”Warioware: Get it together!” får en att skratta högt – men inte länge
Fullständig galenskap i ett absurt högt tempo
Publicerad 2021-09-13
Nya ”Warioware” har många användningsområden och lockar till skratt mest hela tiden.
Fast det är både förtjusta asgarv och ”jag ger upp”-fnysningar.
Konceptet som är ”Warioware: Get it together!” är förtjusande.
Spelet består av en uppsjö av hypersnabba microspel. Någon betänketid existerar inte, utan instruktionerna bokstavlien skriks ut och sekunden senare ska det ageras.
Ducka, fly, täpp igen, mata, hoppa igenom, göm dig, låt inte bollen träffa marken. Sen är utmaningen över på några sekunder.
Det är som att ha en ”the best of”-mix av de mest kaotiska webbläsarspelen som finns, men i Nintendos anda när Wario håller i taktpinnen.
Roligt och irriterande
Ni som har spelat serien tidigare känner förstås igen er i beskrivningen ovan. Men saker har förändrats sedan Gamecube-tiderna, när spelserietiteln hade sin riktiga storhetstid.
Den största skillnaden är att det i denna upplaga rör sig om en en mängd spelbara karaktärer. Såväl microspel som karaktärer låses upp genom kampanjen, som klaras ut på ett par timmar.
Det är en rolig och irriterande resa, för herre Bowser vad ojämnt det blir.
Lite väl simpla spel
Alla spelbara karaktärer har olika färdigheter. Vissa är i princip immobila medan till exempel Wario bokstavligen flyger. Det gör att det ena spelet kan klaras av blundande med bakbundna händer när jag styr spaken med tungan, medan andra kräver Matrix-Neos reaktionsförmåga för att klara uppgiften.
Såklart finns det en charm med det där, inte minst efter att kampanjen är färdigspelad om man vill sätta nya rekord med alla karaktärer. Men i ett kampanjflöde, eller när man spelar ihop med en eller flera vänner, så blir de orättvisa förutsättningarna mest ett irritationsmoment.
”Jaha vafan”, hinner man nästan tänka klart innan det är dags för nästa microspel.
Dessutom blir det lite tokigt då alla spel förstås är gjorda för att de ska kunna klaras av av alla karaktärer (åtminstone i teorin). Resultatet blir att de ofta känns lite intetsägande, sett till manövrarna som krävs.
Enkelhet kan vara briljant. Men här tenderar det att bli lite väl simpelt.
Som en ”Monty Python”-sekvens
Förpackningen däremot, den är svår att klaga på.
Variationen i hur banorna ser ut gör att de där irriterande huvudskakningarna ofta omvänds till ett leende fortare än kvickt. En utmaning består till exempel av att rycka armhår från en staty, som sedan vaknar till liv i vad som närmast kan liknas med en Monty Python-sekvens. Sen kommer riktiga fotografier av någon japansk landsbygd följt av några barnsligt ritade djur.
Man vet helt enkelt aldrig vad som väntar och även om man visste det hade man ändå blivit förvånad.
Köp hem en extra pacemaker
Förstås är det något av ett optimalt spel att plocka fram och lira med familjen eller kompisarna på tv:n, i synnerhet om man spelar ”Variety pack”. Men tvinga för guds skull inte med någon som lätt blir uppstressad, för då kan ni redan nu beställa hem en extra pacemaker från Amazon.
Sen har jag sett att det snackats om multiplayer-aspekten och hur man ”alltid kan mäta sina färdigheter online i nya galna utmaningar”. Testade den första utmaningen kanske fem gånger, sen fick det vara nog.
Så roligt är det inte att nöta samma knapptryck för att tajma en jo-jo från en skateboard, oavsett om omgivningen är uppåt väggarna.
Ni kommer förstås att garva, skrika och förföras av galenskapen. Speciellt när ni spelar ihop.
Sen är bara frågan hur långvarig den glädjen blir, för ett ljus som brinner så här fort tenderar till att få slut på stearin ganska kvickt.