The Medium - ett skräckspel som tänjer på gränserna

Första stora spelsläppet till nya Xbox - så bra är det

Uppdaterad 2021-02-04 | Publicerad 2021-02-02

”The Medium”.

Få skräckspel är mer innovativa än Xbox-exklusiva “The Medium”. Dess historia griper verkligen tag i mig - men tyvärr faller det ofta på eget grepp.


The Medium

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Från 18 år.
Pris: Ca 599 kr (tillgängligt på Xbox Game pass).
Format: Xbox Series S/X och pc.
Spelat på: Xbox Series X.
Utvecklare: Bloober Team.
Utgivare: Bloober Team.


Redan de första tio minuterna förstår jag att “The Medium” kommer vara att skräckspel som skiljer sig från mängden. Polska Bloober Team har lyckats skapa en skräckinjagande upplevelse som inte bygger på billiga “jump scares”, utan snare drivs på av en gripande historia.

Mediet Marianne har ett förflutet inlindat i frågetecken. Efter att hennes styvpappa går bort får hon ett samtal från en till synes okänd man som ber om hjälp. Han känner till Marianne och hennes övernaturliga krafter. Detta blir starten för Marianne att ta reda på mer om sig själv genom ett detektivarbete som sker på ett nedlagt resort utanför Kraków.

Platsen har inte direkt varit förskonad från elände. Minnena från en rå massaker ekar bokstavligen talat i korridorerna.

Cluedo med demoner

Jag vill faktiskt inte säga mycket mer om storyn. Det är som ett Cluedo med demoner som är värt att hålla hemlig för er som inte spelat det än. Ofta sitter jag och undrar vad i hela friden det är som pågår. Sen listar jag dock ironiskt nog nästan alltid ut hur saker hänger ihop innan Marianne själv gör det, vilket blir aningen löjeväckande vid hennes “Aha!”-moment. Hon fick inte alla guds gåvor, om man säger så.

”The Medium”.

Men ett bra medium, det är hon. Och detta är förstås spelets stora selling point. I princip hela världen är en dualitet vilken Marianne kan utforska i både fysisk och spirituell form. Det betyder att hon kan se och interagera med saker i andevärlden som inte finns i verkligheten och vice versa. 

Ibland häpnar jag över hur coolt det faktiskt är när jag utforskar den detaljrika världen i denna split-screen-form. Pusslen och utmaningarna, som egentligen är ganska simpla, blir tack vare de dubbla världarna relativt underhållande att lösa. Ett utanför boxen-tänk så det räcker och blir över.

En stenad sengångare

Däremot har jag inte mycket till övers för hur långsamt hon tar sig fram. Det är ett så onödigt tidsslöseri att bara titta på när hon hasar sig fram längs en vägg som en stenad sengångare med ledgångsreumatism. Det statiska kameraläget gör inte direkt spelupplevelsen mer användarvänlig då hon plötsligt börjar “springa” i fel riktning när det byts kameravinkel. När man blir jagad kan detta bli särskilt irriterande.

”The Medium”.

Klart på åtta timmar

Skräcken då? Jo, visst finns den där. “The Medium” är som sagt en helt story-driven upplevelse. Oftast bygger kalla kårar-delarna på min egen fantasi när jag läser ett handskrivet brev från en gammal sjuksköterska eller i detalj får höra när någon dör en långsam och ytterst plågsam död genom ett minnesfragment. När det väl vankas action är det framförallt röstskådespeleriet som verkligen får det att ila i mig när jag gömmer mig från en demon som känns tagen ur “Pans Labyrint”. Ofta känner jag mig utlämnad och hjälplös.

”The Medium”.

Tyvärr är spelet för kort. Jag klarade ut det på två sittningar, kan max ha tagit åtta timmar. Dessutom var slutet, enligt mig, något av ett antiklimax. Det fanns definitivt potential för ett mer värdigt avslut.

Oavsett följer den där obehagskänslan med mig när jag stänger av Xboxet och går ut i det mörka köket i lägenheten. Jag känner mig nervös och på något sätt iakttagen när jag står där och häller upp ett glas mjölk. “The Medium” har lämnat ett avtryck på mig, precis som ett psykologiskt skräckspel ska göra.

Följ ämnen i artikeln