När fallet får ett namn är det svårare att värja sig

Patrik Lundberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2014-11-28 | Publicerad 2014-11-27

Han blödde på rygg­en, de gav honom en köttbulle.

Sedan vek han aldrig av från deras sida. Berättelsen om gatuhunden Arthur har berört hundra­tusentals.

Så här: VM i multisport avgjordes i Ecuador. Dagar av löpning, cykling och forsränning. Planetens mest hårdkokta sport.

Det svenska laget hade stannat för att äta. Lag­kapten Mikael Lindnord fick syn på en eländig byracka. Han gav den en köttbulle, tänkte inte mer på det.

Men jycken släppte inte taget. Genom djungel och lera slog han följe med svenskarna.
Han fick namn­et Arthur och blev en del av laget. Inte ens den sju mil långa forsränningen stoppade superhunden som varvade spontanfiske med att värma sig under kapten Lindnords jacka. När tävlingen var över kunde laget inte skiljas från Arthur. De bestämde sig för att ta med honom till Sve­rige.

Jordbruksverket sa nej, men svenskarna gav sig inte. Påtryckningarna kom från en enad nation. Tusentals svenskar engagerade sig för att rädda Arthur.

För en vecka sedan fullbordades askunge­sagan. Arthur och laget landade på Arlanda och mötte ett massivt pressuppbåd. Rapporterna kablades ut över hela världen.

Själv följde jag det bara med ena ögat. På mitt bord låg en annan asylberättelse. En föräldralös gatupojke har flytt från svält och förföljelse. Han har smugglats hit från ett land jag av säker­hetsskäl inte kan nämna. Han har sökt asyl, men nekats. Nu riskerar han att skickas tillbaka.

Den som läser dokumenten lär baxna av ångest. Mycket tyder på att han snart kommer att dö. Men Facebookstormen blåser inte för någon vi känner som mål 66WX-YZ.
Missförstå rätt nu. En solskenshistoria om en gatuhund kan inte jämföras med svensk asylpolitik. Däremot säger berättelsen något om oss.

Vi kan baktala tiggare, önska att de går upp i rök. Tala om volymer, fastslå att ett öppet hjärta bara är en plånbok på glänt. Men när någon i nöd besjälas, får ett namn och ett ansikte är det svårare att värja sig.

Som Lena Sundström nyligen skrev i DN: ”Också den som förlorat allt har en identitet”. När den identiteten levandegörs, då vinner medmänskligheten laga kraft.

Vare sig det är en tass eller en hand som ber om köttbullen.