SD är bra på att se var det finns ett missnöje
SD har smygstartat sitt nya kulturkrig.
Det om klimatet.
Och återigen riskerar historien att upprepa sig.
Varför lämnar oppositionen walk over – och vad håller Miljöpartiet på med?
Sedan Tidöavtalet satt på pränt att SD övertrumfat alla de andra partierna i migrationspolitiken och i rättspolitiken, behöver partiet en ny stridsfråga. Det finns flera anledningar.
Dels för att det är kul. Politiken lever på konflikt och för att vara ett tydligt alternativ för väljarna i nästa val så behövs en stridsfråga.
Dels för att det är en del av Sverigedemokraternas identitet att vara antietablissemang och den här nya rollen som regeringens samarbetsparti förvirrar, kanske inte partitoppen, men partiet och väljarna – är de i regering eller är de i opposition?
Risken finns att väljarna ansvarsutkräver SD på regeringens politik. Det vill regeringen, men det är SD inte så sugna på. Sverigedemokraterna gör sitt bästa för att sprida budskapet internt om hur smart och bra Tidöavtalet är, men nog gnisslas det om att bränslepriserna inte gått ner mer och att elen fortfarande är dyr.
Folket och eliten
Sverigedemokraterna är bra på att sätta örat till marken och se var det finns något som människor är missnöjda med och som de andra partierna inte lyckas hantera. De gjorde det i migrationsfrågan, de gjorde det i trygghetsfrågorna och nu har de plockat upp ett surr om klimatpolitiken.
Vänstern vill ha vindkraft och högern vill ha kärnkraft. Människor är arga då de inte vill betala för att minska utsläppen. Inte om det betyder att det är dyrt att tanka, att man inte får äta för mycket kött eller resa som man vill.
Vänsterpartiet var inne på samma sak när de under stora våndor internt ändrade sin linje. Industrin skulle stå för omställningen i vänsterns nya klimatpolitik. Vanligt folk däremot skulle kunna äta stek och åka på charter.
Ett politiskt kulturkrig behöver framförallt två ingredienser – det behöver finnas två polariserande sidor där en kan kallas eliten och en för folket, och det behövs mycket känslor. Blanda detta och sprid ut i alla tänkbara former genom sociala medier och du har ett kulturkrig.
Var är Miljöpartiet?
Sverigedemokraterna har redan börjat kriget. Den klimatkritiska Elsa Widding valdes in i riksdagen för SD. Partiet använder henne som en frontfigur i frågan och sprider hennes budskap om att det inte finns en klimatkris genom poddar och genom sin propagandakanal Riks. Riks spelar också en stor roll i att attackera journalister och politiker som kritiserar Widding. Inte minst klimatminister Romina Pourmokhtari är hårt ansatt i kanalen.
Det är inte heller en slump. Ett kulturkrig om klimatet skulle inte skada Tidösamarbetet nämnvärt. Det är bara Liberalerna som tycker det är bra med reduktionsplikt och vill minska utsläppen. Finansminister Elisabeth Svantesson sa till och med att om Sverige inte når sina klimatmål så når man dem inte.
Ett kulturkrig om klimatet, precis som alla kulturkrig handlar mer om känslor än om fakta. Det är en utmaning för oppositionen som kämpar med att inte fastna i byråkratiska uttryck, för att använda Socialdemokraternas egen problembeskrivning.
Om oppositionspartierna ska undvik att lämna lämna walk over till SD behöver de hitta nya sätt att prata om klimatet, även om det är svårt.
Historien borde ha lärt dem att SD kan det här med att ta över en politisk fråga och äga den över tid. Framförallt är det obegripligt att inte Miljöpartiet ser en chans att göra sig själva relevanta igen i debatten.