Isabelle, 21, om bästisen Engla: ”Minns de ljusa stunderna”

Publicerad 2018-04-05

Mordet på tioåriga Engla Höglund skakade Sverige.

När hon begravdes i Stjärnsunds kyrka den 10 maj 2008 direktsände SVT ceremonin.

På begravningen sjöng både Englas bästa vän, Isabelle Swahn, och hennes syster Sol ”My heart will go on”.

– Jag gjorde det för Engla, säger Isabelle nu, tio år senare.

Det var fullsatt i den benvita stenkyrkan i Stjärnsund.

Englas syster Sol till vänster, och bästis Isabelle till höger.

På bildskärmarna fick de inbjudna till begravningen, och tv-tittarna, se en film på en sprudlande flicka – Engla Höglund, 10 år.

Hon sjunger och dansar med en rosa boa runt halsen. Framför kameran levde hon ut sin dröm, en dröm om att bli artist.

En dröm som Anders Eklund krossade.

För tio år sedan, den 5 april 2008, tog han Englas liv, ryckte henne från hennes familj, hennes vänner, från hennes egen framtid.

De två flickorna längst fram i kyrkan är Englas elvaåriga storasyster Sol och systrarnas bästis Isabelle Swahn. De sjunger Céline Dions ”My heart will go on”.

Deras röster bär inte riktigt, det är en svår låt att sjunga. Men det är vackert.

Och outsägligt sorgligt.

I dag skulle Engla Höglund varit 20 år, en ung kvinna.

Vem hon hade blivit, är det ingen som kan svara på.

– Jag tror att hon hade fullföljt sin dröm att bli superstjärna, säger Isabelle Swanh.

Det var hon, som tillsammans med Englas syster, sjöng på begravningen.

I dag är hon 21 år, bor i Thailand tillsammans med sin pojkvän samtidigt som hon pluggar familjepsykologi på distans.

Hon berättar om åren med Engla, om hur hon lärde känna henne.

– Jag flyttade till Stjärnsund, en liten by i Dalarna i trean. De första jag lärde känna var Engla och Sol. Jag lekte med dem varje dag, deras familj var som min extrafamilj.

Hon beskriver tre barn, tre tjejer, tre bästisar, som lekte fantasifulla lekar med gosedjur, som mimade till schlagerlåtar och uppträdde. Som klädde ut sig, som lekte superstjärnor.

– Det var vad Engla ville bli. Vi ställde upp i en del sångtävlingar, både tillsammans och var och en.

Sedan hände det som inte skulle få hända. Engla försvann.

– Jag var med Sol hemma hos deras morfar den dagen hon försvann. Jag minns inte så mycket. Det var en väldigt mörk vecka.

Eftersom hon bara var ett barn fick hon inte veta så mycket.

– Men vi förstod ju att det var något särskilt. Det kom många poliser till Stjärnsund och så. Jag var hemma hos Sol och deras familj mycket den veckan.

Två dagar efter försvinnandet greps lastbilschauffören Anders Eklund, 42, efter att hans bil fångats på bild av en privatperson på samma väg där Engla cyklade.

Den 13 april, en dryg vecka efter att Engla försvann, erkänner Anders Eklund att han dödat Engla, och visar polisen var han lagt kroppen.

– Jag har svårt att sätta ord på vad jag kände. Det var en chock såklart. Jag kunde nog inte riktigt förstå vad som hänt, men jag förstod att hon var borta.

– Jag var jätteledsen, och arg. Det var så många känslor. I dag försöker jag mer fokusera på det ljusa, minnas de fina stunderna med henne och glädjas åt den tid vi fick ihop.

När det var dags för begravning valde Isabelle att tillsammans med Englas syster Sol sjunga i kyrkan. En begravning som sändes i tv.

– Jag var inte nervös eller så. Jag tänkte inte på att det visades i tv, eller på alla människor i kyrkan. Jag tänkte bara att jag ville göra det för Engla.

Det är ett tag sedan hon tittade på klippet nu.

– Men jag har sett det några gånger. Jag tycker det var en fin begravning och vill se den då och då.

Hon tänker på Engla ibland, på vem Engla hade blivit om hon fått leva.

– Jag tror vi hade varit vänner. Kanske hade hon kommit och hälsat på mig här i Thailand, som hennes syster gjort.

Minnena av Engla kommer Isabelle alltid bära med sig. Hon var själv bara ett barn när hennes bästa kompis försvann. I dag, när hon är en ung kvinna, är känslorna naturligtvis annorlunda.

– Det är som en annan känsla, man förstår, man tar in. Det har ju skrivits mycket om det som hände. Men jag vill inte tänka på det. Jag tänker på Engla, och vill inte låta något annat ta fokus från henne, från den hon var, det ljuset hon spred och den fina tid jag fick med henne.

På en av de främsta raderna i kyrkan satt en annan av Englas bästisar, Elvira Andersson Saringe, i dag 20 år. I famnen hade hon ett stort gosedjur.

– Jag minns att jag grät hela tiden, jag var helt otröstlig. Och så minns jag ett tuggummi jag fick av mamma. Jag minns precis hur det smakade, det är konstigt, men jag förknippar den smaken starkt med begravningen.

Bara några veckor innan Engla försvann hade hon varit och hälsat på Elvira i Stockholm. Deras mammor var vänner och tjejerna kände varandra sedan de var små.

– Engla tog tåget och så var hon hos mig i Stockholm i några dagar. Vi kollade Melodifestivalen, åt chips och godis, hade picknick i trädgården. Min mamma visade oss varsin sängplats i mitt rum, men hon hittade oss alltid i samma säng, hand i hand. Sedan åkte jag och hälsade på henne i Stjärnsund. Det var precis innan hon försvann.

Elvira säger att hon, när hon var tio år, inte riktigt förstod vad det betydde att Engla var försvunnen. Inte heller förstod hon när hon en vecka senare fick reda på att Engla var död.

Men på begravningen blev det smärtsamt klart för tioåringen.

– Det var så påtagligt att hon var borta. Jag var så fruktansvärt ledsen. Och efteråt drack folk kaffe?! Jag kunde inte fatta det, det gjorde mig arg liksom.

Hon säger att hon ändå minns begravningen som vacker.

– Men det var ju för en hemsk sak.

Det tog fem år innan Elvira fick reda på sanningen om vad som hänt Engla, om hur hon dött.

– Mina föräldrar skyddade mig från det, och det är jag glad för.

I flera år efter Englas död skrev hon dagbok, till Engla, där hon berättade för kompisen vad hon gjort, och hur det var i skolan. Vardagliga saker, sådant som bästisar delar.

Hon tror, precis som Isabelle, att Engla om hon fått leva följt sina drömmar om att stå på scen.

– Hon var nyfiken och hade alltid roliga upptåg. Väldigt mycket energi. Jag tänker att vi hade varit vänner i dag om hon hade fått leva.

Mannen som tog Engla ifrån henne försöker hon att inte tänka på.

– Jag vill inte blanda in honom i mina vackra minnen av Engla. Men jag hatar honom verkligen.