Mejla

Peter Kadhammar

Säg hej till Harry Kwiek, jurist och rom, i den ordningen

Publicerad:
Harry Kwiek.
Harry Kwiek.

Senast jag träffade Harry Kwiek var han nybakad jurist och hade nyss fått anställning på ett advokatkontor på Drottninggatan i Stockholm.

Inget märkvärdigt, nya jurister träder ut på arbetsmarknaden hela tiden.

Efter åtta år träffar jag Harry igen, han har nu fått det hedersamma uppdraget notarius publicus, inget märkvärdigt det heller, 37 notarius publicus verkar i Stockholms län.

Det enda märkvärdiga är att Harry är rom.

Han återfinns numera på ett advokatkontor nära polishuset på Kungsholmen. Palmekommissionen var utlokaliserad till ett kontor på den här gatsnutten under en av de perioder då kriminalarna tog nya tag och åter grävde sig igenom ton av papper för att hitta mördaren.

Harry är gänglig och energisk, han har tjockt skägg och bakåtslickat hår vilket utmärker huvudstadens fräsiga män. Jag har en känsla av att särskilt jurister är svaga för 50-talets hårmode.

Notarius publicus är samhällets ordningsman. Det är en person utsedd av länsstyrelsen för att bestyrka namnunderskrifter, vidimera översättningar av officiella dokument, kontrollera lotteridragningar och annat.

Ett sidouppdrag för en jurist, visst, samtidigt hedrande.

Harry är mer avspänd än senast, fattas bara. Nu är han ju inne i yrket, det tuffar på, till sommaren hoppas han bli invald i advokatsamfundet.

Han sitter i ett kalt rum med tre diplom på de vita väggarna. Hur kommer det sig att jurister antingen arbetar i avskalade rum som påminner om munkceller eller på kontor som liknar engelska herrklubbbar?

Han har ryggen mot fönstret, skymningen faller och det hänger ett kallt och perverst regn i luften. Vi befinner oss nära Nordpolen, det borde snöa.

Det är både hoppfullt och en smula ledsamt att prata med Harry. Vi träter vänligt om de balkanska romernas tiggeri på Stockholms gator. Harry säger att det är ett orimligt sätt att leva, jag håller med och säger att det borde förbjudas, det är en ordningsfråga. Harry pratar om stödåtgärder. Det är en sak för myndigheterna i tiggarnas hemländer svarar jag.

Harrys familj invandrade till Sverige från Polen 1978.

– Romerna i Polen har aldrig tiggt, säger Harry. De var hästhandlare, spåtanter och förtennare.

Och sångare – som Harrys pappa. Han var liberalt sinnad, trivdes inte i det kommunistiska Polen och for till Sverige med familjen.

Det är roligt att prata med Harry men beklämmande att det blir en diskussion om sociala problem så fort man talar om romer. Usel skolgång. Avbrutna studier. Arbetslöshet.

Var gick du själv i skola?

– Östra Reals gymnasium på Östermalm.

Harry växte upp i Kista. Gymnasiet närmast till hands var Tensta. ”Inte världens bästa rykte”, säger Harry. Så han bestämde att han skulle in till stans rikaste del. Skolpengen gjorde det möjligt att välja bara betygen räckte.

Han talade inte om att han var rom. Från Polen sa han. Romer som träder in i det svenska samhället döljer ofta sitt ursprung. Harrys syster som arbetar i affär är fortfarande noga med att inte berätta sin familjs historia.

Någon på skolan kom ändå på det. Plötsligt visste alla.

Och ingen brydde sig. Det var en befrielse. Bland alla dessa välbeställda ungdomar från Östermalm och Lidingö var han Harry, skolkompisen, inte Harry, romen.

Förra gången träffades vi därför att Harry var något så unikt som rom och jurist. För 20 år sedan fanns det inga utbildade romer, säger Harry.

– Nu känner jag flera som studerar juridik, två ingenjörer, bilmekaniker, fastighetsmäklare, kockar, lingvister, etnologer och hårfrisörskor.

För mig är Harry en bekräftelse på bankrutten för det reaktionära tjatet om gruppidentiteter. Klart han är förankrad i sin kultur och historia. Men framför allt är han stockholmare och numera notarius publicus.

Harry är Harry, det är befrielsen.

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE