”En del svenska spelare blir knäckta”
Erik Niva möter Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf
Uppdaterad 2021-02-01 | Publicerad 2021-01-31
I slutet av förra året hängdes rubriker om spelarmissnöje på Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf, en tränarduo som påstods vara hård och kall på gränsen till det hänsynslösa.
Men om de uppfattas som auktoritära – säger det i själva verket mer om en likriktad svensk ledarskapsmodell?
– Vi är så jävla softa att det är helt löjligt, säger Kim Bergstrand.
Det finns en historia från den allsvenska vårsäsongen 2018 som rymmer väldigt mycket gruppdynamik, väldigt mycket tränargärning och väldigt mycket ledarskap.
Sirius hade inlett säsongen uselt, låg sist i tabellen efter att ha skrapat ihop ynkliga 5 poäng på 11 matcher. De hade redan släppt in 25 mål, och gick till sommaruppehåll efter 1-5 hemma mot Djurgården.
Tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf insåg givetvis att saker behövde förändras på ett ganska dramatiskt sätt, men utgick ändå ifrån sin beprövad svensk ledarmetodik. De lät helt enkelt genomföra en utvärdering.
Inget anmärkningsvärt med det. Såna formulär brukar de cirkulera, och många med dem. Istället var det dels resultatet av utvärderingen som var remarkabelt – dels uttolkningen av det resultatet.
Thomas Lagerlöf berättar:
– Från spelarna kom det in ungefär 30 åsikter och synpunkter – och det var väl 1 av de 30 som gick ut på att spelarna själva skulle kunna göra något för läget skulle bli bättre. Några av dem gick med på att de kunde komma in bättre förberedda, men allt annat var ledarnas fel. Det var dålig fysträning, dålig taktik, dåligt, dåligt, dåligt. Och där någonstans insåg vi ju: ”Okej, den här gruppen kommer inte att lösa det här genom eget ansvarstagande och egen kraft”.
”Haglund var vaken”
Det här var inte en vår då det saknades ursäkter för Sirius. Gruppen hade förändrats, försvagats. Niklas Thor, Andreas Eriksson och Ante Björkebaum hade slutat. Moses Ogbu hade fått benet avsparkat, och Joshua Wicks hade blivit avstängd för narkotikabrott.
Men ursäkter var inte heller det som Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand letade efter. De ville ha självrannsakan och ansvarstagande, men hittade det överhuvudtaget inte i det egna omklädningsrummet längre. Kim Bergstrand frustar av blotta minnet.
– Ledartyperna som var beredda att se till laget och ta ansvar bortom sig själva – de hade vi tappat. Vi hade Philip Haglund som var vaken, men annars var det tunt. Men från spelarna lät det ändå: ”Om vi bara hade bytt ut våra tränare och vår fystränare så hade vi toppat tabellen”.
Vart tog ni vägen med det då?
– Då visste vi ju det. ”Okej, ni är inte beredda att ta ansvar. Då får vi i ledargruppen ta det här istället. Då får vi driva det från vårt håll”.
Enligt vedertagen fotbollsdramaturgi hade det hetat att Sirius tränarduo här hade ”tappat omklädningsrummet” – och alla vet vi ju vad det innebär. Vare sig en eller två tränare kan aldrig vinna över ett par dussin missnöjda spelare, heter det, utan har det skurit sig på det sättet återstår bara att bestämma sig för om man vill hoppa själv eller bli utknuffad av andra.
Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand både resonerade och agerade annorlunda. Hade omklädningsrummet vänt sig emot dem så var det omklädningsrummets problem. Det var bara att staka ut en ny riktning, baxa sig med de tillräckligt kapabla och kapa bort de andra.
– Vi bestämde: ”Här behöver vi kliva in och dra den här gruppen en stund, tills vi får med den på tåget”.
Att driva det själva, att kliva in och dra gruppen – vad betyder det egentligen det? Kim Bergstrand förklarar:
– Att inte lyssna så mycket, att inte lämna över så mycket ansvar. Mycket mer auktoritärt, mycket mer: ”Nu gör vi så här!”. Större tydlighet i spelet, mer krävande träningar, mycket kommunikation om vilken typ av hårt arbete vi krävde... Rätt mycket basic, men ändå en stor skillnad.
