Sanny Lindström klar för Sportbladet: ”Vad ska mamma säga?”
Uppdaterad 2026-06-03 20.08 | Publicerad 2026-06-01 12.36
Årets övergång i svensk hockey är en 46-åring från Huddinge.
Välkommen till Sportbladet, Nicklas Lidstr...
Nej förlåt, vi menar Sanny Lindström.
Förväxlingen har skett förut.
Runt millennieskiftet skrinnade en svensk med femman på ryggen runt i rövargänget Baton Rouge Kingfish i den amerikanska tredjeligan ECHL.
Louisiana är känt för jazz, jambalaya och våtmarker, men hockeykunskaperna är skralare. Så efter att kungsfiskarna svettat sig igenom ännu en dust – de hade elva matcher på femton dagar den här perioden – så kom en hänförd åskådare fram till Sanny Lindström.
– Det är en ära att ha dig här från Detroit, sa han.
Ska ösa kunskap över läsare
Sanny höll masken. Ville åskådaren tro att det var Nicklas Lidström som sökte nya utmaningar i East Coast Hockey League så tänkte inte svensken spräcka den bubblan.
26 år senare studsar Sanny Lindström in på sin nya arbetsplats. Grå överskjorta, snaggad hjässa, vältrimmat skägg. I 13 år har han skrivit för Expressen, i nästan 20 har han varit tv-expert, men nu ska han ösa sin hockeykunskap över Sportbladets läsare.
Och tittare. Och lyssnare. För ja, den annalkande Lindströmlavinen här på den rosa sajten består av krönikor, rankningar, listor, poddar och tv.
– Det känns jättebra och kul. Jag brinner för det här, säger han, vickar lite på snurrstolen i ett konferensrum och sätter sig.
Han säger mycket mer om flytten – en hel radda varma ord om Sportbladet – men någon måtta får det vara på självförhärligandet, så dessa stryks ur texten.
Den defensive backen Lindström fostrades i Huddinge IK och draftades av Colorado Avalanche år 1999. Han tog inte plats där och fick blandat med speltid i AHL-laget Hershey Bears, så han hamnade i...
Släpp allt det andra. Berätta mer om Baton Rouge Kingfish!
– För mig var det skitbra att komma till Louisiana. Jag fick spela hur mycket som helst. Första dagen kom en cowboy med hatt och ett överdrivet stort bältesspänne. Magen hängde ut. Han var sheriff och sa att någon i laget hade sålt droger.
”Det var en hård skola”
Försvann någon lagkamrat sen?
– En blev bortbytt strax efteråt. Huruvida han hade sålt eller inte vet jag inte. Men jag tänkte ”var fan har jag hamnat? Vad ska mamma säga?”.
Hur var matcherna?
– Rock’n’roll. Ett jäkla äventyr. 12 000 på läktarna, 27 grader ute. Efter att ha spelat i Baton Rouge kan man aldrig klaga på dålig is.
Det går en del rykten om det skitiga livet ett hack under NHL. Vad var det skitigaste du upplevde?
– Vi var fem-sex svenskar i hela AHL och kanske någon finländare eller ukrainare. Resten var nordamerikaner och miljön var så jävla tuff. Mitt första år handlade bara om att överleva. På bussresorna – det var sju timmar till Rochester – satt jag längst fram, bakom coacherna. Om jag vände mig bakåt frågade alla vilket håll bussen gick åt. Jag skulle alltså titta framåt hela tiden. Det var en hård skola.
Hur var lagsammanhållningen?
– Den fanns inte. Ingen vill spela i AHL, alla vill därifrån, för det skiljer så mycket i plånboken om man kommer upp i NHL. Därför önskade ingen att det skulle gå bra för mig.
Hjärnskakningen förstörde allt
Målet är inte att laget ska vinna – utan att du ska få lämna laget?
– Exakt. Så lagkamraterna är dina värsta konkurrenter. I Sverige gläds också sjundebacken om laget vinner. I AHL var spelarna som snällast mot mig när jag var sjunde- eller åttondeback, för då var jag ingen konkurrent till någon annan.
Det låter som omvända världen.
