Så vann rasisterna nätet (och så vänder det)

Rasisterna erövrade inte nätet genom att sitta i sin filterbubbla – hemligheten är att de lämnar den med jämna mellanrum.

Hösten 2016 började vi äntligen prata om filterbubblorna. Om hur algoritmerna blivit en katalysator för vår gamla mänskliga ovana att sortera ut information som bekräftar vår befintliga världsbild. Om parallella verkligheter på nätet.

Och här har vi också hittat en förlåtande berättelse om samtiden: rasisterna sitter i sina filterbubblor och delar falska nyheter med varandra medan vi sitter i vår och pratar om hur dumma de är.

Men någonstans i den där förenklingen slarvas en brännande fråga bort: hur kan den ”Sverigevänliga” folkrörelsen på nätet växa om alla sitter i sina bubblor? Varför vinner de i sociala medier?

– För att de inte bara sitter i sin bubbla. De är tvärtom ensamma om att röra sig utanför sina bubblor. Det är i praktiken bara SD som förstått hur man använder Facebook för att rekrytera och växa som politisk rörelse, förklarar Jesper Åström när jag träffar honom bakom kulisserna på en tv-inspelning i oktober.

Han är en av landets främsta experter på Facebooks algoritmer. Det betyder inte att han har sett koden, det har ingen utanför Facebook. Algoritmerna är lite som mörk materia, osynlig men möjlig att kartlägga genom metodiska tester av det som påverkas av koden. Alltså våra flöden.

Följdfrågan kändes i alla fall naturlig: hur?

Och Åström förklarade att medan andra politiska rörelser och grupperingar mest ägnar sig åt att posta saker som stryker den egna bubblans passagerare medhårs - varpå alla springer i cirklar för att klappa varandra på ryggen men aldrig lämnar bubblan - begrep SD:s nätaktivister tidigt vikten av att med jämna mellanrum sätta eld på sin bubbla med provocerande länkar från utsidan. Så att medlemmarna stormar kommentarsfält och omröstningar i andra bubblor. Och när människor utan omedelbar förankring i någon bubbla ser de små ”folkstormarna” brisera kommer en lönsam andel av dem att tänka: oj, vad många som är arga på det här, de måste ha en poäng.

Om bara en av de som tänkte oj dessutom ansluter till den aktivistiska nätflocken har du inte bara vunnit mark med din verklighetsbeskrivning utan även rekryterat en fotsoldat.

Om det började med faktisk list eller bara vara en naturlig följd av den Sverige­vänliga rörelsens grundläggande behov av att uppfinna konflikten spelar mindre roll. Det fungerar.

Man behöver inte ens ha SD:s (eller de SD-trogna Facebookgruppernas) muskler för att göra avtryck, förrförra veckans hatkampanj mot Åhléns mörkhyade pojke i Luciadräkt orkestrerades delvis från en sluten Facebookgrupp för svenska högerextremister med knappt 1 400 medlemmar - men i riksmediernas rapportering om ”hatstormen” saknades den informationen (eftersom ingen hade sökt efter en källa än) och bilden av ett spontant utbrott av folklig rasism spreds snabbt.

Expos avslöjande om källan kommer aldrig nå samma publik.

Journalisten Jack Werner, engagerad ambassadör för källkritik på nätet, varslade redan innan Expos avslöjande om tydliga tecken på en organiserad attack. Werner liknar metoden vid ”deimatic behaviour”, vissa insekters förmåga att blåsa upp sin kroppsvolym för att skrämma fiender.

SD är ingen politisk insekt längre, men man har inte släppt strategin.

När jag i skrivande stund går igenom de tio senaste inläggen på samtliga riksdagspartiers officiella Facebooksidor - totalt 80 inlägg - ser det ut precis som Åström sa att det skulle göra.

Bland de totalt 70 inlägg som postats av de sju riksdagspartierna som inte är SD hittar jag inte en enda brandfackla. Det är nästan uteslutande inlägg om den egna politiken, förpackade i partiets grafiska profil, samt länkar till egna debattartiklar eller nyheter där de egna politikerna uttalar sig.

Nya Moderaterna avviker en aning med sin nya sociala medier-strategi – ATT UPPMANA TILL GILLANDE OCH DELANDE I VERSALER – men det enda som ens liknar en brandfackla tillhör Miljöpartiet: ett inlägg där Gustav Fridolin länkar till en artikel om att Åhléns kampanj med Luciapojken avslutas efter rasisternas hatkampanj, vilket han kommenterar med några ord om att Sverige kan bättre än så här och att han tänker ägna sitt liv åt att kämpa för det.

Om det är ett försök till brandfackla har utbildningsministern missat pm:et om att positiva budskap inte brinner så bra.

Det har emellertid inte SD.

I skrivande stund kan åtminstone fyra av de tio senaste inläggen på Sverigedemokraternas officiella Facebooksida beskrivas som brandfacklor. Ett om vänsterpartisten Daniel Riazat som inte skakat hand med SD:s Stefan Jakobsson i en riksdagsdebatt (vilket resulterade i en våg av rasistiskt näthat mot Riazat), ett där Mattias Karlsson berättar att Nobelkommittén återigen portat Jimmie Åkesson från att ”äta rysk kaviar tillsammans med diktaturkramare och extremister på Nobelfesten”, en delning av Svenska Dagbladets ledartext om ”asylaktivism på Migrationsverket” och en delning av SVT Nyheters artikel med rubriken ”De onanerar och bajsar i kyrkan” - om en församling i Kristianstad som hemsökts av ”ett nytt klientel”.

Artikelns behändiga formulering ”ett nytt klientel” citeras i delningen och engagerar kommentarsfältet men ingen förtydligande redigering av inlägget har skett efter att SVT (när ”många har hört av sig, särskilt med frågor om personernas bakgrund”) uppdaterat artikeln med ett förtydligande om att det rör sig om ”svenska män i åldern 35-45 år med missbruksproblematik”.

Men i SD:s kommentarsfält skymtar också en ny rörelse, samma rörelse som mobiliserades när rasisterna härjade i Åhléns kommentarsfält och körde över dem.

Facebookgruppen #jagärhär grundades i maj av Mina Dennert och samlar efter en explosionsartad tillväxt den senaste månaden nästan 42 000 medlemmar. Strategin är att utan person­angrepp eller nedlåtande språk möta hat, sexism och fördomar i kommentarsfälten med markeringar, resonemang och kärlek.

Det kan låta lite präktigt och tråkigt men det är också styrkan, menar Jesper Åström när vi pratar för andra gången i år.

- Det är roligt att hata och rasa men bara så länge ingen börjar resonera med dig. Ett kommentarsfält där hatet möts med resonemang eller bara späs ut med kärlek blir tråkigt för hataren. Det fungerar.

Vreden är förmodligen mer kompatibelt med algoritmerna, men #jagärhär är redan större än de SD-trogna grupperna och samlar enligt Åström mer kraft än Avpixlat.

Och det är framför allt ett banbrytande initiativ, den första breda motrörelsen till radikal­högerns nät­aktivism som rör sig mellan bubblorna.

Det kan vara början på någonting stort. Som avslöjar hur litet hatet egentligen är. Och kanske till och med klär av den ”Sverigevänliga” sagan om folkets uppror mot etablissemanget.