Bitter strid om ubåtar i Hårsfjärden: ”Var deras egna spår”
Publicerad 2018-03-27
En bitter strid om ubåtar i svenska vatten har seglat upp mellan tidigare högt uppsatta sjöofficerare.
Överstelöjtnant Sune Thomsson, 80, hävdar nu att den uppmärksammade kränkningen i Hårsfjärden 1982 var skapad av marinens egna fartyg.
Men hans forskning avfärdas som världsfrånvänt nonsens av officerarna som arbetade med händelsen.
Den ena sidan av konflikten kallar sin motståndare för ”ubåtstroende” och offer för en ”masspsykos”.
Den andra sidan beskriver motparten som ”galna”, ”vansinniga” och ”okunniga”.
Samtliga säger sig ha bombsäkra bevis för sin sak – och nu kastas ännu en brandfackla in med ett reportage av journalisten Mattias Göransson i tidningen ”Filter”.
Bakgrunden är ubåtsincidenten i Hårsfjärden i Stockholms skärgård 1982 som blev startskottet för en rad spektakulära ubåtsjakter med sjunkbombsfällning inför öppen ridå. Händelsen kom att definiera svensk utrikespolitik och förhållningssätet till Sojvetunionen och Ryssland under lång tid.
Mystisk bottengrop
I ”Filter” publiceras nu nya rön om Hårsfjärdenincidenten från en rapport författad av pensionerade överstelöjtnanten Sune Thomsson, som uppges avslöja ”lögnerna bakom Försvarsmaktens allra sista, skälvande ubåtsbevis.”
Sedan tidigare har en ljudsekvens, som av marinen tidigare bedömts som avgörande i Hårsfjärdenfallet, 2008 visat sig komma från taxibåten Amalia.
Vad som återstått av beläggen för kränkningarna i Hårsfjärden är en mystisk grop i bottnen, ett 30 meter långt bottenspår samt ett kluster av mindre spår som utgår från bottengropen – som bedömts som spår av en främmande ubåt samt en separat banddriven undervattensfarkost.
Men Sune Thomsson, pensionerad minexpert från marinstaben boende på Vaxholm, är övertygad om att bottenspåren inte kommer från något främmande ubåtsföretag.
– Det var ubåtsbärgningsfartyget Belos som gjorde de spår som ligger till grund för slutsatserna att det var en bekräftad kränkning i Hårsfjärden, säger Sune Thomsson till Aftonbladet.
Överstelöjtnanten hävdar att gropen utgör en ankarlega från det svenska specialfartyget – och att ankarkättingen skapat de påstådda larvbandsspåren när den släpat på bottnen. Det 30 meter långa bottenspåret har enligt Thomsson uppstått när ankaret vinschats upp och släpat en sten längs bottnen.
”Fullständigt vansinnigt”
Han stödjer sin uppfattning på att HMS Belos den 14 oktober 1982, enligt fartygets loggbok, fick i uppdrag att leta efter en främmande ubåt i närheten av en svensk hydrofonboj som slutat fungera. Och det var strax söder om denna mikrofon som de intressanta bottenspåren upptäcktes.
Att HMS Belos skulle ha ankrat vid bottenspåren står inte skrivet i loggböckerna men enligt ”Filter” så ”talade allt för att hon ankrade söder om och så nära mikrofonen som möjligt för att undersöka den med sin sjöuggla.”
En av officerarna i marinens analysgrupp som pekas ut i artikeln är överstelöjtnant Per Andersson. Under Hårsfjärdenincidenten var han ställföreträdande chef för ledningsgruppen på Mälsten.
– Det här som Sune kommer med är fullständigt vansinnigt. Det är inte tal om att Belos hade varit inne och nafsat i det de skulle undersöka. Det var det mest kvalificerade fartyg vi hade på den tiden och jag kan visa exakt var Belos ankrade, hur många meter kätting de hade ute, vilken vindriktning det var och exakt var de här hydrofonbojarna låg. Även om de skulle ha cirklat runt sitt ankare så skulle de inte ha kommit till platsen för bottenspåren, säger Per Andersson till Aftonbladet.
Hade koll på sovjeterna
Han säger att det aldrig funnits någon sten i anslutning till bottenspåren i Hårsfjärden:
– Då hade ju den funnits kvar när vi gjorde undersökningarna, säger Per Andersson.
I artikeln pekas också tidigare ställföreträdande chefen för Must, kommendör av första graden Nils-Ove Jansson, ut för att ha vilsefört försvarsledningen och Ubåtsskyddskommissionens medlemmar.
Nils-Ove Jansson uppger för Aftonbladet att marinen på 1980-talet hade goda underrättelser om den sovjetiska östersjömarinens maskinpark och hänvisar i Hårsfjärdenfallet till en 13,4 meter lång dubbelkölad undervattensfarkost som ska ha utvecklats 1971 och byggts i två eller tre exemplar.
”Måtten på kölarna och avståndet mellan dem överensstämmer på cm med de uppmätta bottenspåren i Svenska vatten.”, skriver han i ett mejl till Aftonbladet.