"Hon flyttade fokus från sitt fusk"
Jag tror att Hope Solos avsikt hela tiden varit att flytta fokus från hennes eget fuskaktiga psykningsförsök.
Det har hon i så fall lyckats bra med.
Vi som var på plats förstod direkt att Hope Solos uttalanden efter förlusten mot Sverige var klickdynamit där hemma.
Att hon skulle bli avstängd i ett halvår (!) efter en "samlad bedömning" av det amerikanska fotbollförbundet, och sitta i Skavlans soffa några månader senare, var svårare att föreställa sig just då.
Hope Solo beskriver det som hände i Estádio Mané Garrinchas katakomber hyfsat sanningsenligt men eftersom jag själv var där och ställde frågor till henne vill jag också ge min bild av hur det gick till och vad allt egentligen handlade om.
Sverige hade vunnit straffläggningen och den tydligaste vinkeln handlade om Solos målvaktshandskar som ”gick sönder” precis innan Lisa Dahlkvist skulle skjuta Sveriges avgörande straff.
Lisa fick vänta och vänta och vänta medan Solo bytte handskar men Dahlkvist gillade läget och slog straffen i mål.
Sverige till semifinal, USA utslaget.
Blev inga följdfrågor
När Hope Solo kom till mixade zonen efteråt (där journalister och spelare möts) var frågeställningen klar: Solo hade försökt psyka Lisa Dahlkvist genom att fejka att handskarna gick sönder.
* What happened with your gloves before the last penalty? frågade jag.
– The strap got off, sa Hope Solo.
* What?
– The strap got off.
Där och då visste jag inte att Solo slitit sönder kardborrebandet själv så några följdfrågor om just handskarna blev det aldrig.
Hope Solos fuskaktiga psykningsförsök var den stora storyn men den hamnade i skymundan av allt annat hon sa.
På frågan hur hon såg på matchen svarade Hope Solo så här (jag citerar ordagrant från inspelningen jag fortfarande har kvar på min Iphone):
– Vi visade hjärta, vi kom tillbaka från underläge, jag är stolt över laget och jag tycker att vi mötte ett gäng fegisar men det bästa laget vann inte i dag.
”Ett gäng fegisar” är min översättning från hur Hope Solo egentligen uttryckte sig: A bunch of cowards.
Det låter mycket hårdare på engelska än "ett gäng fegisar", och Hope fick direkt den raka följdfrågan av en amerikansk kollega:
* Cowards…why do you say that?
– Jag menar att Sverige backade hem, de ville inte ha öppet spel eller passa bollen. De ville inte spela bra fotboll eller underhållande fotboll. De ville ha en fysisk match med långbollar, det var deras plan. Vi spelade likadant när Pia (Sundhage) var vår coach. Jag tror inte att Sverige tar sig till final, och jag tycker de var väldigt fega, upprepade Hope Solo.
Ingen blev upprörd
Lite senare under den fyra minuter långa intervjun pratar hon om att Sverige inte visade respekt mot sporten.
Jag upplevde Hope Solo som lugn, samlad och tydlig i den mixade zonen, dålig förlorare visst, men jag kände inte att hon agerade i affekt. Hon visste vad hon sa till hundra procent.
Åsikten att lag med Sveriges taktik spelar fegt är inte ovanlig inom fotbollen även om jag själv skulle kalla det smart, att spela efter sina resurser och förutsättningar, att optimera möjligheterna att vinna mot en på papperet bättre motståndare (som USA faktiskt var och är).
Personligen blev jag inte upprörd över uttalandena, det blev inte Pia Sundhage och de svenska spelarna heller när jag kort därpå återberättade för dem vad som sagts.
Sammanfattningsvis tycker jag att fokuset kring Hope Solo hamnat fel. Hennes trixande med handskarna är betydligt allvarligare än att efteråt tycka att motståndaren spelade fegt.
Om Hope Solos avsikt var att flytta fokus från det patetiska fuskförsöket har hon lyckats bra.
I stället för att minnas Hope Solo som en misslyckad fuskare, minns vi en målvakt som stängdes av för en intervju.
Well played, Hope.