Vi lever för festen när helvetet tagit slut

Ändå kommer ingenting att vara riktigt som tidigare

Vad skönt det ska bli när allt det här är över! Det är en fras man hör allt oftare i coronatider och jag har själv kommit på mig med att visualisera Paris post corona som en enda lång backanal. Som vid befrielsen av naziockupationen, där unga soldater kysser okända lottor på svartvita ögonblicksbilder. Euforin. Festen. Segern. Friheten.

26 augusti 1944, befrielsen av Paris.

 

I Frankrike grasserar missnöjet med vårdsituationen och den sittande regeringen hos vänner och bekanta just nu. På måndag kommer utegångsförbudet av allt att döma förlängas ytterligare. I Spanien ser man ut att ha passerat sin coronapeak, till ett mycket högt pris, men spanjorerna har i alla fall fått ett slutdatum för sin karantän. Den 26 april ska landet börja öppnas upp igen och listan på saker folk tänker göra då är lång. I Danmark och Norge tycker man sig ha fått kontroll på smittspridningen och står i begrepp att öppna skolor och andra samhällsfunktioner igen, men varningarna från Europas regeringar är många och entydiga: Sköter ni er inte och smittan får ny fart kommer vi att tvingas att stänga in er igen.

 

Räkna inte med några utlandsresor i sommar, säger Folkhälsomyndigheten. Till USA kommer vi inte kunna åka på flera år, bedömer andra experter. De bröllop och dop som genomförs i Sommarsverige kommer antagligen att präglas av individuella riskbedömningar och viss beröringsskräck.

Flera länder i östra Asien har mer eller mindre stängt gränserna, andra sätter utländska besökare i tre veckors obligatorisk karantän. Norge har placerat ut vakter mot den svenska gränsen för första gången sedan andra världskriget.

Frågan är hur det svenska passet, som brukar anses som ett av de mest internationellt gångbara, kommer att tas emot på utländska flygplatser och gränsstationer framöver. Kommer man kunna få en stämpel från svenska myndigheter om man har utvecklat antikroppar mot viruset? Hur länge bedömer i så fall myndigheterna att man är immun?

 

Idén om att det här helvetet plötsligt tar slut, från en dag till en annan, är det enda många lever för just nu. Det kommer väl ur en sorts krigsretorik som flera politiker tagit till under coronakrisen; tanken att vi samlas kring en yttre fiende som vi gemensamt ska besegra. Sen ska vi dansa på dess grav.

Det tråkiga är ju att pandemin vägrar följa all konventionell dramaturgi.

Coronaviruset är uppbyggt av ett enkelsträngat positivt RNA-genom och består av ett antal proteiner som skapar dess struktur (enligt Wikipedia) och saknar därmed politisk vilja (min egen slutsats). Det ligger steget före och kommer inte att göra strategiska missbedömningar som den goda sidan kan utnyttja. Visst kan vi hoppas att sommartemperaturen gör spridningen lindrigare – coronavirusets omvända Operation Barbarossa – men den överhängande risken att det kommer en andravåg till hösten lägger en våt filt över alla förhoppningar om att få tillbaka ett normalt liv den närmaste tiden. Kanske uppnår vi den berömda flockimmuniteten, kanske kommer det ett effektivt vaccin någon gång 2021, men det mesta tyder på att vi kommer att tvingas hålla på vårt nyinlärda beteende under månader, kanske år framöver.

 

Det här kommer att förändra beteendemönster och internationella relationer i flera generationer. Men de akuta skillnaderna kommer att märkas snabbare än så. När Europa kliver ut ur karantänen för att återgå till jobbet, ta ett glas med vänner eller hälsa på gamla släktingar igen kommer ändå ingenting att vara riktigt som tidigare. För vilka jobb och barer kommer överhuvudtaget att ha överlevt coronakrisen? Och hur många gamla?