Vägen till lycka är att inte ha för höga förväntningar
Vill du bli lycklig?
Klart du vill, vem vill inte bli det? Även om vad just lycklig är inte är helt lätt att definiera.
Men bra är det hur som helst.
Ett smart steg att ta på vägen mot lyckan är ju att inte ha för höga förväntningar.
Visst har man hört eller läst det någonstans? Ha inte för höga förväntningar.
Nu är väl det egentligen mest ett tips för att inte bli olycklig snarare än lycklig, men ändå.
Tanken med det hela är som jag förstått det att om man inte har för höga förväntningar så blir man inte besviken och bitter.
Själv är jag ett stort fan av detta, att inte ha för höga förväntningar. Ofta går jag ett snäpp längre och förväntar mig en fullständig katastrof. Om då resultatet på dejten, krönikan eller föräldraskapet blir nåt annat än en total katastrof, ja då kan man kan man bara beskriva det som en djävla dundersuccé.
Skulle det mot förmodan nu bli en fullständig katastrof så är du bättre rustad och kanske till och med färdigsörjd över det. Det är ett trick som funkar varje gång och som jag varmt rekommenderar.
MEN!
Jag måste i ärlighetens namn höja ett varnande finger: din upplevelse av det hela kan uppfattas som lite skev av folk runt omkring dig.
De kanske inte tycker att resultatet var speciellt imponerande, till exempel.
På grund av sina egna allt för höga förväntningar så klart men också i relation till dina hyperlåga. Den här texten är ett bra exempel på just en sådan situation. För just nu befinner jag mig i en period av ångest och nedstämdhet, vilket gör det i princip omöjligt för mig producera något av värde. Man blir så tråkig när man är deppig nämligen.
Allt man kan komma på att skriva om är ens ångest och nedstämdhet – men det är så banalt och ointressant så det går faktiskt inte. Så ur mitt perspektiv är det ni nu läser uppe och nosar på Nobels litteraturpris-nivå.
Ett annat problem med att ha extremt låga förväntningar som livsfilosofi är om man som jag slarvar med dem. Det händer ibland att jag i stället för bottenlöst låga förväntningar endast har oerhört låga förväntningar. Just detta har jag råkat utför nu i dagarna.
En kompis sa en gång om mitt yttre att: ja säga vad man vill om dig men du luktar i alla fall inte illa.
Vilket jag tog till mig.
Nu inser jag i och för sig att det kan ha varit en förolämpning. Men det är nu det, i vanliga fall om jag ser mig i spegeln och blir ledsen så sniffar jag bara på mig lite grann och blir då glad igen.
Samma sak med nivån på renligheten i min lägenhet.
Om alla klädhögar, diskberg och dammråttor blir för mycket för mig brukar jag tänka: här är ju helt fritt från insekter och skadedjur!
Vilket ju är hemskt bra och skönt att slippa och det får mig att åter känna mig nöjd med tillvaron. Men så hände det som inte fick hända.
Nämligen att jag i vardagsrummet krockade med en mal.
Och sen med två till i hallen.
De är överallt.
Dessutom är det nåt som luktar illa.
Soporna gick jag ut med i går och jag har för ovanlighetens skull ingen odiskad disk.
Nu har jag en burk tigerbalsam uppkörd i varje näsborre.
För om man blir olycklig av att inte uppnå sina för höga förväntningar vad händer då om man missar även de låga?