantamviktare.

Vad är tankarna inför matchen?

– Allting känns jättebra. Jag känner mig fullt redo. Jag har nog ingenting att klaga på. Är jättebra förberedd. Nu handlar det bara om ödet.

Är det ödet som styr? Är det inte du som ska styra?

– Det beror på. Man vet ju aldrig vad som händer. Man kan vara i världens bästa form och sen kan det plötsligt vara tvärt om.

Hur länge har du varit i Vegas?

– Kom i fredags.

Och allt går bra? Vikt, träningar, rubbet?

– Ja, det går bra. Men jag är lite smått uttråkad.

Vad är tråkigt? Är inte detta din dröm?

– Jo, men när man inte får äta och får man bara sitta instängd i ett rum är det inte så roligt. Annars är det jätteroligt. Det bästa som finns.

Du har fyra raka segrar i UFC inför den här matchen. Hur nära är du den titelmatch som du jagar?

– Jag ser mig vinna den här matchen och två till. Kanske till och med tre till. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är viktigare att ha erfarenheten i oktogonen innan en så stor match hellre än att bara skynda sig.

Men du är väl rankad på topp tio?

– De har ändrat det igen. Det här med rankingen är absurt. Den stämmer inte. Det är inte ens UFC som gör rankingen. För mig kan de sätta mig var de vill. De la mig på tio innan men har dragit ner mig, men det spelar ingen roll. För de som har fått titelmatcher har det handlat mer om tajming. Organisationen gör lite som den vill.

Så är det med UFC. Eftersom organisationen har alla fighterna i sitt stall kan de para ihop de som de tycker ger den mest intressanta matchen för dagen?

– Precis. Mycket styrs vem som kan fajtas vid den tiden och vem har de mött tidigare. För mig har det ingen större betydelse om de sätter mig på tolv, nio eller tio.

Hur har det varit för dig under pandemin? Du har gjort bra resultat och har väl inte gått så många färre matcher än du borde ha gjort, eller?

– Jag har faktiskt inte tänkt på pandemin riktigt på det viset utan bara tränat på som vanligt. Det som varit lite svårare att få till har jag löst själv. Viktigast är att inte släppa fokus på vad som är viktigt. Att fortsätta hålla i gång sin träning och hålla formen uppe.

– Nu kommer chanser många inte tror finns på grund av att det är pandemi. Jag höll mig beredd för att jag visste att jag får chanser för att andra inte är redo. Jag släppte aldrig målet ur sikte.

Du har varit väldigt målmedveten men du har haft kraftiga motgångar tidigare. Hur har du övervunnit det?

– Jag tror att åldern spelar väldigt stor roll för mig. Jag hade en jobbig tröskel som jag tror att många elitidrottare får och som många inte tar sig över. När det är som jobbigast tror jag att det är superenkelt att inte göra något åt det och bara gå vidare.

– Jag kände att jag skulle fortsätta men hade jättemånga röster runt omkring mig, både vänner och familj, som sa att jag inte borde göra det. Jag tog det som en positiv grej. Om någon inte ville se mig lyckas var det bara för att de aldrig vågade att ta det steget själva. Hur ska jag kunna kalla mig för en idrottskvinna om jag bara ger upp när det är jobbigt? För mig finns inte det.

Vilka var de jobbigaste bitarna?

– Jag gick igenom en jättelång period med skador. Till slut kunde jag inte träna på den nivå jag ville. Jag hade skadat min rygg rätt illa. Jag gick igenom en väldigt dålig ekonomisk period också där jag förlorade både jobb och allting och fick en rätt svår depression. Samtidigt som jag ville träna heltid. Det gick inte. Splittrade upp mitt gamla team och hade då ingen riktig träningsbas så jag fick lösa många av de där åren själv.

”Under sex år sov jag aldrig”

Du fick en bra chans i USA och missade vikten.

– Ja det var i den perioden. Nu fattar jag att det är en del i det men det vara inte roligt. Det var den jobbigaste delen i allting. Att inte kunna göra något åt det.

Har det varit något speciellt tillfälle då du har tänkt att nu tar jag tag i detta och vänder på det, eller har det bara blivit så att det vänt?

– Nej. Jag var tvungen att göra det. Det var bökigt när jag förlorade mitt jobb men sen kom jag in på ett annat och jobbade natt i flera år när jag hade det som jobbigast. Det blev faktiskt en stor del i att det vände. Jag kunde lägga om min träning och jag kunde spara ihop pengar så jag fick en dietist.

Dietisten var alltså viktig?

– Ja, det var faktiskt den första punkten som hjälpte mig med allt. Då blev den första biten enklast, att jag kunde klara vikten utan problem. Att jag hade stöd och hjälp med min styrketräning så jag kunde bygga upp mig efter mina skador.

– Men det hände liksom inte bara. Det var fruktansvärt jobbigt. Före UFC tjänade jag inga pengar. Jag gick minus varje månad på att fajtas. Och då hade jag ändå gått fler matcher än de flesta.

Du jobbade natt och tränade på dagarna. Sov du någon gång?

– Nej, jag gjorde ju inte det. Under sex år sov jag aldrig. Jag slutade att jobba natt förra året. Jag kunde gjort det några år tidigare men när jag kom till nattjobbet efter träningarna kände jag att det var min avslappningstid och jag var supertacksam för att jag fick jobbet.

– Det var det som gjorde att jag kunde komma tillbaka och satsa på heltid, men förra året hade jag för mycket träning och fick prioritera min återhämtning så därför kunde jag inte jobba. Det är både bra och dåligt.

Många fattar inte det här med att det inte är många i MMA som har jättelånga förlustfria sviter. Dina fyra raka är väldigt bra.

– Fyra är jävligt bra. Och det är på en väldigt hög nivå. Den högsta nivån. Jag är glad att jag gjorde förändringar. Att gå igenom det där extra tuffa. Det var inte roligt men det är lätt värt det.

Tittar man på din motståndare, Pennington, har hon i princip lika många förluster som vinster (elva vunna, nio förlorade).

– Det är också intressant med MMA. Record kan vara missvisande. Hon har i UFC bara förlorat mot Holly Holmes, Nunes och alla dom. Hon är så farlig. Samtidigt är hon väldigt jämn med mig. Det är en så speciell match, en tröskel man måste gå över. Hon är väldigt tuff och har bara mött de bästa.

En bra motståndare att slå. För det ger något.

– Jättebra.

Hur ska du slå henne?

– Jag tror att vi är väldigt lika på många sätt, men även om vi har väldigt lika erfarenheter tror jag att jag gör allting som hon men mycket bättre. Jag är mycket mer teknisk. Jag är snabbare. Nu på senaste åren har jag bevisat att jag blivit mycket starkare.

– Jag gick min första proffsmatch när jag var 21. Det är egentligen ingen ålder. Jag var väldigt tunn och inte så stark, men nu kommer hon nog att upptäcka att jag är väldigt mycket starkare än hon tror att jag är, säger Pannie Kianzad.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln