Ett drömläge för den nya oppositionen

”Det ska bli oerhört intressant att se hur de blåbruna går till väga för att uppfylla det vallöftet.”

Den näst roligaste valaffischen härförleden visade en bild på den manligt stenhårde partiledaren Ulf Kristersson med texten ”Nu får vi ordning på brotten”.

Alla vet vad som avses. Gängskjutningarna, gangstrar som skjuter varandra. Och eftersom just den typen av våldsbrottslighet dominerar den politiska debatten, och medierapporteringen, gick de tre högerpartierna till val dels på att hävda att gangsterskjutningarna är sossarnas fel, dels på att lösa problemet, om högersidan vann regeringsmakten.

Och nu är vi där. Det ska bli oerhört intressant att se hur de blåbruna går till väga för att uppfylla det vallöftet. De metoder som de hittills anvisat är ju närmast självklart verkningslösa eller än värre kontraproduktiva. Hårdare fängelsestraff stoppar inga skjutningar, det vet alla brottsforskare och sannolikt de flesta poliser och politiker. Våra skjutande gangstrar är inte rädda för att åka fast och hamna i fängelse. De är rädda för att dö, en påtagligt större risk än att åka fast för en skjutning.

Andra repressiva förslag i högerns åtgärdspalett är snarare symboliska eller har negativ effekt. Sånt som att införa tvångstester av invandrarbarn eller särskilda zoner där polisen fritt får visitera svartskallar stoppar så klart inga interna gangsteruppgörelser. Men ökar definitivt invandrarbefolkningens misstro mot samhället. Sak samma med förslagen om att brottslingar med invandrarbakgrund skall dömas hårdare än vita och att hela familjer skall kunna utvisas kollektivt om någon familjemedlem begår brott.

 

De blåbruna har alltså inte kommit på någonting som fungerar inför de stora framgångar i brottsbekämpningen som de utlovat.

Vad gäller den politiska skulden till gängbrottslighetens accelererande tillväxt så fanns det bevisligen de som såg den komma kring 2005. Då kom den första utförliga rapporten ”Kriminella ungdomsnätverk utanförskapets pris” av Olli Puhakka i samarbete med Västerortspolisen. Fem år senare gav Stockholmspolisen under Carin Götblads ledning ut en liknande utredning. Men sådana varningar brydde sig ingen politiker om. Sen dess har vi haft åtta år med moderatledd regering och ovanpå det åtta år med sosseledd regering. Så ligger det till med den politiska skulden.

Ett politiskt problem som visat sig mycket svårt att hantera är den populistiska skrämselpropagandan. Trots att våldsbrottsligheten i stort, också det dödliga våldet, minskat sen 80- och 90-talen, liksom våldsbrottsligheten bland ungdomar, tror de flesta svenskar att det förhåller sig tvärtom. Rädslan i samhället beror mer på politisk propaganda än på den faktiska brottsutvecklingen. Men denna rädsla frestar politiker att börja babbla om strängare straff.

En sak är dock klar. Gängkrigen har onekligen ökat dramatiskt, det som den blåbruna regeringskonstellationen främst lovat att få ”ordning” på. Vilket de absolut kommer att misslyckas med. Särskilt med de metoder de hittills aviserat.

 

Så låt oss då pröva att gå till problemets kärna. Usama Abdelatif är 15 år och bor i vilket som helst av de utpekade förortsområdena. Han är född i Sverige, men talar och skriver knackig svenska och har således misslyckats i den alltmer segregerade marknadsskolan som gynnar kunder från vit medelklass och missgynnar sådana som Usama Abdelatif.

Hur ser då hans livsval ut vid 15 års ålder? Enkelt. Antingen ett liv i fattigdom, arbetslöshet och lägsta sociala status. Eller ett, kanske kortare, liv i relativ rikedom och social status om han satsar på det lokala gangstergänget. Han vore förvånansvärt irrationell om han då valde fattigdom och arbetslöshet.

Så ser problemet ut konkret. Det tror jag faktiskt att de flesta politiska makthavare inser, till och med icke-rasistiska kristdemokrater och moderater. Sverigedemokraterna har självklart helt andra utgångspunkter.

Men skulle vi kunna rädda Usama Abdelatif, och hela samhället, från hans hopplösa valsituation?

Visst. Vi kan börja med att återdemokratisera skolan till det ursprungliga socialdemokratiska programmet. Alla barn utan åtskillnad skall ha samma rätt till fullgod undervisning. Vi bör kanske ovanpå det införa skolplikt från tre års ålder för invandrare, intensifiera svenskundervisningen (inte privatisera!) och förstärka socialtjänsten. Det är knappast raketforskning.

Problemet är att sådana enkla förslag är oantagbara för högerpartister. En del av dem slåss allt de förmår för att vidareutveckla den orättvisa skolan och förstärka klasskillnaderna. De bruna är inriktade på att ”Bevara Sverige svenskt” hellre än integration.

 

Motsättningen är kristallklar. Den nya oppositionen har drömläge.


För övrigt anser jag att…

…den allra roligaste affischen i valrörelsen visade bild på hårdingen Ulf Kristersson till texten ”Nu får vi ordning på klimatet”.

…SVT, trots de senaste årens högervridning, ligger skrynkligt till med SD vid makten. Gäller dock knappast samhällsprogrammet ”Agenda”.