Tjejerna får de manliga fångarna att blekna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hela rummet andas av förväntan och nervositet. En tjock tystnad ligger och trycker över tonårstjejerna som sitter på obekväma stolar längs väggarna. Då och då öppnas dörren och en ny tjej kommer in. Någon harklar sig försiktigt, de andra vänder sig om och tittar på henne. Inte med en irriterad blick utan snarare med ett snabbt och skyggt ögonkast som för att se vem som vågade bryta tystnaden.
Stolen jag själv sitter på känns märkbart ostadig. Ryggstödet håller på att halka av och det ena benet vinglar farligt. Jag funderar ett tag på att ramla ner på golvet med flit för att lätta upp stämningen lite grann.
Snart öppnas dörren på vid gavel och med ett brett leende stiger en vild, rödhårig kvinna in med öppna armar.
-Welcome!
Utbrister hon så högt att fönstren dallrar. Eller det är kanske tunnelbanan som får glaset att dallra? Hur som helst så kliver hon längre in i rummet och önskar tjejerna än mer välkomna.
Tonårstjejerna är här för att provspela för en teaterpjäs de själva kommer att skriva om de blir antagna. De har tagit med sig egna texter och dikter som de ska framföra och sedan kommer de att delas upp i grupper och få tio minuter på sig för att sätta ihop en kort liten pjäs med sång och musik. Jag sitter tyst och stilla och lyssnar.
Texterna tjejerna framför är fyllda av smärta och ilska. De kommer alla från fattiga getton i Bronx, östra Brooklyn och Harlem. En liten och tunn tjej ställer sig upp och läser med en mörk, märkligt ekande röst upp en lång prosadikt som handlar om när hennes pojkvän blev skjuten till döds. Hon rör inte en min när hon beskriver hur han föll till marken med en blodig hand tryckt över bröstet. Vi applåderar länge när hon är klar.
Det mest imponerande med tjejernas texter är dock det starka självförtroendet och den goda självkänslan de uttrycker. De uttalar "jag" med mod och kraft, de talar högt och tydligt och artikulerar ordentligt. En storväxt tjej talar om att älska sin kropp, en annan pratar om att inte bry sig om andras blickar.
Jag inser att jag själv och mina vänner under tonåren aldrig skulle ha skrivit sådana texter. Det vi diktade handlade om mörker och ångest, om att hata sig själv och sin kropp. Vi hoppade över måltider, spydde efter maten, skar oss, söp och rökte. Att ställa sig upp mitt i ett rum fullt av andra tonårstjejer och säga "jag älskar min kropp" fanns inte ens i drömmens möjligheter.
I våras arbetade jag på ett alternativt fängelseprogram med män från samma områden som tjejerna. De var starka män med extrema åsikter, bryska rörelser och aggressivt språk. Men jag måste säga att de bleknar framför dessa tonårstjejer. Det fanns mer styrka i tjejernas röster och kroppar än i en hel grupp med manliga fångar.
Mitt jobb är att prata med tjejerna om sex och vad sex betyder för dem. Meningen är att vi ska skriva en liten bok tillsammans, en längre broschyr som ska handla om att ta hand om sin kropp och värna om sin integritet. Tanken är att göra det på ett opretentiöst och roligt sätt.
Ju fler tjejer som läser upp sina texter, desto mer undrar jag vad jag ska kunna tillföra till vårt samtal. Tjejerna har aldrig läst Simone de Beauvoir men de har kommit bra mycket längre än den akademiska världens resonemang kring feminismens vara eller icke vara.
Är det någon som kommer att lära sig något så är det jag. De starkaste kvinnorna lever i The Bronx.