Rasande feministiska drev är inte att leka med
Förre ståuppkomikern Soran Ismail begick dumheten att under en timmes tid framträda i SVT för att bedyra sin oskuld. Under metoopaniken för några år sen anklagades han nämligen av flera kvinnor för våldtäkt. Rättsmaskineriet friade honom, lynchjustisen dömde honom.
Hans försök till upprättelse med hjälp av television misslyckades.
Programmakarna, som givetvis förutsåg det feministiska vansinnesutbrott som skulle bli följden av att låta en våldtäktsanklagad kändis försöka försvara sig, hade för säkerhets skull engagerat en kulturkvinna med hög credfaktor som då och då klipptes in i berättelsen för att försäkra att hon ”visste” att de kvinnor som anmält Soran Ismail talade sanning. Hur hon nu kunde veta det.
Som om inte det vore nog fick vi till och med se i programmet hur en komikerkompis till Soran Ismail gav honom katastrofala taktiska råd. Kompisen exemplifierade med förra vänsterledaren Gudrun Schymans skickliga mediehantering när hon drabbats av en offentlig och därmed politisk katastrof. Hon pudlade då genialt, menade kompisen, när hon framträdde och berättade att hon led av alkoholism, men nu hade för avsikt att ta sig i kragen. Varvid hon blev förlåten och snart kunde göra come back på den politiska scenen. Smart va?
Någonstans inom sig borde Soran Ismail ändå ha insett att det är en viss skillnad mellan att pudla om ett sjukdomstillstånd och om våldtäktsbrott.
Men han försökte sig ändå på en omöjlig kompromiss.
Han bekände att han haft sex med hundratals kvinnor, och såvitt han förstod hade flertalet av dem gett honom höga poäng som älskare. Men om någon enstaka vore missnöjd, eller om han rentav, givetvis av misstag, gjort någon av kvinnorna illa, så var han hemskt ledsen för det.
Halv kompromisspudel? Snarare den sämsta pudeln hittills i modern krishantering. Soran Ismail framstod inte bara som sexskrytare utan dessutom som sexförbrytare. Ungefär som när förre JK, Göran Lambertz, efter att ha gått loss från häktning misstänkt för våldtäkt (”brott ej styrkt”) höll presskonferens, förtalade och utpekade den kvinna som anmält honom och berättade hur han då och då ”kladdade” på kvinnor, men absolut inte ”tafsade”.
Enligt den forne toppjuristen Lambertz skulle det föreligga en distinkt juridisk skillnad mellan de två av honom själv nyskapade gärningsbeskrivningarna. Att ”kladda” vore lagligt, däremot inte att ”tafsa”.
I realiteten erkände Lambertz sin vana att begå sexuellt ofredande.
De feministiska aktivisterna borde jubla högt och skåla i champagne, åtminstone Leif GW:s ”bubbel”, efter sådana uppvisningar i manlig enfald. Men icke. De blev i stället principiellt rasande över att dessa marodörer över huvud taget fått yttra sig, trots att de båda hängt sig själva med sina yttranden.
Än värre skulle det bli. I Svenska Dagbladet (12 april) uppträdde 30 kulturkvinnor (och några män) med ett halsbrytande manifest där de krävde att ”alla förtalsmål kopplade till metoo läggs ner” och att ”ingen skall betala skadestånd till sin förövare”.
Det senare kravet ser lite underligt ut eftersom det är en juridisk omöjlighet att våldtäktsoffer skulle betala skadestånd till sina våldtäktsmän.
Men undertecknarna tänkte förstås på fallet med influencerkändisen Cissi Wallin, som till den grad förtalade journalisten Fredrik Virtanen att han fick sparken från Aftonbladet. Varefter hon dömdes för förtal och till skadestånd, eftersom Virtanen friats av rättssystemet redan för sexton år sen.
Som belöning fick dock Cissi Wallin anställning på Expressen, som ju också ihärdigt förtalat Virtanen, och därför fällts för grova överträdelser i Pressens opinionsnämnd.
Manifestets undertecknare måste mena följande: Ingen våldtäktsanmälan är falsk eller felaktig. Alla anmälda män är skyldiga. Alltid, utan undantag. Alltså kan ingen kvinna som anklagar en man för våldtäkt dömas för förtal.
Kulturkvinnornas manifest är följaktligen ren stollighet. Ändå har jag bara sett en enda försynt invändning, från en advokat i Svenska Dagbladet. Trots att hundratals jurister som läst manifestet måste ha tagit sig för pannan.
Där är fara å färde. Har rädslan för det feministiska drevet blivit så stor att få av oss kan ta risken att säga emot? Det är ju väl känt att halvannat tjog män som dömdes av lynchjustisen under metoopaniken, utan att dömas rättsligt, fick tillvaron sönderslagen, ”deplattformerades” och berövades sin försörjning. Som exempelvis Soran Ismail och Fredrik Virtanen. Rasande feministiska drev är inte att leka med.
Det finns ett mycket större problem i våldtäktsproblematiken. Medan de feministiska dreven inriktas på sidofrågor och blodtörstig kändisjakt går mer än 90 procent av alla våldtäktsanmälda män fria. Vilket är en statistisk och logisk omöjlighet. Där måste finnas ett systemfel, väl värt ilska och ihärdig opinionsbildning.
För övrigt anser jag att…
…en ny stjärna tänts i frågeleken ”Alla mot alla”. Marcus Birro är lika kul som häpnadsväckande okunnig som Janne Josefsson. Kan man hoppas på en Dumbofinal dem emellan till nästa säsong?
…de politiska partiernas överläggning om våld mot kvinnor gav lätt förutsebart resultat. HÅRDARE STRAFF FÖR ALLT! Jublade de och gick hem. Blott den lilla elakaste partiledaren var missnöjd. Ville väl ha ännu hårdare straff.