Rapporten om mäns våld mot kvinnor som glömdes bort
På den tiden då mäns våld mot kvinnor inte ledde till rubriker och politisk upprördhet, det vill säga för en månad sedan, släpptes en viktig rapport.
Det var Statskontoret som på 131 nedslående sidor hade undersökt hur det egentligen hade gått med regeringens nationella strategi mot detta allvarliga samhällsproblem.
En ambitiös strategi som lanserades med stora ord 2017 och som fyra år senare onekligen behövde utvärderas.
Utredningen släpptes den 15 mars i år och passerade utan att bli ens notiser eller telegram i tidningar, radio och tv.
Ett utbrott av den sydafrikanska virusvarianten efter ett studentparty i Uppsala, en nakenchock på en filmgala i Paris och facklig kritik mot storbolagens bonusar till direktörer är några exempel på nyheter den dagen som gick före.
Och eftersom pressen inte brydde sig behövde inte heller vår ledande politiker slita sig från vardagens mödor för att försäkra väljarna att de inte accepterar att kvinnor dag ut och dag in blir sönderslagna och i vissa fall mördade av män.
Annie Lööf krävde inte partiledarsamtal, Stefan Löfven var inte fylld av vrede och Ebba Busch morrade inte om hårdare straff.
Det uteblivna journalistiska och politiska intresset för utredningen ledde till att ett viktigt budskap aldrig uppmärksammades.
Nämligen att det finns betydande brister i det förebyggande arbetet i mäns våld mot kvinnor. Ett arbete som särskilt lyftes i den nationella strategin. Förskolor, skolor och andra delar av samhället skulle involveras.
Statskontoret, en myndighet vars uppdrag är att se till att statförvaltningen bedrivs på effektivast möjliga sätt, drog dystra slutsatser.
"Vår kartläggning visar att det finns utmaningar när det gäller att skifta perspektiv från ett reaktivt till proaktivt perspektiv", som rapportförfattarna skrev i en för utredningssvenska typisk formulering.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att samhället trots en ambitiös strategi sedan fyra år fortfarande agerar först då det är för sent.
Myndigheterna har för all del blivit mer aktiva och samarbetar mer. Men kunskapen om mäns våld mot kvinnor är för dålig. Det finns inga vettiga metoder för hur det brottsförebyggande arbetet ska bedrivas.
Hur ska de farliga männen identifieras i tid?
Vilka situationer och miljöer måste bli bättre belysta?
Varför finns det inte mer kunskap om vilka insatser som är bäst för att inte män ska återfalla i våld i nära relationer?
Rapportförfattarna identifierade nu inte bara brister. Förslag lades.
Brå, Jämställdhetsmyndigheten och Polisen borde få i uppdrag att arbeta fram förebyggande metoder. Och det krävs insatser för att den kunskap som redan finns ska komma till praktisk användning i kommuner och regioner.
Efter fem kvinnomord på tre veckor haglar förslag och utspel. Tidningarna sätter sina rubriker, radio och tv anordnar debatter.
Ja, straffskärpningar får i vissa sammanhang effekt, fotbojor kan säkerligen användas i större utsträckning än vad som är fallet, kontaktförbud borde utfärdas oftare.
Men män slår ihjäl kvinnor trots att de vet att mord kan leda till livstids fängelse och om regeringen nu menar allvar med sin nollvision krävs mer än hårdare tag.
Sveriges ledande politiker bör inför de kommande överläggningarna ögna igenom "Mäns våld mot kvinnor - en analys av myndigheternas arbete med den nationella strategin".
En viktig rapport som släpptes en av alla dessa dagar då journalister och politiker var upptagna med annat.