Vägvalet var påfallande i sig, men att kursändringen faktiskt fungerade nästan än mer överraskande. Det tränardrivna Sirius fick upp farten. De staplade ihop en svit med fyra raka allsvenska segrar, en annan med tre raka – och klarade till sist kontraktet rätt komfortabelt.
Med tiden och resultaten så återvände även samsynen och harmonin till omklädningsrummet. Gruppen växte samman igen, fogades ihop inom de ramar som deras tränare givit dem.
”Bli av med spelare är svårare”
– Men för att det skulle fungera hade vi även det allra viktigaste beslutet: ”Vilka spelare ska vi ta bort här?”. Pep Guardiola har sagt just det: ”Det viktigaste är inte vad du kan få in, utan vad du lyckas bli av med”. Har du pengar är det ju inga problem att köpa in spelare, men att bli av med spelare är mycket svårare.
Kim Bergstrand tar en konstpaus, mer eller mindre oavsiktlig.
– I alla fall om du ska göra det på ett sätt som är både ekonomiskt och mänskligt försvarbart.
Den andra försäsongsveckan har precis tagit slut, och Djurgårdens tränarduo har släntrat över från Tele2 Arena till en så gott som öde hotellobby ett inkast bort.
Humöret är gott, Kim Bergstrand flinar.
– Det här är vår smekmånad, ingen har blivit petad än. Jag träffade Hammarbys målvakt Davor Blažević i korridoren häromdagen, och han sa precis det: ”Det här måste vara bästa tiden på året för er tränare...? Nu tycker alla om er, men så fort det blir match så är det ju elva pers som automatiskt tycker att ni är idioter”.
Det är alltid intressant att prata ledarskap med allsvenska fotbollstränare, men det blir extra relevant då det uppstått obesvarade frågor i mellanrummet mellan det som syns utåt och det som sägs i slutna rum.
Anklagades för ”vuxenmobbning”
I slutet av fjolåret tycktes det ovanligt turbulent i Djurgårdens spelartrupp. Först var det Astrit Ajdarević som bröt sitt avtal med klubben av skäl som än idag är oklara. Sedan var det Kevin Walker som förkunnade att han aldrig trivts sämre hos en arbetsgivare. Och till sist publicerades en artikel av Expressen, där anonyma spelare redogjorde för ett mer utbrett missnöje med ledarstilen.
Det kunde läggas till en några år gammal historia från Sirius-tiden, där andra anonyma källor använde begrepp som ”utfrysning” och till och med ”vuxenmobbning” runt behandlingen av målvakten Benny Lekström.
Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf valde att inte säga speciellt mycket alls i ämnet, och därför har många av frågorna hängt kvar i luften. Nu tar Kim Bergstrand sats och påbörjar ändå en sorts lägesbeskrivning från sin egen horisont.
– Till att börja med – vi känner inte igen oss alls i den här bilden. Vi vet inte riktigt var den kommer ifrån. Jag får nästan en känsla av att det är en fråga om att det här trädet har vuxit lite för högt – att det ska letas rätt på något för att såga ner de här två killarna – och jag kan tycka att det är urtöntigt. Vi har inget ovanligt stort missnöje i vår grupp. Och sedan är det som det är med anonymitet – det går inte att svara upp mot. Det går inte att diskutera mot anonymitet.
När det gäller Astrit Ajdarević hänvisas det konsekvent till högre nivåer av klubbhierarkin, mot sportchefen Bosse Andersson och vd:n Henrik Berggren. Tränarduon var inte med och tog beslut när kontraktet bröts i förtid, och själva laguttagningarna gav sig själva.
Valde att inte bemöta Walker kritik
– Astrit har själv berättat om att han inte mådde bra rent personligen under den här tiden, och då presterade han ju inte heller på fotbollsplanen. Så på så sätt var det inget konstigt med att vi inte spelade honom, säger Thomas Lagerlöf.
Situationen runt Kevin Walker var en annan, och Kim Bergstrand ger sin syn på den.
– Hans grej hade vi kunnat gå ut och bemöta, men då hade det gått ut över både honom och gruppen, så vi valde att inte göra det. Det kanske var fel. Men bara några veckor innan han gick ut och pratade på det här sättet så hade jag suttit med honom ganska länge, för han ville veta hur han skulle göra med sin fotbollsframtid. ”Ska jag vara kvar i Djurgården eller ska jag gå vidare...?”. Då ville han fortfarande skriva på ett nytt kontrakt, men strax därefter fick han besked av Bosse om att det inte skulle bli något. Och då var det plötsligt fel på hela världen, då hade han aldrig haft något förtroende från någon. Men om vi tränare nu var två idioter – hur kunde det då vara lockande med ett nytt kontrakt bara några veckor tidigare? Sedan har Kevin visserligen sagt att det inte var riktat mot oss, men... Äh, det var väl bara allmän frustration som mynnade ut i ett slags öppen jobbsökarannons.
Både Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand pratar en stund om elitfotbollens ofrånkomliga villkor, om hur ett visst mått av spelarmissnöje ligger i dess själva natur. Med elva platser i laget kommer det obönhörligen att finnas vardagsbesvikelse i en spelartrupp som är minst dubbelt så stor.
”Tuffaste samtalet jag haft”
Såklart sant så långt, men därpå sluttar sedan skalan hela vägen ner till situationer där direkt oönskade spelare behöver bemötas och behandlas. Och hur var det han själv sa, Kim Bergstrand? ”Att bli av med spelare på ett sätt som är både ekonomiskt och mänskligt försvarbart”. Han är den första att erkänna att det inte är alldeles enkelt.
– När vi bröt med Kim Skoglund i Sirius så var det faktiskt det tuffaste samtal jag haft i hela mitt liv, det hemskaste jag gjort som ledare och tränare. Han hade vuxit upp i klubben och var en ikon där, men jag behövde ändå tala om för honom att tåget hade gått, att vi hade skaffat en ny spelare istället. Men det gick inte att fly från. Det var mitt jobb att ta beslutet och att ha det samtalet.
Men du känner inte att ni gjorde något fel?
– Nä. Vi erbjöd ju honom ett kontrakt i maj, juni – men i november så hade han fortfarande inte skrivit på. Då var tålamodet slut. Och då hette det plötsligt: ”Jag älskar ju Sirius”. Men om han nu älskade Sirius så mycket – varför gick han ett halvår utan att skriva på det här kontraktet? Men det blev inte lyckligt, och det snackades: ”De är så tuffa och hårda i Sirius”. Men vafan...
Ni ser er inte som tuffa och hårda?
– Vi är så jävla softa så att det är helt löjligt. När det kommer fram såna här grejer handlar det nästan alltid bara om att vissa spelare inte får spela eller inte får nytt kontrakt, i synnerhet lite äldre spelare som har ett bra CV.
Ibland slår det fel i mänskliga relationer, men det kan ske mer eller mindre ofta och bli mer eller mindre kraftfullt. Ifall Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand totalt jobbat med 500 spelare tror de själva att de ”skulle kunna gå och ta en bärs med 497 av dem”.
”Hur tänkte Viktor Tichonov?”
Direkt fel tycker de faktiskt bara att de trampat vid ett tillfälle. Till en början väljer de att inte nämna något namn, men det blir tydligt att det inte går att komma runt att det rör sig om Benny Lekström. Här är Thomas Lagerlöf skuldmedveten:
– Där var vi inte tillräckligt bra, det är bara att erkänna, men det blev fel redan från början. Det blev inget klick alls mellan oss. Han gjorde också fel – professionaliteten gick ner på ingenting mot slutet – men som ledare får vi ta på oss det. Vi hade kunnat lösa det mycket snyggare, och skulle ha gjort det på ett annat sätt idag. Men vi valde att satsa på andra spelare, och var samtidigt lite snåla. Till slut kom det ner till att vi hade kunnat erbjuda ett bättre ekonomiskt paket när det väl var dags att bryta.
Det finns något lite svårgreppbart i att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf på sina ställen målats upp som ovanligt hårda, barska och auktoritära svenska fotbollstränare – när de samtidigt ser sig själva som barn av Tommy Söderberg, av den mjuka, lyssnande, inkännande delaktighetsmodellen.
Säger det i första hand något om dem – eller säger det i själva verket mer om det svenska fotbollsklimatet, om en ledarskapskultur som ibland är så enhetlig att den blir likriktad?
Länge hette det att alla allsvenska lag spelade i stort sett likadant, och att det minsann inte fanns någon frejdig debatt runt det. Idag är det uppenbart att spännvidden mellan olika spelsätt i själva verket är rätt stor – och att det kanske snarare borde resoneras om huruvida alla däremot utgår från ungefär samma ledarskapsstil, samma GIH-tradition.
Två gånger om året brukar landets elittränare ha en sorts vidareutbildningsträffar, som en sorts uppdatering av deras licenser. När de ska utvärderas brukar Kim Bergstrand alltid efterfråga en och samma sak – insikter i och berättelser från en annan typ av ledarskap.
– Jag tror verkligen att vi borde bredda våra ledarskapsutbildningar, ta in andra impulser. Nu är alla samma andas barn. Jag har tagit upp det på varenda utvärdering vi någonsin har haft, det skulle verkligen behövas. Oavsett förbundskurser eller GIH eller universitetet är vi så oerhört matade med samma synsätt, vi är så oerhört präglade av det. Jag skulle vilja veta: ”Hur tänkte Viktor Tichonov, i det sovjetiska hockeylandslaget? Hur jobbade Mike Keenan i NHL? Hur funkar de här juggarna i handbollen?”. Alla vill vi uppnå samma sak – att vinna – och de lyckas ju på sitt sätt. Men vi får aldrig någonsin i någon ledarskapsutbildning höra om hur den andra sidan – om jag kallar den så – tänker och funderar och jobbar. ”Varför gör ni som ni gör?”.
”Pichler har ju sin ledarstil”
Lite längre fram i samtalet pratar Kim Bergstrand om att kunna hitta ledarskap överallt, och det är rättvist att påstå att han i alla fall intresserar sig för ett mer auktoritärt ledarskap än det han fostrats in i. Han läste nyligen om ”Fursten” av Machiavelli, och fick ut något av skildringen av ett styre i det medeltida Italien. Han kan skrocka gott åt hur en bekymrad Uli Höeness en gång gick ut och mullrade om hur det var alldeles för bra och gemytlig stämning i FC Bayern Münchens omklädningsrum.
– Wolfgang Pichler har ju sin ledarstil inom skidskyttet, och det har ju visat sig ganska framgångsrikt även i Sverige. I vårt samhällssystem går det visserligen inte att vara som Tichonov – du måste anpassa ditt ledarskap efter sammanhanget och förutsättningarna – men att vara rak tror jag på. Det blir lätt så att man viker av lite och börjar linda in saker och snabbt är man plötsligt otydlig, men har du hållit din linje kan det i alla fall inte bli missförstånd. Sedan finns det de som inte klarar av den sortens rakhet, och det är vi väldigt medvetna om och varsamma med som ledare.
En enda gång under alla år tillsammans har de tagit ett medvetet beslut om en gemensam utskällning. Det var någon Sirius-match hemma på Studenternas – kanske var det mot Syrianska? – och en lamslagen prestation under den första halvleken hade gjort tränarna besvikna på ett sätt som gränsade både till uppgivenhet och raseri.
Det var dags att testa den där omtalade hårtorken, återberättar Thomas Lagerlöf.
– Vi spelade så otroligt jäkla dåligt och uselt. Alla var passiva, ingen tog ansvar för någonting – och vi tänkte att det inte kunde bli värre. ”Nu skäller vi ut dem!”. Men ingenting hände efter det, vi spelade precis lika dåligt i andra halvlek. Det blev inget bra, det blev ingen skillnad – och någonstans kändes det nästan som att vi spelade teater. Det där var inte vi.
Beteendet i dagens Djurgården styrs inte av regler utan av några få övergripande grundprinciper, och Thomas Lagerlöf drar igenom dem.
