”Skräckslagen att Sverige tappar bort möjligheten”
Erik Niva: På väg mot det sämsta förnyarfacit en fotbollsnation full av U21-mästare någonsin haft
VADUZ. Vi gick in i den här landslagshösten med två tydliga huvuduppgifter.
Dels att kvalificera oss för EM, dels att förvalta U21-landslagets framgångar.
Eftersom vi kraschlandat med det förstnämnda befarar jag att vi nu också riskerar att misslyckas med det senare.
Strax före slutträningen inleddes traskade Erik Hamrén ut till kortlinjen på lilla Rheinpark Stadion i Vaduz för att snacka en stund med de blågula fans som tagit sig ner för att titta på.
Inget ovanligt med det.
Sympatiskt nog har Hamrén gjort det till en vana att uppmärksamma tillresta svenskar på bortamatcherna, oavsett om det är fråga om en glamourmatch i Portugal eller en agnutskiljare i Kazakstan.
Skillnaden den här gången var att det var färre supportrar på plats än någonsin tidigare under Hamréns tid som förbundskapten. När förbundskaptenen började prata var de prick 14 stycken, och i efterhand visade det sig att i stort sett samtliga tillhörde hans egen bekantskapskrets.
– Den här gången var det en egen fanclub. Det var 12–14 personer från Ljusdal med både kompisar och såna jag spelat ihop med tidigare, så från dem känner jag ett stöd.
Då cirklarna krymper och väggarna kommer närmare gäller det ibland att luta sig mot den innersta kretsen.
Att befinna sig i Liechtenstein kan annars kännas som att vara i ett låtsasland, dit omvärlden inte hittar in. Här är bruttonationalprodukten per capita en av de allra högsta i världen, men hit når ändå inga flyktingvågor. Här finns ingen armé, och knappt heller någon kriminalitet eller arbetslöshet.
Vad finns egentligen att hämta här, vad går att ta med sig härifrån?
Har absolut ingenting att vinna
Det är ett speciellt läge de försatt sig i, det svenska herrlandslaget. Krasst uttryckt har de absolut ingenting att vinna i kväll.
Om de gör jobbet kommer ingen ens att höja på jubelarmarna – alldeles oavsett om det blir 2–0 eller 7–0 – men om de tappar poäng så sjunker de till en av de allra lägsta punkterna ett landslag någonsin befunnit sig på.
Men bortanför själva resultatet då? Skulle vi inte kunna glädja oss åt ett prickfritt försvarsspel eller några framväxande samarbeten eller några individuella prestationer?
Nä. Eller vi skulle i alla fall inte ha fog för det.
Vi sjabblade ju inte enbart bort en direktplats till EM i den senaste kvalvändan, utan vi klantade även bort möjligheten till att få ordentlig fart på den där försenade generationsväxlingen vi längtar så förtvivlat mycket efter.
Jag köper några av reservationerna. Det blir orättvist att försöka genomföra alldeles för stora förändringar på alldeles för kort tid – att slänga in många oprövade spelare i riktigt viktiga tävlingsmatcher – men just därför blir det ännu viktigare att verkligen påbörja processen.
Nu har den över huvud taget inte kommit i gång. Nu står vi där på väg mot det sämsta förnyarfacit en fotbollsnation full av U21-mästare någonsin haft.
Ett par U21-spelare (i mina ögon Oscar Hiljemark och Ludwig Augustinsson) borde ha startat redan under den förra kvalvändan. Och hade vi bara normalpresterat där hade vi kunnat ge meningsfull speltid till ytterligare en handfull (Guidetti, Khalili, Thelin, Lewicki och en av mittbackarna) under den här samlingen.
Och nä, den typen av uttagningar skulle inte ha förändrat särskilt mycket här och nu.
Inte ens P17 hade gjort det sämre
Sämre än senast hade det visserligen inte blivit om vi så spelade P17-landslaget, men under Erik Hamrén haft vi haft ungefär samma brister och möjligheter oavsett vilka han satte i startelvan.
Det jag är ute efter är inte möjligheten att göra maximalt antal mål på Rheinpark Stadion i kväll, utan det är återigen det här med tron och tillförsikten.
Jag är givetvis inte rädd för vare sig Liechtenstein eller Moldavien. Däremot är jag skräckslagen inför risken att vi tappar bort möjligheten som U21-EM gav oss, chansen att faktiskt få tillbaka en form av framåtriktning i den svenska herrlandslagsfotbollen.
Ett osant, osunt resonemang
Ett välbekant tränarmantra går ut på att framtiden egentligen inte spelar någon roll, att det bara är här och nu som räknas och att de som är bäst för dagen därför alltid ska spela.
Det kanske kan framstå som ett förnuftigt resonemang, men i själva verket är det både osant och osunt. Fotbollen är ständigt i rörelse, och de som står stilla stagnerar, de som inte längre utmanar sig själva slutar att utvecklas.
Det är lätt att avfärda nu när de metodiska och organisatoriska bristerna blivit så smärtsamt övertydliga, men jag såg själv ett värde i hur ambitiöst Erik Hamrén pumpade upp drömballongen när han först tillträdde.
Nu kretsar retoriken i stället kring att vi står där vi står, om att inse sina begränsningar som en liten fotbollsnation med en svag landslagsgeneration.
Motgångar får såklart den effekten, men vad finns egentligen kvar om vi upplever att vi över huvud taget inte tar oss framåt? Vad återstår om vi knappt ens klarar av att föreställa oss en fotbollstid mer löftesrik än denna?
Till slut är det kanske bara ett dussin kompisar från Ljusdal.
FOTNOT: Liechtenstein–Sverige spelas 20.45 i kväll och sänds i kanal 5.