Lögnen om pulkalivet
I lördags förmiddag fann jag mig ensam med fem barn och vinter utomhus.
Två av barnen är tonåringar som sover upp och ner på sju tusen meters djup på en annan planet; det är lönlöst att börja ropa före elva.
Jag skulle ju kunnat åberopa trötthet och valt att inte gå ut i snön ensam med tre barn i strösslade åldrar.
Men jag tänkte:
Jag ska vara en god mamma, en duktig mamma.
Jag ska sända ut till universum att jag vill ha en underbar stund i snön och då kommer universum ge mig just det.
Och så den klassiska idioten:
Det blir kul!
Jag är den klassiska idioten, jag har inte lärt mig någonting.
Jag har varit mamma i över arton år, men nästan alla dagar vaknar jag som en nyfödd. Som om någon har plockat mig från den tröga delen av universum och bara släppt ner mig på jordklotet och sagt ”Här är allt lätt och enkelt och smärtfritt, det kommer bli kul och allt ska flyta på!”
Det var två minusgrader, vindstilla, soligt. Trea på listan över vackraste vädret, slaget endast av en varm junidag och en het julikväll.
Förutsättningarna fanns!
Det börjar i hallen. Det gör det alltid.
”Har vi bara med oss mackor?”
”Tyst och klä på dig.”
Sedan följer generaliserat slentriangnäll om allt och ingenting hela korta vägen till de första backarna.
Väl där är ingen glad. Jag allra minst. Men tig min mun så får du socker.
Vad jag vill säga är:
”Titta på mig. Ser jag ut som en person som älskar att åka pulka? Verkar jag vara typen som gillar att köra snowracer eller ser jag ut som någon som betalar räkningar, lagar mat som ingen äter och helst av allt vill sova? Kan man tänka sig att jag inte är här för MIN SKULL utan att jag faktiskt har dragit er hit för att VARA SNÄLL? Kan man tänka sig att ni bara är tysta och glada och tacksamma
och åker utför ett par gånger och sedan går hem under tystnad alternativt lyckliga skutt?”
Men det säger jag inte och ingen läser mina tankar. Särskilt inte unga män som vilat i min moderliga famn.
Sedan heter det att backen inte är bra (det är den inte), att man vill gå hem, att det är långt till nästa backe.
Jag gick aldrig med på det här.
Jag visste att det skulle vara slitsamt att ha barn. Nätterna, maten, tjatet, klädbråken, vabbet.
Men ingen sa att det skulle vara jobbigt ATT HA KUL.
På toppen av en låg backe utsliten av bävernylon badar jag i bitterhet och flingor av surt nedkylt regn. Surt nedkylt regn på sur nedkyld mamma.
Efter bitterhet kommer hat. Hatet mot de som får livet i pulkabacken att se roligt ut.
Alla ljuger.
Det är med pulkor som det är med löpning; på Instagram ser alla glada ut, men alla joggare man möter ser ut som Gunde Svan i den där tävlingen där han bajsade ner sig.
Vi går hem.
En timme stod jag ut.
På väg tillbaka möter jag en granne vid sin bil.
”Så himla roligt att det kom lite snö till slut så att barnen kan åka pulka”, säger min mun.
Alla ljuger.
Och jag.