I Hotell Romantik står köttet och könet i centrum

Erik Ekstrand och Kristina ”Keyyo” Petrushina är programledare för Hotell Romantik. 

Jag ser nästan alla dejtingprogram. Ömhetstörstande människor i Sverige, Brasilien, Japan, USA, Sydkorea – drömmen om kärlek ser likadan ut överallt.

Somliga program är gjorda med respekt för deltagarna. Andra är iskalla och spekulativa.

Så självklart har jag även sett Hotell Romantik, där en drös män och kvinnor 65+ möts på ett pensionat i Schweiz.

Det här är ett program där SVT vill låtsas omsorg om de medverkande, men grundpremissen bygger på en outtalad cynism: Ja visst är det löjligt, rentav äckligt, att även gamla människor vill ligga? Nu ska vi se hur det går!

 

Deltagarna beter sig som vore de födda, säg, 1995. De dansar och dricker, tar selfies, beskriver sig själva som ”spontana” och säger om den som de just blivit lite intresserad av, att ”vi är så lika”. Kvinnorna tror att de vill ha en mjuk man, men faller som käglor för alfahannarna.

Varför blir jag mer generad av dessa kärlekskranka på ålderns höst än av tjugoåttaåringar som beter sig likadant tre knapptryck bort på fjärrkontrollen?

Är det för att de här blott är tio, femton år äldre än jag själv? Jag tittar på dem och inser att jag snart ska sorteras in i samma ålderskategori.

Ja, kanske.

Några av deltagarna i Hotell Romantik.

 

Men mest av allt känner jag ilska över att deltagarna inte respekteras som de ”mogna”, vuxna människor de är. Programledarna är 30 år yngre än deltagarna och pratar till dem som vore de barn.

Med ett tillgjort dudeliduttande presenterar ”Erik och Kristina” dagens lekar. För att deltagarna ska få lära känna varandra arrangeras nämligen mer eller mindre könsstereotypa aktiviteter. I det första avsnittet skulle männen massera kvinnorna.

I veckans avsnitt skjutsar männen kvinnorna i en skottkärra, sen slår de ner en spik ihop och efter det dricker de en öl så fort de kan. Efter en sån idiotisk lek, lika långsamt filmad som Den stora älgvandringen, förväntas deltagarna säga nåt
insiktsfullt om relationer.

En grupp ska baka churros. En man säger att han ”började i kök 1976”, men mer än så får han inte berätta. Det är köttet och könen som står i centrum, inte livet och arbetet fram till pensionen.

”Tar ni på varandra nu?” skriker programledarna när paren ska åka rodel i grässlänten. ”Nämen, var har du placerat händerna?!”

 

Deltagarna – många är förjävligt bra på att dansa – ska undervisas i salsa. Den kvinnliga programledaren klär ut sig och spelar en ”tokrolig” roll, ungefär så där som dagisfröknarna gjorde när jag var barn.

Till råga på allt låtsas programledarna arbeta på hotellet. De bjuder på löjliga charader, när deltagarna bjuder på sig själva.

Slutsatsen är, att det här med äldre människor som är kåta och sällskapssjuka, nej, nej, nej, det är inget som vi riktigt ska ta på allvar.