Bank: Isarna smälter medan vi sitter still
GÖTEBORG. Svensk idrott har sitt eget klimatproblem. Vi siktar mot toppen, vi pratar om akademier och elitsatsning, men kanske borde vi titta mot själva grunden för allt.
Allt färre rör sig, allt fler slutar.
Ser vi inte att isarna är på väg att smälta?
Viktor Claesson från den småländska folkrörelsemyllan. Dejan Kulusevski från Västerort. Robin Quaison från Järvafältet. Mikael Lustig från Sandåkern uppe i norr.
Att vara inbäddad med det svenska landslaget, den yttersta eliten av svensk idrottsrörelse, är fortfarande att kliva in i ett mikrokosmos av den spräckliga, svenska fotbollsrörelsen.
Den här sommaren tittar vi på dem igen, på de främsta och mest publika representanterna för svensk toppidrott. Det här är slutmålet, den ultimata nivån, den dröm som driver hundratusen svenska ungar in och vidare i idrotten.
Och samtidigt pågår verkligheten.
Har bredsladdat in
2021 är det inte ovanligt att idrott vardagsdiskuteras i termer som knappt ens existerade för tio år sedan. Det är femåringar som lämnas in till privatdrivna hopp-och-lek-företag för en timmas rastning (man får t-shirt på köpet!), det är sjuåringar vars föräldrar börjar fundera på vilken ”akademi” de ska försöka få in dem i för att maximera deras möjligheter, det är nioåringar som ligger på för att få extraträning med en privattränare för sjuhundra spänn i timmen, det är föräldrar som betalar 150 kronor för att stå i kö till tennisklubben, och det är tonåriga idrottsdrömmar som kraschar under tvåtimmarspendlingen till en elitsatsande klubb.
De senaste åren har samhällsutvecklingen bredsladdat in i sättet vi förhåller oss till både motion och idrottande.
Fotbollen har blivit som ishockey, en möjlig karriärsväg även för medel- och överklassungar. Cykel har blivit det nya golf, en accessoar-sport för mellanchefer, maraton och ultralöpning ett livsstilsprojekt för direktörer.
Under tiden rapporteras det om kris för föreningsdemokratin, med en äldre engagerad generation som lämnar plats för individualister, kris för ungdomsidrotten, planbrist i storstäderna, kris för folkhälsan, ökad skärmtid, eftersatt skolgympa…
Akuta larmsiffror
När Sportbladets Patrik Brenning intervjuar prins Daniel handlar samtalet om något så omodernt och akut som klass. En prins på Haga slott resonerar klokt om klassperspektiv – hur är det ens möjligt att idrotten eller politiker inte klarar det då?
För två år sedan kom forskningsgruppen Ung livsstil med en rapport i frågan, och resultaten var entydiga. Hur de än räknade var det tydligt att barn och ungdomar i de högre socioekonomiska grupperna i högre utsträckning tog del av föreningsidrott, och att skillnaderna inte minskat någonstans i Sverige. I vintras visade en liknande rapport att dubbelt så många unga från de välbärgade stadsdelarna i Malmö ägnade sig åt idrott, jämfört med i de utsatta områdena. Och från kronprinsessparets organisation Generation Pep kommer akuta larmsiffror om barns hälso- och motionsvanor.
Självklart ska vi diskutera hur vi ska få fram nya landslagsstjärnor – men är det verkligen den avgörande frågan längre?
När Brenning frågar om målet med idrott ska vara OS-guld eller ett brett välmående är det en falsk dikotomi. Det är inte bara det att målen inte utesluter varandra – de hänger ju ihop.
Varför lyckas Norge i vintersport? För att de har kunskap om elitsatsning, förstås, men också för att fem miljoner norska barn ramlat ner i frisksportsgrytan som nyfödda. Man går på tur, skidåkning är ett sätt att umgås, det är tillgängligt och billigt och självklart.
Här står vi, lik förbannat
I spåren efter pandemin har corona lanserats som ett skäl till att svenskar slutat med idrott, men pandemin var ju bara en katalysator i en process som pågått och pågår. Alla är överens om grunderna, att vi mår bra av att röra på oss, att idrott är en fantastisk social rörelse, att en ödesfaktor för att få en elit är att så många som möjligt hänger kvar i idrotten så länge som möjligt.
Men här står vi, lik förbannat. Samhället och idrotten glider isär, isarna smälter medan vi sitter still. Det krävs politisk vilja, social ingenjörskonst, ett klassperspektiv och en omformulering av vad idrott (också) är för att förändra det.
Det är bra om den är ett sätt att lyckas. Det är avgörande att den blir ett sätt att leva.