Lika bra att ingen fattar vad vi håller på med
Som jag har förstått det så har det hänt en väldig massa i veckan.
Vad exakt, och hur, samt varför, kan jag inte redogöra för på rak arm då jag bara läst rubrikerna. När jag gjorde det så förstod jag ingenting. Är hyfsat säker på att det hade med regeringsbildning att göra. Något om ett rekord i hur kort tid ett land kan stå ut med att ha en kvinnlig statsminister.
Men det kan också ha varit om covid. En ny variant som först inte var farlig, sen var den det och strax därefter något om att det kan de inte uttala sig om då ingen har en susning.
Hur som helst så har vi tydligen gjort bort oss på något sätt, för enligt den rubrik jag hastigt scrollade förbi så tycker resten av världen att vi är tokiga.
Huruvida det var relaterat till regeringsbildningen, covid eller båda kan jag inte svara på i nuläget.
Att de tycker vi är tokiga är i och för sig inte mycket till nyhet och inte heller något att skämmas för. Tvärtom. Lika bra att de inte fattar vad vi håller på med. I bästa fall tror de att vi har en plan och i värsta fall förstår de ingenting. Då är det väl typ noll-noll.
Håll dem förbryllade! säger jag.
Sen tycker jag att det är så coolt vi ses som så irrationella i omvärldens ögon. Förr trodde de att de visste hur vi var. Tråkiga, präktiga och lite för mästrande – men ordningsamma och med hjärtat på rätt ställe. Men nu! Nu känns det som att vi är en sån som bara plötsligt drar kniv! Eller hoppar ut från ett fönster, börjar fylla fickorna med andra människors bestick, säger god dag och skakar tass med en golden retriver eller skrattar högt och länge men utan att någon förstår åt vad. Vi gör andra satans nerviga helt enkelt.
Vidare. Läget i allmänhet känns något kaosartat just nu och det kan, upplever i alla fall jag det, kännas läskigt. Man kan också känna sig korkad när något är så pass svåröverskådligt som nu. Och att vara rädd och pantad, ja det vill ju ingen vara.
Alla de gånger jag verkligen ballat ur har haft sitt upphov i att jag känt mig rädd eller pantad. Nu i dagarna såg jag en film som hette Titane. Förstod ingenting. Inte ett dyft. Först blev jag arg, som man blir när man inte fattar. Men! Sen var det som att jag bara släppte det. Jag fattar inte sa jag till mig själv och bara skrattade. Såg hela filmen och uppskattade den verkligen trots eller kanske just för att jag inte hade en aning om vad fan som pågick. Min njutning av att inte ha susning gick så långt att när jag plötsligt faktiskt tyckte mig förstå vad det handlade om så blev jag jävligt besviken.
En annan gång åkte jag Vertigo på Tivolit i Köpenhamn. Man sitter i en grej och den bara kastas omkring väldigt högt upp och med en ofantlig fart. Det var så sjukt läskigt och desorienterande att all min rädsla till slut bara rann av mig eftersom jag inte kunde greppa vad jag var med om.
Sista exemplet på denna spaning är att den gången jag skrattat allra mest var när jag för flera år sedan var i en situation jag inte hade någon som helst koll på eller ens en uppfattning om.
Jag tror att jag försöker säga att ibland när man känner sig korkad och rädd så är det bästa man kan göra att bara släppa det.