Bria Goss höll cancern hemlig: ”Jag skämdes”
Luleå Baskets nya stjärnguard levde i förnekelse
Publicerad 2021-09-27
Bria Goss, 29, överlevde livmodercancern.
Men det dröjde innan hon vågade leva.
– Jag kände mig inte värd att älskas eller ha en familj, säger hon.
Luleå Baskets nya stjärnguard Bria Goss, 29, fick bästa tänkbara start i sin nya klubb. Det blev seger med hela 96–52 borta mot Visby i fredagens premiär och amerikanskan fick beröm av tränaren Robin Sandberg efteråt.
Hon trivs bra i sin nya hemstad. Visst, det är lite kallt i Norrbotten, men hon gillar närheten till vattnet och den svenska maten är riktigt bra. Dessutom har hon bott i Norden tidigare.
För sex år sedan skrev hon på för finländska Hypo, beläget i staden Hyvinge fem mil norr om Helsingfors. Goss blev utsedd till månadens bästa spelare direkt och avslutade sin tvååriga sejour i klubben med att bli finsk mästare. Men däremellan, i skymundan av framgångarna på planen, startade hennes livs mörkaste kapitel. Trots att det fortfarande smärtar, trots att hon nyligen öppnade upp om det i en intervju med lokaltidningen NSD, tvekar hon inte att ställa upp på en intervju.
”De sa att det inte var cancer”
Kanske kan hennes historia hjälpa någon annan, säger hon. Bria har varit tyst alldeles för länge.
– Det började under min första säsong. Jag fick min mens som vanligt, det var bara det att jag fortsatte blöda i en hel månad.
Bria förlorade så mycket blod att hon blev yr på träningarna, men att sjukskriva sig som invärvad stjärna gick inte för sig. Hon bet ihop. Basketen var ju hennes levebröd.
– Men till slut tog jag mig till sjukhuset. De frågade om jag var gravid, eller hade varit gravid och fått ett möjligt missfall. Det var många känslor som gick genom huvudet, berättar hon.
Läkarna upptäckte en myom (muskelknuta) i hennes livmoder.
– De sa att det förmodligen inte var cancer och jag åkte hem (till USA) efter säsongen. De gav mig en medicin som skulle få myomen att krympa, så att de kunde ta ut den så småningom.
Hon återvände till Finland och blev mästare säsongen därpå. Men vid en ny läkarundersökning på plats i hemstaden Indianapolis sommaren 2017 upptäckte de att myomen hade växt ytterligare.
– En läkare sa att de kunde operera bort den direkt. Det kunde påverka livmodern lite grann, men den skulle inte skadas.
Levde i förnekelse
Hon andades ut, bara för att få värsta tänkbara besked en stund senare.
– När de väl tog ut den upptäckte de att jag hade drabbats av cancer. Det förändrade allt.
Bria var tvungen att genomgå en fullskalig hysterektomi, det vill säga operera bort livmoder, äggledare och äggstockar.
– Jag var 24 år gammal när det hände, säger hon med eftertryck.
– Jag hade en väldigt bra läkare och när han berättade det för mig över telefonen visade han ett stort medlidande. Jag försökte lyssna och förstå, men att höra ordet cancer från honom... det var väldigt känslosamt. Efter operationen kände jag mig förkrossad. Jag försökte agera som att det inte hade hänt. Jag kunde inte prata om det, jag ville inte prata om det.
Att hon inte skulle kunna bära sina egna barn i framtiden gick helt enkelt inte att ta in.
– Jag kämpar fortfarande med det. Det går upp och ner från dag till dag. När jag dejtar eller har en relation med någon är det en obekväm diskussion att ta för det första. För det andra, varenda sansad människa lär säga att det är okej, vi kan diskutera det när vi kommer dit. Well, efter sju år tillsammans, kommer du känna samma sak då eller överge mig? Jag kämpar med det nu och försöker förlika mig med att det är okej hur det än blir.
