Var fan är ”Burken”? Man kan ta på oron i arenan...
Marcus Leifby hänger en dag på Stockholm Open i Kungliga tennishallen
Alla vet att en svensk tävling utan Björn Hellberg är som att beställa prickigkorv-macka på Operabaren.
12.15.
Hämtar ut min ackreditering och gör det inte utan att föreställa mig att när Mats Strandberg, Bengt Grive, Tommy Engstrand, Per Yng, Thomas Malmquist, Sven Elofsson och de andra tennisreportrarna stod här och gjorde samma sak 1985 bildade de kö ut till Lidingövägen.
Riktigt samma tryck är det inte den här dagen, men Dagens Nyheters Johan Esk är här efter tjänstledighet.
Det första vi möts av när vi kliver in i Stockholm Open, för det är det man gör, är en Stockholm Open-shop med grönvita kläder och en buteljgrön (?) dyr bil.
Efter allt krimskrams får jag äntliga möta den Sture Frölén-ritade Kungliga tennishallen som ”V Gurra” lät uppföra, inte enbart för att han själv behövde någonstans att spela, men delvis.
Byggnaden är förgörande vacker och bågnar nästan av flärd och historisk, varje gång jag är här blir jag nästan förundrad över att den fortfarande används och inte bara står här för att beskådas.
Jussi Björling sjöng under invigningen 1943 och i dag är hallen en av världens äldsta inomhusarenor för tennis med den här publikkapaciteten.
Hall?
Ingen hall i Sverige är lika lite hall som Kungliga tennishallen.
Räcken, bänkar, bord i fint virke, trätiljorna i golvet har fått uppleva saker andra trätiljor bara kan drömma om och ”Kungliga” är den enda sporthallen i världen som är omskriven i Granskningskommissionens betänkande i anledning av brottsutredningen (”brottsutredningen”) efter mordet på statsminister Olof Palme.
Olof spelade ju tennis med sin kompis Harry Schein på morddagens morgon, för 13383 dagar sedan.
13.00.
Dagens första match på centercourten är australiern Alex de Minaur mot fransmannen Benjamin Bonzi.
Det är möjligtvis 150–200 personer på plats, det är mitt på en vanlig arbetsdag och de som är här är antingen skiftjobbare, skolskolkare, företagare som nätverkar eller folk som varit duktiga på att pensionsspara.
Träbänkarna på pressläktaren är omtalat hårda och kan få de mest härdade tennisreporter-rövar att bulta av värk.
Australiern vinner bekvämt i två raka set.
6-3, 6-1.
14.15.
En fin sak med Stockholm Open är att man kan vanka av och an i hallen, gå runt centercourten och titta på folk.
På en sidobana möter Antoine Bellier, Schweiz, Alexander Sjevtjenko, ryssen som inte tävlar för Ryssland efter en ATP-fiffig lösning.
De menar att spelarna spelar mer för sig själva än för sitt land och därför kan ryssarna från Ryssland spela vidare.
Ryssen som inte spelar för Ryssland är frustrerad, han kastar sitt racket och vid ett tillfälle försöker han bryta av det på mitten med sina bara händer.
Publiken, de närmast sörjande, kommer nära planen och spelarna, antingen sitter de en halvtrappa upp eller så står de precis bredvid.
Det känns privat och när Alexander härjar som mest känns det som att stå utanför dörren till rummet där en styvsint tonåring stängt in sig.
Schweizaren vinner på en timme och 20 minuter.
6-4, 6-2.
15.00.
Jag dröjer mig kvar vid sidobanan och en kvinna frågar om hon får ställa sin tekopp vid mitt ståbord.
Hon har finsk accent och det visar sig att det är den finländske talangen Emil Ruusuvuoris, den spelare på ATP-touren med flest u i sitt efternamn, mamma Eva, och snart dyker också pappa Jari upp.
De berättar att Emil var fem år när han började spela tennis efter att de en regnig dag i Helsingfors gått till badmintonhallen för att hitta på någonting.
En tennistränare kom fram efteråt och frågade om inte Emil ville börja med tennis och de svarade att det fick Emil bestämma själv.
– Han testade och sade efteråt att träningen varit för kort, på den vägen är det.
