Ex-kriminelle Mohammed, 29: ”De dör innan vi hinner rädda dem”

Publicerad 2017-02-20

29-årige Mohammed Elsaka, ungdomscoach på Fryshuset, har varit grovt kriminell. Det var först när vännerna började dö omkring honom som han ville hoppa av.
– Döden kom allt närmare. Jag var med i olika situationer när jag själv sköt och blev beskjuten.
Räddningen för Mohammed blev Fryshuset.

– Man vill bara vara som alla andra, säger Mohammed Elsaka när vi träffar honom i Fryshusets lokal, ett kvarter från Möllevångstorget i Malmö.
Han berättar om en uppväxt i utanförskap. Föräldrar som kämpar och sliter för att få pengarna att räcka. Men det räcker aldrig till den där ”normala” svenssonnivån.
Som 14-åring börjar Mohammed sukta efter märkeskläder – sådana om de svenska barnen i klassen har. Han tar så småningom saken i egna händer och gör sitt första rån.
Efter det är inget sig likt.
– Den känslan av att gå med helt nya kläder – den var oövervinnlig och så ville jag känna hela tiden. Jag blev stjärna. De äldre ungdomarna som jag hade varit avundsjuk på var nu avundsjuka på mig. Så jag fick smak på det.

Satt inne flera gånger

Det ena ledde till det andra och Mohammed hamnade i en spiral av kriminalitet och brott. Han blev yrkeskriminell och åkte in och ut från fängelser. 19-årsdagen firades med en påse Gott och blandat i en isoleringscell på Fosieanstalten.
– Jag har suttit i fem olika fängelser. Fängelse är både bra och dåligt. Det gjorde mig råare, säger han.
Straffen fick honom inte att byta bana. Vändningen kom istället när vännerna började dö omkring honom.
– Jag har varit med från det att man slogs med händer och att det värsta som fanns var att plockade fram en kniv och övergången till skjutvapen. Sedan började alla ha vapen. Jag själv också. Man vill försvara sig själv – men det är jävligt hemskt.

De sista åren var döden ständigt närvarande. Flera av Mohammeds vänner dog i skjutningar och han fick själv uppleva att bli beskjuten. Mohammed insåg att han ville bort. Brytpunkten kom när hans pappa gick bort i cancer. Då bestämde han att det fick vara nog.
– Då sa jag till mig själv – okej, vi ska alla gå för eller senare. Min farsa var besviken på mig men min morsa ska inte vara det. Så tänkte jag.

”Hinner dö innan de får hjälp”

Idag jobbar 29-årige Mohammed som ungdomscoach på Fryshuset i Malmö. Han arbetar hårt för att försöka hjälpa fler ur kriminalitet. Det kommer regelbundet unga killar till honom och ber om hjälp. Problemet är bara att resurserna är alldeles för små, menar han.
– Från det att de har tagit kontakt med mig till det att vi kan ha ett första möte med socialen kan det ta en till två månader. Det är väldigt lång tid för en kille som befinner sig i den situationen.
Mohammed har varit med om två fall där klienten har hunnit dö i gatuvåld innan processen kommit igång.
– Vi har haft två killar som har dött under den tiden. Från det att de ville få hjälp och till att vi kunde ta första steget.

Tror på jobb som lösning

Ofta är det äldre kriminella som drar in de yngre i tyngre brottslighet. Mohammed beskriver dem som entreprenörer. De vet precis hur de ska sälja in argumenten hos yngre.
– Ett exempel är att någon som säljer droger vill ta semester. Det gör de ofta. De har en telefon som ringer hela tiden och de behöver någon som tar hand om det när de själva är utomlands. Då snackar de med någon ung i området som de har märkt drar lite åt det kriminella hållet. Den unge får ta hand om affärerna. Och sedan är han fast.

Den unge killen vänjer sig vid att få ihop mycket pengar på kort tid. Ibland mellan 10 000 till 15 000 kronor på ett par dagar. Det blir ett mönster som är svårt att bryta. Mohammed menar att samhället hade kunnat hjälpa till mycket mer där. När en kriminell signalerar att denne vill hoppa av så måste han eller hon snabbt få jobb.
– Annars är det lätt att trilla dit igen. Det hade varit en stor samhällsvinst att snabbt se till att de kom i arbete med en normal lön.

”Måste till attitydförändring”

Själv var han på väg att ge upp. Tre och ett halvt år efter avhoppet stod han och stampade på samma ställe. Han var fattig och skulle samtidigt försörja en familj.
– Jag kämpade och levde på smulor. Jag tänkte att ”ska jag verkligen bli kriminell igen”. Räddningen blev att han plockades upp till Fryshuset.

Problemet är ingen vill anställa någon som har varit kriminell. Det måste ske en attitydförändring i samhället, menar Mohammed.
– Samhället säger att du måste vänta fem år till ditt register är rent. Det funkar inte. Folk trillar dit igen. Låt dem bevisa på sex månader eller kanske ett år att de vill ändra sitt liv.
Han skulle också vilja se att kommuner och staten satsade på att rekrytera fler med kriminell bakgrund för att jobba med de här unga.
– De är iskalla när de träffar en socionom. De bygger en mur mot dem för de känner att socialarbetaren inte kan förstå dem. Det måste finnas flera med min bakgrund som jobbar tillsammans med akademikerna.