Svårt att inte känna sig lurad bakom tygskynket
Coronahanteringen väntas bli utslagsgivande i det amerikanska presidentvalet. Demokraternas kampanj har på slutet förädlats till att i princip bara handla om att president Trump inte tagit pandemin på allvar, att han hållit trånga kampanjmöten och han har vägrat bära munskydd.
Och det där sista är ju pikant. Donald Trump följer alltså rekommendationerna från den svenska Folkhälsomyndigheten – ibland har han rentav låtit som ett eko av Anders Tegnell.
I USA har vägra munskydd-rörelsen kopplingar till flera konspirationsteorier långt ut på högerkanten. ”Min kropp, mitt val – vägra ansiktsmask” kan man läsa på plakat hos uppeldade demonstranter. Sen kan man försöka att inte le bakom masken.
Också i Europa hör antimask-ligan mestadels hemma på ytterhögerkanten. I Spanien har extremistpartiet Vox arrangerat bilkaravaner för att protestera mot masktvång och i Tyskland har liknande demonstrationer siktats på flera håll.
I princip alla jag känner runtom i Europa spyr galla över de landsmän som vägrar munskydd och sätter andras liv i fara. Idioter. Egoister. Fascister. Och så svenskarna då.
På hemmaplan driver ett tappert men inte särskilt manstarkt gäng frågan om att göra munskydd obligatoriskt. De tycks allmänt ha en viss politisk hemmahörighet högerut (även om humorlösheten förmodligen är deras minsta gemensamma nämnare, att döma av en snabb empirisk bedömning som inte är vetenskapligt granskad).
Gemensamt för samtliga munskyddsaktivister tycks vara känslan av att bli förda bakom ljuset av det politiska etablissemanget.
Coronaviruset är inte så allvarligt, det är ett påhittat hot, dundrar antimask-brigaderna.
Ni kastar våra äldre till vargarna när ni inte bär munskydd, gastar de andra.
I inledningen av pandemin i Frankrike avfärdade regeringen krav på munskydd för allmänheten. De är svåra att hantera om man saknar medicinsk utbildning, risken är att smittan sprider sig via händerna när man tar av och på masken hela tiden, hette det då. ”Mask är totalt meningslöst”, förkunnade dåvarande hälsoministern tillika läkaren Agnès Buzyn.
Ett par månader och en lockdown senare blev munskydd obligatoriskt i kollektivtrafiken i Paris. Efter sommaren belades också ett par gator i varje arrondissement med masktvång och sedan några veckor måste man täcka mun och näsa överallt i hela stan, inne och ute. Några nya bevis eller studier hänvisades det inte till.
På restauranger går det bra att ta av munskyddet när man satt sig vid bordet. På gatan görs undantag för rökare, vilket har gjort att massor med fransmän börjat cigga igen, precis som gatorna fylldes av aldrig tidigare skådade joggare under lockdown när ”motion” var det enda lagliga skälet att få röra på sig i kvarteret.
Människor är människor också i en pandemi. Folk gör vad de kan för att ta omvägar kring masktvånget. Att bära ansiktsmask är nämligen ganska jobbigt. Det gör det svårare att andas, det blir varmt och obekvämt, och man blir jättetrött på sin egen andedräkt. Har man glasögon immar de igen hela tiden och ofta måste man luta sig ännu närmre sin samtalspartner för att höra vad hen säger när inga läppar finns att läsa av.
Att tvinga medborgarna att täcka halva ansiktet är ingen liten sak, men det är förstås en lätt uppoffring att göra om det räddar liv. I våras bedömdes det inte göra det. Nu är tongångarna i Frankrike, av oklara skäl, annorlunda. Precis alla bär munskydd i Paris den här hösten, men viruset sprider sig ändå mer än någonsin.
Och plötsligt vill jag ta alla konspirationsteoretiker i handen och säga att jag förstår dem.
I en ström av motstridiga budskap, eskalerande panik och politiska åtgärder utan synbar verkan är det svårt att inte känna sig lite lurad bakom tygskynket.