Du förväntas träna hårt för att hela tiden utvecklas, inte bara glida igenom passen för att prestera på söndag. Du ska bidra till gruppen, alldeles oavsett om du startar, börjar på bänken eller sitter på läktaren. Du ska sätta ditt avtryck på matcherna du deltar i, snarare än att lämna över ansvaret till andra. Och du ska alltid, alltid sätta laget först, alldeles oavsett hur din plats i kollektivet påverkar din egen karriär och ditt eget varumärke.
– Det är grundprinciper som måste sitta, som vi inte kommer hålla på och diskutera. Ställer man inte upp på dem – då går det inte, då kommer det inte funka under oss i Djurgården. Då får den spelaren lämna och söka efter en annan typ av tränare, gå till Bosse och be om att bli såld eller löst från kontraktet.
Tror inte på bötessystem
Något bestraffnings- eller bötessystem finns inte längre i klubben, betonar Kim Bergstrand.
– Vi tror inte på det. Vi vill behandla folk som vuxna, tro gott om dem och förvänta oss saker av dem. Det är mycket roligare ifall spelarna själva ser till att det är en schysst miljö i omklädningsrummet än om vi ska gå runt där och vara poliser. Men visst... Vissa beteenden vill man ju egentligen bestraffa. Skoskav, till exempel, det skulle jag fan vilja böta för.
Skoskav...?!
– Det är så sjukt oproffsigt.
Kim Bergstrand skrattar till och skakar på huvudet på samma gång.
– Nämen, vi har valt den andra vägen istället, belöning istället för bestraffning. Vi har sagt att ifall spelarna sköter sig så får de 50 000 till en resa.
Har de fått sina resor?
– Ja. Ifjol var de ju pandemi, men 2019 fick de det. Och då sköt vi även till x antal kronor från tränarsidan. De åkte till Barcelona. Det var i och för sig så mycket som hände där runt guldet – så precis alla kunde inte åka med – men det var ett ganska stort gäng som kom iväg tillsammans. Och då kände vi att vi kommit rätt långt med dynamiken i den gruppen.
Som bekant är det inte bara Kevin Walker och Astrit Ajdarević som lämnat Djurgården sedan ifjol. Jesper Karlström, Fredrik Ulvestad, Jonathan Augustinsson, Jonathan Ring och PK Bråtveit har också dragit vidare – totalt sju erfarna, etablerade spelare med tyngd i omklädningsrummet.
”Nu ska det pissas in revir”
Andra har kommit in istället, men det är främst yngre spelare från olika delar av världen och olika typer av fotbollskultur. När jag ber Kim Bergstrand beskriva Djurgårdens nya spelargrupp med ett ord så väljer han ”sökande”.
Finns det en osäkerhet hur det ska bli, rent gruppdynamiskt?
– Ja. Vi har tappat två olika lagkaptener på lite drygt sex månader, så det är ganska unikt. Nu ska det pissas in revir och byggas nya hierarkier, och vi får se vart det tar vägen. Sedan har vi tre olika omklädningsrum nu också – på grund av pandemin – och det gör det mycket svårare att bygga grupp. Vi har försökte blanda nytt och gammalt och erfaret och ungt, men än så länge är vi i det som kallades etableringsfasen på min pedagogikutbildning. Än har ingen skällt ut någon annan särskilt mycket, det kommer när de blir lite tryggare. Men det är ju spännande att se vart en ny grupp tar vägen. Vilka tar steg framåt och utåt och vilka kommer att ha det jobbigare...?
När Bergstrand och Lagerlöf pratar om sitt sätt att skapa en positiv gruppdynamik så betonar de vikten av ledarfigurer bland spelarna, gör jämförelser med hur även de allra rikaste och mest framgångsrika europeiska klubbarna oftast utgått från en kärna av egenfostrade spelare som satt standard och burit kultur.
– Om de tre bästa spelarna i laget samtidigt också är de som jobbar hårdast varje träning, som uppför sig föredömligt och ser till fler än bara sig själva – då behövs inte vi, preciserar Thomas Lagerlöf.
Men om de spelarna brutit upp och flyttat vidare? Då är det svårt att ersätta dem från en dag till en annan, även om du rekryterar med den specifika ambitionen. Att bygga ledarskap tar tid, även i ett omklädningsrum.
