”Det här kallar jag fiskelycka”

Uppdaterad 2019-07-18 | Publicerad 2006-11-15

Har du drömt om ögonblicket då stor­leken verkligen har betydelse?

Det har nog alla fritidsfiskare.

På Kap Verde räcker armarna ändå knappt till.

Vi står på den kritvita stranden i Santa Maria, på ön Sal i Kap Verde.

Klockan är 12 och i den rofyllda bukten vid gamla piren i samhället förvandlas scenen till en happening.

Fiskarna är på väg in med sin dagliga fångst. Männen har varit ute sedan gryningen för att få ihop till sin dagliga föda. Före den lilla armadan av färgglada båtar kommer en kritvit motorbåt i hög fart. Fiskespön sticker upp som en skog från akterdäck. Via en gummibåt kommer skepparen Georgio Assoliari och hans kund Massimo Guidetti i land.

Där står hans hustru Veronica med kameran i beredskap – och glömmer först att knäppa bilder eftersom hon applåderar så intensivt när maken Massimo radar upp fångsten.

– Det här kallar jag fiskelycka, skrattar Massimo Guidetti och poserar med sin fångst.

– Vilken otrolig känsla att fånga sådana här fiskar. Jag har drömt om den här dagen och jag har pratat om resan till Kap Verde varje dag i ett halvt års tid, säger han.

Han och hans fru är från Verona i Italien. Via vänners bekanta hörde de talas om möjligheterna till djuphavsfiske på Kap Verde – och att italienaren Georgio Assoliari sedan tre år tillbaka driver det största företaget för djuphavsfiske i Santa Maria.

– Jag har fem olika båtar, beroende på vilken typ av fiske som kunden vill bedriva, förklarar Georgio Assoliari.

Dagen innan har vi frågat runt hos några andra arrangörer – som kräver 600 euro per person (cirka 5 500 kr) för en heldag till havs.

Vi avböjer – och nöjer oss i stället med att betrakta skådespelet när andras fångst bärs i land.

En tredje italienare, Carlo Menti, hjälper till att rada upp troféerna från havsdjupet: 18 stora fiskar. 15 av dem skimrar i en gulblå ton. Sorten kallas durado, guldmakrill. Tre av fiskarna är gråsvarta till färgen, de kallas wahoo och tillhör en art av havsaborre.

– Det här småpotatis. Ni ska se när vi har fiskat tonfisk och haj, säger skeppare Assoliari och låtsas förringa sin besökares förmåga till storfångst.

Runt om sportfiskarna flockas turister som vill föreviga scenen med sina kameror.

Pojkar, ynglingar, män och kvinnor samlas kring småbåtarna som mödosamt släpas upp en bit på sandstranden. Några gigantiska tonfiskar lossas först. Därefter öser man upp småfisken i hinkar och skottkärror för vidare transport till lokala marknader på ön. Alla som hjälper till får ta fem valfria fiskar ur fångsten hem till familjen.

Henrique, immigrant från Senegal, har ingen familj i Sal.

– Jag tar hem fem fiskar till en kompis som jag bor hos här i byn, säger han.

Han benämner de olika fisksorterna. För kap verdianerna låter det som ljuv musik när han rabblar de kreolska namnen: atum, aranque, badeijo, badja, bica, cavalla ...

För lokalbefolkningen låter det också som en total omöjlighet och obegriplighet att turisterna betalar hundratals euro för att fånga någon enstaka fisk som Atlanten är full av.

Läs också:

Fler charternyheter:

Sture Olsson

Följ ämnen i artikeln