Mitt eviga ämne är ensamhet

Inget gör lika ont, och just därför kan jag inte låta bli att ideligen pilla i den.

Det är min besatthet att dröja mig kvar vid ensamhet.

Hur den känns.

Hur den uppstår.

Vem som är ensam. (Varför kan inte alla ensamma vara ensamma tillsammans?)

Många gånger måste jag skydda mig själv och tänka att vissa människor väljer ensamheten.

Men jag går aldrig på det.

 

När jag fick se att Hanne Kjöller hade skrivit en kolumn i DN om hur man gör för att bli ensam så klickade jag med ett enormt påslag av nyfikenhet.

Men Hannes text handlade väldigt lite om ensamhet. Den handlade inte om att vara åttioåtta år och sitta och fingra på en virkad duk medan ingen ringer på dörren.

Hannes text bestod av nio råd om hur du ska bete dig när du blir bjuden på middag.

(Vilket ensamma människor aldrig blir.)

Man ska osa i tid och man ska inte hålla på och vara vegetarian eller laktos, för det är bara svinjobbigt för alla.

Hanne verkar ha bestämt sig för att ensamhet är något man väljer genom att fråga om värden kan förlägga middagen till ett annat datum. Och vad mer: texten andas ”skyll sig själv om du är ensam. Ätt kött och kom i tid. Skärp dig.”

Kanske väljer man ensamhet genom att vara besvärlig och gluten.

Eller så handlar ensamhet om ett livslångt utanförskap.

En känsla av att vara fel och ful och dum.

Kanske handlar ensamhet om psykisk ohälsa.

Kanske är du ensam därför att du har vuxit upp i en familj där ingen någonsin gett dig känslan av att du har en självklar plats.

 

Om du inte har fått med dig hemifrån att du är bra som du är, att du är välkommen, hur ska du då helt plötsligt i vuxen ålder veta hur du gör på en Kjöllersk bjudning?

Din självkänsla är finmald, eller så har den aldrig existerat. Du är övertygad om att du inte är värd mer än flugan som envist landar på Hannes efterrätt. Men om du bara tar dig i kragen och bjuder hem folk, som du inte känner, eftersom du är ensam och därför saknar vänner, så ska du se att allt löser sig.

Nu kan man tycka att jag har raljerat klart, och det kan nog vara sant. För ett råd i Hannes text tar jag faktiskt med mig, och det kommer precis i slutet.

Nummer nio handlar om att vara öppen för att andra har andra åsikter än du. Som jag och Hanne. Vi tycker olika i mycket, men jag är öppen för Hannes sätt att se på saker och jag äter gärna middag med henne. (Jag är vegetarian men brukar osa i tid)

Det bästa som finns är att vara osams med sitt sällskap över en måltid. Bråka högt med händerna i vädret och och sedan lugna sig i höjd med kaffet.

 

Varje torsdagsnatt somnar jag med Radiopsykologen i lurarna.

Och alldeles oavsett vad de döper avsnitten till så handlar de alla om samma sak.

Ensamhet.

Han gör det så bra, Lasse Övling.

Och aldrig någonsin har hans lösning varit att sluta tramsa med specialkost.

Att bokstava sig genom sommaren 1: När jag var ung läste jag att korsord kunde motverka demenssjukdom. ”Något att tänka på”, tänkte jag. Nu gör jag det bara för att det är roligare än allt som finns på Netflix.

Att bokstava sig genom sommaren 2: Eftersom min bebis närmar sig två år så hägrar även livet då jag eventuellt lyckas läsa ut en bok. Älskade böcker! Älskade två sidor jag hinner läsa innan jag svimmar till sömns. Just nu läser jag ”Jag försvinner i mörkret” och ”Mitt namn är Lucy Barton.”