– Du måste erövra förtroendet, mandatet – och det gör du genom att prestera. Det finns ingen annan väg. Under alla mina år har jag nog bara stött på en enda spelare som kunde vara lagkapten och ledare även när han själv inte presterade något vettigt på fotbollsplanen – och det var Niklas Thor i Sirius. Även när han var inne i en tung svacka så kunde han leda laget i träning, ställa krav på de andra. Men det är få förunnat, det är väldigt sällsynt med en sådan karaktär och karisma.
Det hittills mest meriterade av Djurgårdens nyförvärv är 29-årige Rasmus Schüller, med 40 a-landskamper för Finland och ett proffsäventyr i MLS bakom sig. Kim Bergstrand tror att han ”definitivt” har egenskaper för att bli en av lagets nya ledare.
– Sedan är han ju alldeles för smart för att gå in och skälla ut någon första dagen, så vi får se exakt hur det kommer att visa sig.
”Hållit på med Käck sedan 2012”
Vilka fler tror ni kan växa in i ledarskapsluckan?
– Jacob Une Larsson är ju den typen. Ni kanske inte ser honom skrika på domaren och hålla på, men ifall någon yngre spelare gör något exceptionellt dumt på träning är han definitivt där och skäller ut honom. Men när det sedan lugnar ner sig så går han dit och lägger armen om honom: ”Du förstår väl att det jag vill är det bästa för Djurgården?!”. Dessutom är Une den första som själv räcker upp handen efter ett misstag och säger: ”Jag kunde gjort det här bättre”. Och det är något som vi tycker är otroligt viktigt – att man kan säga den sortens saker utan att gömma sig för resten av gruppen eller tappa ansiktet inför den.
Fler...?
– Haris Radetinac har blivit en sådan typ. Och Elliot Käck har vi hållit på med sedan 2012 för att få till det här...
Här tar Thomas Lagerlöf ordet från Kim Bergstrand och avlöser honom.
– Elliot är väldigt bra i det lilla formatet, med de spelarna som är nära honom på planen. Om han spelar vänsterback är han väldigt bra på att prata igenom matchen med mittfältaren framför honom och mittbacken innanför. Där är han väldigt verbal. Men han är fortfarande inte den som ställer sig upp i omklädningsrummet särskilt ofta – där håller han fortfarande på och växer.
Vid flera tillfällen de senaste åren har Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand gått ut och beklagat sig över att dagens unga svenska spelare generellt brister i både teknik och fysik. Alla välorganiserade akademitimmar väger inte upp för en alltmer stillasittande livsstil, för alla timmar av spontanspel som försvunnit ner i olika skärmar.
Om det låter bistert och kritiskt? Då finns det mer. Det finns även en farhåga kring att våra spelare numera kommer upp i elitfotbollen mentalt oförberedda, att de är för dåligt utbildade vad gäller att hantera både krav, press och motgång.
Om dagens unga spelare skiter ner sig för att vi tränare skäller när de inte tagit emot en bredsida – då kommer de inte ens ta sig ut på Tele2.
– Jag tror att mycket av vår ungdomsutbildning är för kravlös. Man har bra övningar och bra idéer – men man ställer inte tillräckligt höga krav i de enskilda momenten. Man lär inte spelarna att verkligen ta ut sig, man är lite rädd för de gränserna. Men om dagens unga spelare skiter ner sig för att vi tränare skäller när de inte tagit emot en bredsida – då kommer de inte ens ta sig ut på Tele2.
Krasst uttryckt tycker Kim Bergstrand att han tvingas till en sorts arbete som han egentligen inte borde behöva utföra som elittränare. Det händer att han först behöver instruera allsvenska spelare hur de ska ta emot en crosspassning – för att sedan försöka lära honom att ta en åthutning när han ändå inte gör det ordentligt.
– Vi tvingas ju till det. Jättemycket. Men det är ingen idé att slå tio inlägg av tio bra på träning – och sedan gå ut på match för att slå ett bra inlägg av tio. Då föredrar jag spelaren som slår fem av tio på både träning och match. Du måste kunna tåla att folket i kurvan blir lack på dig ibland.