Till skillnad från många halvgalna tennisföräldrar, som styr och ställer och gormar och skriker på var och varannan tävling, anammar de den finländska modellen.
– Vi har gjort vårt, nu får han klara sig själv.
Jag frågar om Emil har en lika ansträngd relation till den finländska pressen som Mikael Ymer har till den svenska, de svarar att det har han inte.
Finländaren är rankad 52 i världen och någon ”players box” är det inte tal om här på sidobanan, Emils föräldrar trängs vid ett ståbord bredvid en figur som strängar om racketar.
Finlands tennissak är vår.
Ruusuvuori slår portugisen Joao Sousa i raka set.
6-3, 6-2.
17.05.
Hungrig söker jag mig bort från eventuella media-lunchlådor, jag vill äta som vanligt folk.
Ute bland krimskramset finns foodtruck-mat av något slag och jag beställer burriton El Macho och en liten pilsner.
En av tjejerna som tar betalt säger att jag ska få lite extra nachochips eftersom ”du är den ende här i dag som har frågat hur det är med oss”.
– Det blir 230 kronor.
18.00.
Dags för en av dagens höjdpunkter.
Mikael Ymer presenteras, han är ”Sveriges bäste tennisspelare” och speakern vrålar ut att ”HAN ÄLSKAR ZLATAN!!!”.
Är det Kalle Anka Cup?
Applåderna är artiga och det börjar bli ganska mycket folk i Kungliga, redan i första gamet, som Ymer bryter, tycker jag mig höra lite golvstamp.
Kungafamiljen är på plats och lill-prinsessan fipplar på sin telefon hela första set på ett sätt som borde göra varje inte-använda-skärm-hela-tiden-tjatande småbarnsförälder lite lugnare eftersom alla verkar ha samma problem.
Thomas Enqvist, turneringeringsboss och trefaldig vinnare i Stockholm, har bytt sin dovt gröna hoodie till skjorta och kavaj och sitter med kungafamiljen.
Ymer förlorar första set och har ett lättare utbrott mot någon i publiken, eller på sig själv, det är något oklart.
I andra vänder han ett knepigt underläge 2-4 till setseger, tennisen som spelas är ganska ojämn och fransmannen Quentin Halys ser trött ut, han slår sämre och sämre stoppbollar, Ymer är vindsnabb och hinner upp varenda en, vi bjuds på några riktigt läckra bolldueller som får publiken att drömma sig tillbaka till 1987 då Uffe Stenlund vände och vann mot John Fitzgerald i den första omgången.
Ymer spelar i grå kortbyxor, cerise pannband och i en snygg 80-tals inspirerad t-shirt med färgglatt mönster utan ärmar.
Matchen pågår i två timmar och 21 minuter och klockan är närmare halv nio när Ymer efter inslagen matchboll skriker ut lite av allt det där han har inombords, det vi alla kan ana vad det är men inte riktigt kan precisera, och det känns nästan lite befriande för alla i Kungliga.
Golvstamp.
Efter segern håller han något som skulle kunna liknas vid ett tal till nationen.
Det sänds direkt – i SVT24.
– Tro mig när jag säger från hjärtat att det inte finns något som gör mig gladare än att komma hem och spela framöver er.
Ymer vinner med 2-1 i set.
5-7, 6-4, 6-3.
20.50.
Jag träffar Björn Hellberg, tennisorakel sedan 19-årsåldern och Sveriges enda i sitt slag, och Sven Elofsson, Smålandspostens mångårige tennisreporter.
Tillsammans har de bevakat fler Grand Slam-turneringar än vad ni kan googla er till.
Hellberg och Elofsson har ställt in en middag på Operabaren för att följa svenskarna i Kungliga, Elofsson har bevakat ett 40-tal Stockholm Open, Hellberg varit på plats på samtliga 53 som spelats.
– Vi träffas alltid i början av turneringen och äter en bra middag, innan det har kommit igång så att säga. Men man behöver ju inte lägga middagen under den bästa kvällen, ibland måste man visa lite sunt förnuft, säger Hellberg om sitt eget beslut att ställa in sin egen middag.
Vilket är ert bästa Stockholm Open-minne?
– När Adriano Panatta slog Jimmy Connors i finalen 1975, svarar Hellberg blixtsnabbt.
