Enmiljardeurofrågan: Kan de vinna titeln?
En kortvuxen kille från Rosario med tian på ryggen som går ut på Camp Nou med alla blickar mot sig?
Jo, Leo Messi är förstås där som vanligt – men den här gången tittar jag högre upp i tabellen.
Sevilla tänker sig att försöka på det omöjliga den här säsongen. En tillbakadragen Éver Banega går i täten för det.
Drömmen om en annan liga, eller i alla fall drömmen om en liga.
Nuförtiden går det ju inte att ta för givet att det blir någon tävling bara för att bollarna börjar rulla.
Två månader in på säsongen leder PSG med åtta poäng i Frankrike, och den bucklan är det givetvis bara att dela ut redan nu. I Italien har Juventus ryckt åt sig ett sexpoängsförsprång, och vi är inte långt ifrån punkten där bookmakers börjar betala ut titelpengarna där heller.
Där finns såklart mycket annat ändå, men där finns inga toppstrider. Högst upp finns bara tomma, kliniska defileringar.
Annat i Tyskland såhär långt, annat i Spanien.
Himlarna ska veta att La Liga-entusiasterna också fått ett övermått av förutsägbarhet de senaste 15 åren, men så här pass långt in på hösten har allt mest bara varit angenämt absurdistiskt.
Real Madrid gör inga mål, bottenlaget Leganés besegrar Barcelona och Sevilla har positionerat sig högst upp i en oktobertabell för första gången på 73 år.
Finns sprickor i muren
Den spanska ligan har med fog anklagats för att vara instängd i fotbollens allra mest cementerade maktstruktur – och Real Madrid och Barcelona kommer att prenumerera på Champions League-platser så länge den här ligan överhuvudtaget existerar – men det finns ändå sprickor i muren.
Att Atlético Madrid faktiskt lyckats spela sig upp jämsides med de två monoliterna tillhör 2000-talets största sportsliga bedrifter. Att de gjort det genom svett, slit och Simeone snarare än genom shejkpengar ger hopp till andra, näring till drömmare.
Kan Atlético Madrid så kan Sevilla?
Tack vare sportslig och ekonomisk smartness har de konsekvent överträffat sig själva under mer än ett årtionde – otroliga fem Europa League-vinster, två Copa del Rey-bucklor, seger över Man United i CL-åttondelen i våras – och nu är enmiljardeurofrågan såklart ifall de kan lyfta sig ytterligare en nivå.
Utmana om ligatiteln? Rent utav vinna den?
Rimligen ska det förstås vara omöjligt. Trots all framgång på transfermarknaden är Sevilla fortfarande en säljande klubb – 150 miljoner plus så sent som under sommarfönstret – truppen är tunn och laget framstår snarast som obalanserat.
Men det är väl just det som gör dem så lätta att gilla.
Numera utgår de ifrån en 3-5-2-formation där alla tre innermittfältare är instinktivt offensiva. Pablo Sarabia och Fránco Vasquez är båda konstruktiva och kreativa poängspelare, och bakom dem ligger sedan killen med nummer 10 på ryggen.
I somras öppnade Éver Banega upp ytan då Leo Messi accelererade, exploderade och vräkte in ett av VM:s mest spektakulära mål mot Nigeria. Då samarbetade de två gamla polarna från Rosario – nu ska de försöka äga ungefär samma yta på Camp Nou.
Banega har hunnit bli 30 år gammal, och backar inte längre över sina egna fötter med sina sportbilar. Istället har spännande coachen Pablo Machín fått honom att återupptäcka och utforska den djupa playmakerrollen han stundtals försökte sig på under tonåren hemma i Argentina, och såhär långt har resultatet varit förbluffande bra.
Det som inte borde fungera klaffar förträffligt. När Real Madrid kom till stan vann det framåtlutade tremannamittfält klart sin match-i-matchen mot Modric, Kroos och Casemiro.
Nu väntar en ny och större utmaning. För väldigt många lag under väldigt många år har det framstått som fotbollssuicid att åka till Camp Nou med ett offensivt viktat lag, men topplaget från Sevilla kommer ändå att göra ett försök.
Drömmen om en match, drömmen om en liga.
Kanske dör den första gången Leo Messi kan kliva in i en tom yta, kanske överlever den ännu en match och ytterligare en helg. Kanske kan den rent utav växa sig så sann att den nästan går att tro på.