”Har inte bara sprungit runt och druckit saft”
Varför är det såhär då...?
– Vi får ju inte ens tävla förrän vi är 15 i det här landet.
Och det finns en linje där, mellan det här inkluderande ungdomstänket till seniorspelare som sedan har svårt med den mentala hårdheten?
– Ja, runt allt det här med kravställande – det är jag alldeles övertygad om. Det kan inte vara så att alla ska vara lika dåliga inom ungdomsidrotten. Det måste också vara tillåtet för någon att vara bäst. BP-spelarna är i alla fall utsatta för en viss konkurrens, från det att de är små. De har inte bara sprungit runt och druckit saft. De har varit ute och tävlat, och även om vissa tycker att det är ofint så skapar det i alla fall fotbollsspelare som inte är rädda. När de killarna kommer upp i Allsvenskan så ser de inte problemet med att möta Malmö eller AIK. De skiter väl i det klubbmärket, de har blivit vana vid att spela mot Milan. ”AIK...? De har vi slagit med 5-0 alla dagar i veckan under hela våra liv”.
Hur går det för er att skapa sånt här i seniorspelare som kanske inte har det med sig.
– Det är svårt. Och det är dessutom väldigt svårt att scouta de här grejerna, det säger Bosse också. Karaktär är svårmätt. Hur tar du instruktioner? Hur bidrar du till en grupp? Det är svårt att bedöma. Och svårast av allt: Hur klarar du press? Hur ska man kunna veta om en kille från Division 1 pallar att kurvan på Tele2 är lack på honom ibland? Jag tror inte att det finns några personlighetstester som kan ge svar på det.
”En del blir helt knäckta”
Ur ett internationellt perspektiv befinner sig Djurgården och flera andra svenska storklubbar i en ganska ovanlig position. Deras nyförvärv kommer att behöva prestera inför storpublik – men de har sällan provat på det förut. De kommer inte från andra klubbar med ett hemmasnitt på 15-20 000 åskådare, utan de kommer från Vasalund, Brommapojkarna eller Mariehamn.
Thomas Lagerlöf nickar.
– Det är inte naturligt för särskilt många att gå ut och spela inför 25 000 ifall du är van vid att spela för 300 på Sollentunavallen. Men sedan är det frågan ifall du klarar av att utvecklas i det där. Det borde gå att träna som allt annat. Okej, säg att Kim står och skäller på dig för att din förstatouch är för dålig – hur reagerar du inför nästa träning? Kommer du dit förberedd och gör det lite bättre, eller blir du helt livrädd inför tanken på att Kim ska titta på dig och gör det ännu sämre? Den frågan kan avgöra mycket av riktningen i din karriär.
Allt färre svenska spelare klarar av att hävda sig när de väl flyttar utomlands. Själv misstänker jag att det finns ett samband här.
– Kommer du ut i Europa så behöver du en tuffhet. Du behöver härdas så att du tål den fysiska belastningen, och du behöver även ha den mentala hårdheten. Det svänger snabbt där. Ena matchen kanske du startar, men nästa match kan du sedan sitta på läktaren – och tränaren har inte sagt ett ord till förklaring, han har inte ens tittat på dig. En del svenska spelare blir då helt knäckta, och i nästa match då de får chansen är de klappusla. Där måste vi som fotbollsnation klara av att förbereda dem bättre.
Både Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand är tänkande, läsande, reflekterande personer. Samtidigt som Bergstrand kan fundera över vilka delar av ett mer auktoritärt ledarskap som skulle gå att importera till Sverige kan han varmt referera till hur den israeliska författaren Amos Oz upphöjer kompromissens värde.
De vet att kommunikation går i två riktningar, och att det oftast är mottagaren som bestämmer värdet av den. De är fullt på det klara med det går att uppfatta sig själv på ett visst sätt, samtidigt som flera andra kan se något helt annat.
Under deras år i Sirius ingick den mentala tränaren Curt Engqvist i ledarstaben. Thomas Lagerlöf berättar att han fungerade som ett bollplank till de spelare som var intresserade, men att han i minst lika hög utsträckning studerade och utvärderade tränarna utifrån deras ledarskap.