– Kopplingen till Småland var ju anledningen till att jag var här, så jag säger 1983 när Mats Wilander slog den mustaschprydde tjecken Tomas Smid, säger Elofsson.
– Med 6-1, 7-5, fyller Hellberg i.
Vilket är det bästa golvstampet ni varit med om?
– När Borg förlorade mot amerikanen Gorman 1973, det var oehört spännade, 7–5 i tiebreak, säger Hellberg med en typisk Hellberg-knorr.
– Då var det ungefär som ikväll fast ännu bättre.
21.00.
Kronprinsessan, prinsen och deras barn lämnar Kungliga och gör plats för kungen.
Björn Borg har kommit för att se grabben Leo möta den titelförsvarande amerikanen Tommy Paul och det märks på rörelsen i hallen att pappa Borg är på plats.
Blickar dras åt hans håll, möjligtvis tilltar mumlet, han följs alltid av ett litet stim och det är omöjligt att inte lägga märke till hans närvaro.
21.36.
Den samlade presskåren, som uppgår till en skrivande reporter från Aftonbladet, två skrivande reportrar från Dagens Nyheter, en frilansande tennisskribent, en för förbundet arbetande videoreporter och Radiosportens Martin Hedberg står och väntar på Mikael Ymers presskonferens som skjuts upp med kvartar hela tiden. Först skulle den börja 21.30, sedan 21.45, men Ymer sitter kvar uppe på läktaren och tittar på Borg mot Paul. Vi ser matchen på en tv-skärm i källaren och till vår stora förvåning hör vi hur det mullrar i golvet ovanför oss. Borg tog hem första set! Han spelar en tennis som får amerikanen Paul att se ut som Harry Schein. Vad är det som händer?
21.49.
Mikael Ymer kommer till den två gånger försenade presskonferensen och håller ganska låg profil. Han får en fråga om att eventuellt få möta Leo Borg i fortsättningen av turneringen men säger att han vill, av respekt till spelarna, låta de spela klart matchen och ber om att få återkomma i frågan dagen efter. Snyggt spelat.
22.05.
Björn Borg, som suttit i den träsnidade ”players box” på centercourten hela första set, är plötsligt borta när andra set spelas.
Var fan är ”Burken”?
Man kan ta på oron i hela hallen, inbillar jag mig, men förmodligen är jag den ende som blir ängslig.
Plötsligt kommer Borg inglidande igen och jag frågar om han är nervös.
– Liiiite stressad är man ju, säger han, vickar lite med handen och ler.
Leo spelar bra, servar hårdare än en häst sparkar och pressar fjolårssegraren.
Klockan 22.22 får alla önska sig vad de vill, vi drömmer om en ny skräll i Stockholm Open, den kanske största sedan Leif Johansson slog ut Stan Smith i första rundan 1971.
Borg har en breakboll upp till 5-4 men amerikanen krånglar sig ur det minst sagt prekära läget, vinner andra set och städar sedan angenämt undan svensken i tredje.
Det var en saga för god för att vara sann.
22.55.
”Game, set, match Paul”.
Pappa Björn tar sig ner till Leo, ger honom en kram och folk lommar hemåt med träsmak efter en lång kväll i Kungliga.
Siste man släcker och låser dörren.
23.07.
En gladlynt Björn Borg stannar till och pratar med några journalister som dröjt sig kvar, han är stolt över Leo och säger upprepade gånger att han vet att han kan prestera, att han kan slå alla, att han utvecklas hela tiden.
Hur var din kväll, Björn?
– Min kväll? Den var jättebra… (skratt). Det är alltid kul att komma hit, jag har många bra minnen från den här centercourten, men att få se Leo spela här, och på den nivån… så jävla kul alltså!
Hade han vunnit hade det kanske blivit den största skrällen sedan Leif Johansson slog…
– Stan Smith 1971 ja, jag vet.
Tänka sig, det bor en liten Björn Hellberg i Björn Borg också.
23.40
Hemma och frigör fötterna från skorna för första gången på tolv timmar.
De säger att det är omöjligt att beskriva hur det känns att vinna US Open, men det måste vara ungefär så här det känns att vinna en ATP-turnering i Halle?