Hur rasistiska är vi svenskar egentligen?

Johanna Frändén: ”Att både svensk public service och fotboll, två områden som ofta berömmer sig med att vara fördomsfria, präglas av berättelser om och upplevelser av rasism ger en aning om hur stort problemet verkligen är.”

Jag träffade en italiensk kollega i Stockholm förra helgen, där han var på jobb för att göra ett inslag om en stor invandrargrupp i Sverige för ett italienskt tv-program. Han sa:

– Nästan alla vi pratade med sa att Sverige är ett rasistiskt land, håller du med om det?

Jag blev lite perplex. Sa något om att jag ändå tror att det är svårare att vara invandrare i Italien.

När frågan kommer utifrån är det frestande att säga nej och börja relativisera.

 

I slutet av augusti skickade 39 medarbetare på Sveriges Radio ett brev till vd Cilla Benkö där de anklagar företaget för rasism, dålig representation och underbevakning av etniska minoriteters frågor i det egna utbudet.

Bland annat har en reporter med ursprung i Afghanistan vid olika tillfällen fått frågan om hon kan spela in rösten till romska tiggare och IS-resenärer.

Cilla Benkö förklarade att hon tar anklagelserna på allvar, men att Sveriges Radio INTE är någon rasistisk arbetsplats. Angående fallet med reportern som ombetts att spela olika minoriteter, svarade hon: 

– De som har frågat henne om det har ju inte haft någon rasistisk baktanke med det.

 

Och det är klart. Om vi med rasism utesluter alla tillmälen, utspel och klumpigheter som saknar rasistisk baktanke – jag sliter för att komma på ett enda exempel där någon i det offentliga Sverige deklarerat att de har en sådan – så är problemet förmodligen försvinnande litet. Det finns grupper på Facebook vars agenda är att få behålla ett kränkande namn på bakverk, eftersom DE FAKTISKT ALLTID KALLAT DET SÅ OCH MENAR INGET ILLA MED DET.

Men nu är det ju så krångligt att rasism, sexism och alla typer av chauvinism inte enbart definieras utifrån avsändarens förmenta uppsåt.

 

Vid flera tillfällen de senaste åren har svensk herrfotboll anklagats för rasistiska strukturer. Utspelen, som påfallande ofta kommit från Zlatan Ibrahimovic, har ofta tagits emot som oartiga påhopp utan grund från en av Sveriges bästa spelare genom tiderna.

– Jag skulle aldrig ta ut en spelare utifrån hans etniska bakgrund, brukar herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson svara.

Jag är alldeles övertygad om att det stämmer. Det har inte hindrat min mejlkorg att fyllas av vittnesmål från unga och äldre fotbollsspelare på olika nivåer som upplever att deras invandrarbakgrund har hindrat dem i karriären. Att de blivit tillmätta karaktärsdrag från tränare och ledare utifrån sin etnicitet som i sin tur gjort vägen fram svårare. Ibland omöjlig.

Rasism är inte ett binärt begrepp, också upplevd diskriminering kan förstås förklaras med andra omständigheter. Petningar på fotbollsplanen eller klumpiga förfrågningar på arbetsplatsen kan ha olika skäl. Men när frågan kvantifieras – det enda riktigt mätbara sättet att påvisa institutionaliserad rasism – visar undersökningar nästan alltid att utomeuropeiska invandrare diskrimineras vid tillsättningen av tjänster och i möjligheterna att avancera.

 

Att både svensk public service och fotboll, två områden som ofta berömmer sig med att vara fördomsfria, präglas av berättelser om och upplevelser av rasism ger en aning om hur stort problemet verkligen är.

Är då Sverige ett rasistiskt land? Ju längre jag tänker på frågan desto mer obegriplig blir den. Vad är måttenheten? I jämförelse med vad?

Men låt oss slå fast att så länge ett stort antal människor upplever diskriminering utifrån sin etniska bakgrund så har vi ett problem med rasism i Sverige.