Woke-monarkisternas kulturkrigande saknar trovärdighet

Obekymrat pratar prins Harry om palats och privatskolor, barnflickor och betjänter, flygresor och yachter, pappas kock och Elton John.

Hur upprörd ska man egentligen bli över att kungen, som är känd för att vara både konservativ och långsint, anser att Carl Philip borde vara den som ärver tronen? 

Framför han inte rentav en legitim reaktion i Göran Ellungs välberättade dokumentär Sveriges sista kungar (SVT), att det är något märkligt med en lagstiftning som gäller retroaktivt?

Jag blir mer provocerad av kungens jultal, där han – som vägrar låta oss få insyn i hans egen ekonomi – pratar om ”de utmaningar som kommer påverka framför allt dem med små marginaler”. 

 

Danska drottning Margrethe var inte sämre hon, som satt i sitt skattefinansierade slott med ett lösöre värt miljarder och tolkade medborgarnas oro över inflationen, energikostnaderna och bostadsräntorna.

Charles III, som är som är kung i ett strejkhärjat land där 14 miljoner invånare redan lever i fattigdom, ville även han trösta alla dem som ”har svårt att betala sina räkningar, mat och värme”. 

Hans mamma dog som världens rikaste kvinna. 

 

Prins Harrys memoarer Den andre är en berättelse om en man som aldrig reflekterar över sina medfödda privilegier annat än när han besöker fattiga barn i Afrika. Obekymrat pratar han om palats och privatskolor, barnflickor och betjänter, flygresor och yachter, pappas kock och Elton John. En aldrig sinande stab av människor som tjänar honom. 

Det här vore ingenting att anmärka på om det inte var för att Harry och Meghan tillhör den där ”woke-monarkin” som gör anspråk på att ha ett samvete i alla möjliga frågor. 

Deras Netflix-serie Live to lead porträtterar personer som vi ska beundra – miljökämpar, antirasister, människorättsaktivister – som om ”H” och ”M” inte själva vore en del av problemen de vill uppmärksamma. 

Harry skriver med hetta om den rasism som slungats mot Meghan av allt från BBC-reportrar till okända twittrare. Här finns, konstaterar han, ”koloniala undertoner”. Samtidigt är paret rasande över att de fråntagits alla sina uppgifter i Samväldet, som är en ersättning för imperiet. 

 

Meghan gifte sig i en slöja som var broderad med blommor från Samväldets 53 länder. Hon tycks tro att hennes hudfärg ska trumfa över det faktum att hon representerar en kolonialmakt på dekis.

Och vad ska man säga om hygglige Harry, som skryter med – jo, han gör faktiskt det – att han dödat 25 talibaner? 

Kulturkriget som woke-monarkisterna gett sig in i, hänger intimt samman med kriget i Afghanistan. Det gör även ojämlikheten och de klasskonflikter som blir allt tydligare. 

Kungligheterna må vara aldrig så ärliga i sitt uppsåt, de saknar ändå trovärdighet att prata om frågor som rör medborgarnas livsvillkor. 

En politiker som vi känner bristande tilltro till kan man rösta bort. Kungligheterna sitter där de sitter. Det är det verkliga problemet med att landets högsta ämbete går i arv inom en familj. 

Följ ämnen i artikeln