”Chaffisen hade inte hört talas om hotellet”

Uppdaterad 2019-07-09 | Publicerad 2007-08-22

Rummet på Kreta var OK - däremot var utsikten läcker

Okej rum - men inte toppklass.

Nu har skolarna börjat - och det betyder högsäsong för sista minuten-resor. Men vad får man egentligen? Resa testade att åka ospecificerat till Kreta och Gran Canaria.

Först är planet till Kreta sent. Det är förstås ing?enting Ving kan rå för, men det blir ändå en dålig start. Ett omen om att det är mer som kommer att gå snett på den här resan.

På Chanias flygplats möts vi av kvittrande Vingflickor som berättar på vilket hotell vi ska bo och vilken buss vi ska hoppa på. Vi kan inte låta bli att bli lite bekymrade när chaffisen inte känner igen namnet på vårt hotell. Bör vi bli oroade? Det bör vi.

Vi håller tummarna

Snart börjar bussen göra stopp vid olika hotell. En del är rätt sunkiga - då håller vi tummarna för att det inte är vårt, en del är härligt lyxiga - då hoppas vi intensivt att chaffisen ska ropa upp vårt hotell: Iolida Mare. Det gör han inte.

På absolut sista stoppet är det vår tur att kliva av. Vi stapplar in på flotta Iolida Beach Hotel, med ett svagt hopp om att det är här vi ska bo. Tjejen vid incheckningsdisken går igenom våra papper, ler stelt och nervöst, för att sedan lyfta luren och ringa Malin, Vings representant inne i stan. När Malin svarar utbrister hotelltjejen förtvivlat: - Save me!

Vi har blivit felbokade

Det visar sig att vi är felbokade, man har reserverat ett rum i stället för två. Men Malin är en riktig klippa och snart är vi på väg till våra lägenheter. Inte på lyxiga strandhotellet - utan i en äldre kåk dit vi kommer genom att klättra uppför branta trappor.

När jag öppnar klädskåpet inne på rummet väller mögellukten emot mig och jag bestämmer mig för att använda soffan som garderob. I övrigt är rummet ganska fräscht och när jag kommer ut på balkongen måste jag ändå tacka Ving-Malin för hennes insats. Utsikten är läcker. Och så här är väl sista minuten, tänker jag. Toppvinst eller nitlott.

Dimman ligger tjock utanför alla fönster på Arlanda och planet till Las Palmas på Gran Canaria blir försenat.

Men förseningar är demokratiska. De drabbar alla - fullprisbetalande och snåla ospecificerade sista minuten-resenärer som vi.

Två och en halv timme efter utsatt tid är vi äntligen uppe i luften.

Sedan väntar sanningens ögonblick på flygplatsen utanför Las Palmas - det är nu vi ska få reda på vad vi tilldelats för boende.

Reseledaren Johan avslöjar inte med en min om vårt hotell Las Pitas, på Bahia Feliz, är ett fynd eller en katastrof.

Vi vågar inte hoppas

- Han skrattade inte i alla fall, försöker jag. Men fotografen Stefan vågar inte hoppas än.

- Jag vägrar bo utan toalett, säger han sammanbitet.

När vi kommit fram till hotellet och väntar på att få lasta ur våra väskor ur transferbussen börjar någons mobiltelefon högljutt spela signaturmelodin till filmen ”Sällskapsresan”. Det är ett omen, tänker jag dystert. Från och med nu kommer alla charterklyschor bli sanna.

Men i samma sekund som jag kliver in i lägenheten är alla farhågor som bortblåsta.

Toppfin lägenhet

Vi har fått tvårumslägenheter, med balkong och fullt utrustade kök. Förmodligen snäppet finare än jag skulle kosta på mig om jag bokat boende i förväg.

Det är sådana vinstlotter alla drömmer om när de bokar sista minuten, men som de flesta aldrig drar.

- Lågsäsong är en ganska bra tid att boka sista minuten. Då finns det dessutom chans att byta upp sig om man är missnöjd. Är det högsäsong finns det sällan lediga rum, säger reseledaren Katarina som jag pratar med senare under veckan.

Men inte ens under lågsäsong ska man räkna med ett bättre boende än det enklaste man kan tänka sig.

För det mesta får man precis vad man betalat för: tak över huvudet och en säng att sova i.