Videobutiken är död – och jag saknar den

En del bilder  skrämde mer än själva filmen – värst var omslaget till ”Terror på Elm street”. 

Står i en av landets sista videobutiker och tittar på godis. Det är mest en godisbutik nu. Det finns en liten filmhylla där man fortfarande kan fingra på fodral och låtsas att man är i en videobutik men det är man inte. Videobutiken är död. Och jag saknar den.

Inte för att jag har någonting emot den streamade samtiden (eller godiset) men videobutiken var den enda kyrka som trollband mig som barn. En labyrint med tusentals små fönster till mer eller mindre förbjudna världar. Ibland med en doft av lättgräddad människokropp då videobutiken av oklar anledning också kunde vara ett solarium.

Jag kunde stryka omkring därinne i timmar. Vi hade ingen VHS-bandspelare hemma och sällan råd att hyra moviebox så fodralen skulle länge betyda mer för mig än filmerna.

Det hände att jag hittade på egna handlingar, löst baserade på baksidestexterna. Jag minns scener från ”The Goonies” och ”E.T.” som aldrig spelats in.

Och det hände att jag drömde mardrömmar om filmer jag inte sett. Ganska ofta faktiskt. Det är inte klokt vad läskig en film kan vara innan man ser den.

Det fanns fodral i labyrinten som skrämde mig mer än vad någon film skulle göra. Som den där bredaxlade silhuetten med yxan på fodralet till ”Madman” eller den ihåliga silhuetten med kniven på ”Fredagen den 13:e”. Eller kropparna som hängde i vajrar på fodralet till ”Coma” med Michael Douglas och den där halvt förruttnade handen på ”Titta vi spökar”-filmerna som man inte visste säkert om de var läskiga eller roliga för efter ”Titta vi flyger”-succén kunde vad som helst få en ”Titta vi …”-titel på svenska.


Men det fanns värre händer. En som sköt upp ur marken och ströp en kvinna på omslaget till ”Evil dead” och en med fem knivar på, svävande över en sömnlös kvinnas huvudkudde på omslaget till ”Terror på Elm street”. Det var det värsta fodralet. Jag tog omvägar kring Freddie Krueger men ibland slet sig blicken och hittade knivarna i ögonvrån och sen fick man sova med lampan tänd.

Det gjorde jag förvisso alltid som barn. Jag var 25 år första gången jag somnade själv med lampan släckt (trots att det finns så lite forskning som pekar på att mördare undviker ljus).

Ett fodral jag aldrig tog omvägar kring var ”Conan barbaren”. Inget fodral lovade mer. Det var den bästa film jag inte sett. Innan den blev den bästa film jag hade sett men jag slutade inte fingra på fodralet för det. Det hände att jag hyrde den igen men oftast ville jag bara hålla i den.

Labyrintens svåraste utmaning var att ”råka” ”förirra” sig in i den slarvigt belysta porrfilmsallén för att hinna pensla några fordral med blicken innan man ”kom på” att man ”gått fel”.
Senare utvecklade vi ett ironiskt kamouflage, under vilket man kunde stryka förbi porren i grupp för att skratta åt de lustiga titlarna – kolla den här då, ”Alladins slampa!” – men det var bara den sjukligt ogenerade Sebastian som faktiskt vågade hyra en porrfilm.

För oss normalgenerade lanserades som tur var genren sexiga thrillers någon gång i slutet av åttiotalet. Man kände igen dem på det persiennskivade ljuset. Det fanns alltid en bild med persiennskivat ljus någonstans på fodralet, det var så man visste att det var en sexig thriller.

Jag har minnen från videobutiken som inte ens är mina men jag vårdar dem ändå. Som minnet från en nu död videobutik i Vasastan där en vän sommarjobbade när Torsten Flinck en kväll försökte betala med monologer. ”Det är monologer FRÅN DRAMATEN” bedyrade skådespelaren och tog ett steg bakåt för att liksom skapa yta för transaktionen.

Han fann sig väl inte i att gå hem och hitta på sin egen handling.

Förlåt förresten, du kanske väntar på att den här texten ska mynna ut i en åsikt, någonting om att det var bättre förr? Det kommer den inte att göra. Det är bara en dödsannons.

Den är slut nu.

Följ ämnen i artikeln