Bensinupproret är kanske redan över
Vår rastlösa tids folkrörelser tenderar att ha en livslängd på bara några veckor.
Möjligen var det därför Mynttorget låg ödsligt då Bensinupproret i dag nådde riksdagen.
Elever i en fnissig högstadieklass lyssnade halvhjärtat på sin lärares förmaningar om att sköta sig under rundvandringen i riksdagen, några blommor till stöd för afghanska flyktingpojkar slokade i duggregnet och små grupper av dissidenter som tröttnat på bensinpriset tryckte i hörn.
Ett och annat tv-team irrade fram och tillbaka över torget och ringde sedan hem till redaktionerna med det kärva budskapet att motståndsrörelsen var påfallande blek.
Det var moderaten Niklas Wykman som kom på idén att bjuda in representanter för Bensinupproret 2.0, vars grupp på Facebook på bara några veckor samlat över 600 000 medlemmar, till riksdagen för ett seminarium.
En av östra riksdagshusets många salar var bokad för ändamålet, Aftonbladet och TV4 var på plats och ett 30-tal riksdagsledamöter från diverse partier samt en och annan politiskt tillsatt tjänsteman morsade glatt och sorlade innan tystnad äskades.
Jacob Lundberg, chefsekonom på den borgerliga tankesmedjan Timbro, inledde med ett föredömligt rappt föredrag om bilens betydelse i Sverige.
Han svängde sig med begrepp som mobilitetsrevolution, berättade att de arma bilisterna genom olika pålagor betalar mer än de kostnader de orsakar samhället genom olyckor, vägslitage och utsläpp och suckade över Göran Perssons gröna skatteväxling i början på 2000-talet.
Sverige, fick vi veta, har världens högsta koldioxidskatt. Jag antar att det ligger i betraktarens öga om det gör monarkin till ett föredöme eller ett skräckexempel.
Sedan presenterades ”Peder, Angelina, Hans och Jennie”. Bensinupprorets fyra talespersoner sedan grundaren Janne Berglund av hälsoskäl hoppat av.
Sociala medier har en benägenhet att ta fram det sämsta hos människor. Men denna kvartett och Facebook-gruppens 22 moderatorer gör ett imponerande arbete med att städa bort åsikter som inte har med ilska över bensinpriserna att göra.
Detta har irriterat två populationer. Dels den som vill skylla 17 kronor litern på muslimer, bögar och feminister. Dels den som vill kunna skratta nedlåtande åt enfaldiga bonnlurkar som inte fattar att beroendet av fossila bränslen måste upphöra och att bensinpriset mer handlar om fallande svensk krona och stigande internationella oljepriser än skatter.
Vilken av dessa två grupperingar som är minst svåruthärdlig har jag inget svar på.
De fyras gäng tycks inte ha påverkats nämnvärt av all uppståndelse utan pratade klokt om att rörelsen inte skulle få kidnappas av politiska krafter, hur viktig klimatfrågan är och att punktskatter bör reserveras för ”dåliga beteenden”.
Sedan blev det frågestund. Endast moderater och sverigedemokrater räckte upp handen. Jag vet inte vad det säger, men jag tror att det säger någonting.
Men ingen, vare sig politiker eller upprorsmakare, nämnde det egentliga problemet. Problemet är nämligen inte bensinpriset utan att ett samhälle har skapats där människor i glesbygden har svårt att klara sig utan bil.
Sjukhus och skolor slår igen. Annan offentlig service har centraliserats. Handeln har flyttats till stora köpcenter utanför städerna. Närmaste bankkontor ligger evigheter bort.
Seminariet var över inom en timme. Publiken applåderade och skyndade iväg. Moderaten Beatrice Ask berättade att det varit en hel del jobb med Försvarsberedningen och att hon inte skulle ha semester förrän efter Almedalen.
Kanske är Bensinupproret redan över. Livslängd tomtebloss. Kanske är detta bara början. En nätbaserad folkrörelse som kommer att bli en politisk kraft av signifikans.
Ute hade regnet tilltagit. Mynttorget, denna klassiska plats för allsköns demonstrationer, låg tomt. Vid en pelare satt en kvinna med en skylt. ”Vi måste prata om syskonvåld”.
