Spelar det någon roll vad vi gör?

I vissa länder gör regeringar allt de kan för att få stopp på smittan. I andra struntar presidenter öppet i covid-19.

Ändå kan utfallet i antal smittade och döda se förvånansvärt lika ut.

Så frågan inställer sig; spelar det egentligen någon roll vad vi gör?

Jag vill inte låta uppgiven men efter snart ett år med coronapandemin börjar jag undra om alla de åtgärder som olika regeringar vidtar verkligen har så stor effekt. Fyller alla de här nedstängningarna och undantagstillstånden någon funktion förutom att låta ledande politiker visa handlingskraft och styrka och få människor att ta pandemin på allvar?

När jag skrollar igenom amerikanska John Hopkins universitetets dagligen uppdaterade lista över antalet döda är det lätt att tvivla.

Av de tio värst drabbade ligger sju i Europa. Belgien, Italien, Spanien och Storbritannien ligger fortfarande i topp trots att deras regeringar genomfört flera omfattande nedstängningar, haft utegångsförbud, reserestriktioner, stängda skolor. You name it.

Vid sidan av att låta all mänsklig verksamhet avstanna helt har dessa länder gjort allt för att försöka komma tillrätta med smittan. Jag kan inte bedöma om de agerat oskickligt eller inte men uppenbarligen har åtgärderna inte fått önskad effekt.

USA ligger just nu tia på listan över antalet döda i förhållande till folkmängden. Brasilien ligger på 15:e plats.

Trump och Bolsonaro.

Både president Donald Trump och president Jair Bolsonaro har envist tonat ner riskerna med covid-19 och öppet motsatt sig och motarbetat stängningar av samhället. I USA finns dessutom en av världens mest överviktiga befolkningar och vi vet att ett högt BMI utgör en stor riskfaktor för att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19.

Ändå har USA och Brasilien inte klarat sig sämre än många av de europeiska länder som verkligen försökt bekämpa smittan med alla medel.

Vaga och luddiga

Delvis kan det förklaras av att det både i USA och Brasilien är delstaterna som står för mycket av pandemibekämpningen. Många delstater i båda länderna har agerat mer kraftfullt än presidenterna önskat. Dock inte alla, särskilt i USA.

Men Trumps och Bolsonaros machoattityd har påverkat många människor som vägrat att rätta sig efter restriktioner vilket rimligen borde ha bidragit till högre smittspridning. Ändå är Italien, Spanien, Storbritannien och Peru värre drabbade.

Experternas förklaringar är vaga och luddiga. Vi vet för lite om hur coronaviruset uppträder.

Varför drabbas vissa länder värre än andra?

I dag går det helt enkelt inte att svara på den frågan.

I våras var det tydligt hur länderna i det forna Östeuropa klarade sig anmärkningsvärt mycket bättre än Västeuropa. Men viruset hann ifatt dem. Nu ligger Bosnien-Hercegovina, Nordmakedonien, Slovenien alla på tio i topp över antalet döda. De skuggas av länder som Tjeckien, Bulgarien och Rumänien.

Även dessa har periodvis haft omfattande nedstängningar som till en början ansågs framgångsrika men i det långa loppet inte verkar ha gjort någon större skillnad.
Många av de som klarat sig bäst är önationer som agerade snabbt och kraftfullt med testning, smittspårning, hårda karantänsregler och stängda gränser för turister. Som Taiwan, Nya Zeeland, och Japan.

Covidtest.

Övertro

Min slutsats är att ett land som en gång fått en omfattande smittspridning har svårt att dämpa den annat än tillfälligt. Länder som klarade sig bra i våras har ingen garanti för att lyckas i längden.

De flesta kriser är vi vana vid att kunna kontrollera. Vi vet vad vi ska göra. Men det är mycket svårare med en osynlig och ombytlig fiende där vi saknar vetskap om vilka verktyg som fungerar. Drivkraften att agera är ändå stor hos makthavarna och befolkningar som kräver robust handling. Det är ren överlevnadsinstinkt och de som förblir passiva förlorar snabbt folkets stöd.

Men kanske har vi haft en övertro på vad ”lockdowns” kan åstadkomma.
På ett individuellt plan vet vi vad som fungerar. Träffa inga andra människor. Men den vetskapen är någonting vi har svårt att omsätta i handling av både praktiska och psykologiska skäl.

Alla kan inte jobba hemma, kollektiva färdmedel måste rulla, någon måste producera nödvändiga varor och någon måste handla.

Vi orkar inte hålla garden uppe hur länge som helst om vi inte upplever riskerna att själva drabbas av svår sjukdom eller död som mycket stora.

Då spelar det i grund och botten inte så stor roll hur starka restriktioner ledarna inför eftersom efterlevanden ändå är upp till varje individ. Det går inte att ha en polisman utanför varje dörr som kontrollerar att inga träffas eller att avstånd hålls.

Det avgörande är folkets kollektiva förmåga att under lång tid uppträda disciplinerat och med stort krismedvetande.