– Han kunde gå vid sidan och titta på spelarnas energinivåer, på hur de reagerade på olika situationer på planen eller hur de tolkade saker vi sa till dem. ”Nu när du pratade stod fem av spelarna och tittade åt ett annat håll – varför blev det så?”. En annan dag kunde det vara: ”Nu var alla med, nu stod de och studsade och ville vara med – vad är skillnaden?”. Jäkligt bra. Ibland kan vi vara så uppslukade av anfallsspel att vi glömmer bort allt annat.
Vad är då skillnaden på kommunikationen den ena dagen jämfört med den andra? Tonläge, kroppsspråk eller vad...?
– Allt sånt betyder saker – och allt sånt bedömde han. Tonläget kan vara helt avgörande, framförallt ifall du ska ge en spelare negativ feedback eller ett negativt besked. Då kan tonläget vara hela skillnaden mellan en spelare som direkt bara går in i försvarsläge jämfört med en spelare som faktiskt tar till sig budskapet och låter det gå in.
På väg in i sin tionde säsong tillsammans
Kim Bergstrand har någonstans fått vänja sig vid att han uppfattas på ett sätt som han inte alltid känner igen sig i. Anonyma spelarröster hör visserligen till ovanligheterna, men en hel del motståndarfans, funktionärer och för den delen journalister har stundtals beskrivit honom som dryg, tvär eller tjurig.
– Jag pratar fortfarande med ”Curre” ganska ofta och får den där feedbacken: ”Nu stod du på det sättet, och det innebär ju det här. Nu pratade du alldeles för länge, du tappade gruppen för 100 år sedan. Nu gick du in i ditt reptilläge”.
Är det lätt att ta sån respons?
– Det gör ont ibland, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag kan tycka att jag är på ett visst sätt, och så får jag istället höra att jag uppfattas helt annorlunda. Men det är lärorikt, det är utvecklande – och jag kan ju inte begära att mina spelare ska sträva efter att bli bättre om jag själv inte är beredd att lägga ner samma sorts arbete själv.
Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf är på väg in i sin tionde säsong tillsammans som fotbollstränare. Resultaten hittills är extraordinära.
De tog Sirius från Division 1 och upp i Allsvenskan för första gången på 42 år. De tog SM-guld på första försöket i Djurgården, och följde upp det med en fjärdeplats och allsvenskans bakvända bronsmedaljer.
Går framgångarna att förklara med hårda krav, rak kommunikation och en del obekväma beslut? Delvis. Går de att ifrågasätta genom att hänvisa till ett känslokallt ledarskap på gränsen till emotionell brutalitet? Själva har de svårt att förstå att de överhuvudtaget kan hamna inom räckhåll för den frågeställningen, men Thomas Lagerlöf accepterar någonstans ändå att verkligheten kan se olika ut beroende på vem som tittar.
– Att vara fotbollstränare är ingen popularitetstävling. Vi brukar ge oss själva påminnelsen att spelarna inte ska älska oss nu. Men när de sedan har dragit vidare och det har gått några år får de gärna tänka: ”De var inte så jävla dumma ändå, de där två tränarna”.
Kim Bergstrand fyller i:
– De lärare man tyckte lite halvdåligt om i plugget var ju ofta de lärare som faktiskt brydde sig. De var jobbiga och de ställde krav. Det uppskattade man ju inte där och då, men man insåg det i efterhand. Det är lite samma för oss. Om spelarna har respekt för oss som tränare och människor fem, sex år efter att de har slutat spela – då är det helt okej för mig.
Sportbladets chef Patrik Hamsch: Därför avpublicerades tv-klippet
Vi avpublicerade ovanstående tv-klipp igår efter en kontakt med Kim Bergstrand. Ingen utomstående kan styra vad Sportbladet publicerar och inte publicerar. Men det han säger är mycket allvarligt och jag som ställföreträdande utgivare behövde bedöma klippet utifrån det perspektivet. Det har jag nu gjort och vi har publicerat hela klippet igen. Det är en pågående nyhetsstory och som jag ser det finns det stort nyhetsvärde i materialet.