– Ja. Men det var lärorikt. Jag har haft med mig hela livet att jag måste tro på vad jag gör, annars kommer ingen annan att göra det. Och det är oavsett om jag spelar hockey eller pratar om det i tv.
Det kan låta som att backens karriär var knagglig, men Nordamerika-vändan tog slut 2002 och blev ett slags intro – en försäsong – för Sanny Lindströms storhetstid. Han blev lagkapten i Timrå, landslagsman, utlandsproffs i Rapperswil-Jona Lakers och bejublad defensivkämpe i Färjestad.
Sedan fick han hjärnskakning, 32 år gammal. Han spydde och grät och tvivlade ett par månader och så var den aktiva karriären över.
– Då mådde jag så jävla dåligt att det inte fanns utrymme för bitterhet ens. Men långt senare har jag tänkt på den där brytpunkten som drabbar alla äldre spelare, när din egen bild är att du ska spela mycket men coachen inte håller med. Jag ser många som hamnar där och har det jobbigt. Jag slapp det. Jag avslutade medan jag fortfarande höll hög nivå.
Benke, Björne och Pudding...
Har hjärnskakningen gjort dig mer beredd på att katastrofer kan inträffa när som helst?
– Nej. När man går igenom något tufft gör överlevnadsinstinkten att du glömmer bort det värsta. Hur dåligt jag mådde eller hur lite närvarande jag var i familjelivet. Sådant tänker jag inte så mycket på till vardags, fast jag innerst inne vet hur allt var.
Vi måste byta ämne, för det här är en glad intervju som handlar om att du är välkommen till Sportbladet. Vi är glada att ha dig här.
– Tack.
Din pappa Björne var en gång materialare i Huddinge IK ihop med Dick Axelssons pappa Benke. Jag har aldrig hört en anekdot som är mer hockey än den.
– Ja.
Jag har inte ens några frågor. Det är klart att det var så.
– Min farsa var materialare i 37 år. När han började var ”Pudding” där. Sedan blev Linus Klasens pappa Robban materialare i Huddinges J20.
Helt rimligt.
– Ja.
Du är bättre än Dick Axelsson på att skriva. Kan vi enas om det?
– Jag skriver längre än honom i alla fall. Våra vägar har korsats genom alla år. I Huddinge, Färjestad och landslaget. Han var till och med uppe och tränade med Timrå en vecka, men vi körde för hårt för honom på den tiden, så han kom inte tillbaka.
”Vad händer med Peter?”
Vad ska du göra för journalistik här?
– Det ska bli väldigt initierat. Jag skriver inte för att jaga klick, utan för att jag brinner för vissa frågor. Ta ungdomshockeyn, där Svenska ishockeyförbundet är så jävla flata trots att det finns ett regelverk för värvningar. Man värvar yngre och yngre spelare och det är helt åt helvete.
Varför då?
Sanny lutar sig fram över bordet, lägger tyngden på armbågarna.
– Vem blir du som person om du värvas som tolvåring? Då ser du dig primärt som hockeyspelare och det är en farlig väg att gå. Jag har sett spelare som helt har riktat in sig på hockey när de är 17–18 och har fått problem när de blivit 23–24 och inte spelar längre. Vem är de utan hockeyn? Vad händer då med tolvårige Peter som blir värvad? Alla vuxna förklarar att han är så duktig på hockey, men han kanske slutar när han är 17 av en skada eller ett annat intresse. Han kastas ut i total ovisshet och tomhet. Det är oansvarigt av klubbarna och dåligt föräldraskap att blåsa in sina drömmar om att tjäna pengar och bli lyckad i så små barn.
Om detta kan han prata i timmar, i veckor, men den här intervjun är fel forum. Från och med i dag tillhör Sanny Lindström Sportbladet-gänget och kommer att vädra sina åsikter – både de populära och de kantiga – i texter, poddar och i tv.
Så bara lyssna och läs.
Och när du erbjuds att ställa frågor till honom så har jag ett tips:
Fokusera på Baton Rouge Kingfish.
GÖR DIN DRÖMELVA TILL VM – TA UT DIN VM-ELVA HÄR