– Jag är väldigt öppen för att adoptera eller ha styvbarn. Jag har sparat nedfrysta ägg. Det är bra, men det är dyrt! Så... jag försöker att se det från den ljusa sidan, även om det inte alltid har varit det lättaste.
Att inte kunna få barn, var det den främsta orsaken till att du levde i förnekelse?
– Ja, det är en stor orsak. Jag kände mig inte värd att älskas eller ha en familj. Jag la skulden på mig själv för allting och tänkte inga snälla tankar. Mitt självförtroende och egenvärde var på botten. Alla som går igenom något så traumatiskt påverkas. Och jag blev den absolut värsta versionen av mig själv. Jag kände inte ens igen mig själv i spegeln.
Berättade inte för nya lagkamraterna
Den livsförändrande operationen genomfördes i augusti 2017. Bara en månad senare flyttade hon till Israel, där hon hade skrivit på för en ny klubb.
– Om jag kunde vrida tillbaka tiden hade jag börjat bearbeta det som hänt tidigare. Men jag var tvungen att komma i form och fokusera på basketen. På ett sätt var basketen en frizon. Men jag kunde inte låta lagkamraterna eller någon annan få veta. Klubben kanske inte ville skriva kontrakt då.
Det var inte förrän i januari eller februari som hon vågade berätta om cancern för någon annan än hennes familj och allra närmsta vänner.
– Det är inte en jättelång tid, men under de fem-sex månaderna var jag inte mig själv. Det är en väldigt lång tid för att inte känna mig som Bria, om du förstår?
– Jag grät hela tiden på mitt rum, i tysthet. Men när jag träffade andra personer klistrade jag på ett leende. Jag kände mig hemsk men kunde inte låta någon veta vad som har hänt eller visa hur jag kände. Det tog mycket energi och var utmattande bara det.
”Släppte ut månader av sorg”
Bria tystnar. Hon minns tillbaka till när hon för första gången sänkte garden och öppnade upp för någon som inte befann sig i hennes innersta krets.
– Jag pratade med en kille som det började bli lite seriöst med. Han ville förstå och det var första gången jag pratade om det utanför min lilla cirkel. Efter det insåg jag att jag inte kunde inleda några seriösa förhållanden utan att acceptera det som har hänt och läka mina sår. Det kändes som en panikattack, men det var bara månader och åter månader av sorg som jag var tvungen att släppa ut. Alla känslor jag hade förträngt kom ut. Inte nödvändigtvis framför honom, men det var den konversationen som gjorde att jag kunde öppna upp för alla.
Är det viktigt att du får dela med dig av din historia?
– Ja, till hundra procent. Det har förändrat mig, vem jag är och vad jag kan bidra med i livet. Jag kände mig skamsen, smutsig och obekväm. Jag borde naturligtvis inte ha känt så, men jag hade ingen som kunde säga det åt mig – eftersom jag inte ens pratade om det själv. Nu försöker jag prata om det så mycket som möjligt. Det är svårt att veta vad någon annan går igenom. Kanske min historia inspirerar någon annan att be om hjälp, för det betyder allt. Jag har gått i terapi och om någon funderar på att göra det så rekommenderar jag det. Det jag saknade var stödet. Min familj stöttade mig, men eftersom jag inte pratade om det så kunde de inte göra så mycket. Det tar jag på mig!
Bria skrattar. Hon uppskattar livet, hon överlevde cancern.
– Jag gjorde det. Och en sista sak. Det är inte så att du kan plocka ut en lunga, ett hjärta eller en hjärna om du har cancer i de delarna. Så jag är lyckligt lottad som ”bara” hade det i livmodern. Jag behöver nödvändigtvis inte den. Jag har växt som person under den här tiden. Mitt eget syfte och mening med livet har blivit tydligare. Det har kommit väldigt många dåliga saker ur detta, men väldigt många bra saker också, säger hon.