Därför frias mannen från mord – trots att han sköt Jennie, 24

Ilskan över domen är begriplig

Mannen friades från mord, trots att Jennie Tholander sköts från kort avstånd mitt i pannan.

Vreden i sociala medier i går efter Göta hovrätts dom var lika stor som begriplig.

Jennie Tholander blev 24 år.

Det finns ett antal aspekter på det rättsliga efterspelet av brottet som begicks i en lägenhet i Västervik den 8 oktober i fjol.

En är att en åklagare på Twitter i går i ett inlägg i en tråd som fick stor spridning inte drog sig för att publicera domen i vilken den tilltalades namn och personnummer var fullt synlig.

Om tilltaget får konsekvenser i form av exempelvis hot mot mannen i det upphetsade läge som råder återstår att se, men att en representant för den myndighet som ställer misstänkta brottslingar inför rätta beter sig på detta vis imponerar inte.

Det var för övrigt flera åklagare som i går var kritiska mot domen. En gemensam nämnare är att de var betydligt mer intresserade av att visa upprördhet och casha in gillanden än att delge sina följare central information.

Väsentligt är nämligen att den åklagare som kan ämnet bäst, Linda Caneus, redan i sin stämning inte bara yrkade på ansvar för mord.

I andra hand flaggade hon för att det kunde röra sig om vållande till annans död, vilket också var den bedömning som såväl tingsrätt som hovrätt landade i.

Varför är då detta viktigt? Jo, därför att det är en hint så god som någon om att fallet inte är så glasklart som det i förstone kan framstå som.

Inte heller är det ointressant att åklagaren fann tingsrättsdomen välmotiverad och först inte tänkte överklaga. Det var först när den dömde bestämde sig för att gå till hovrätten som hon anslöt.

När sedan mannen drog tillbaka sitt krav på en andra bedömning föll Linda Caneus anslutningsöverklagan. Jennie Tholanders mamma fick föra talan med egen advokat i den andra rättegången.

Gunilla Tholander med en bild på sin dödade dotter vid hovrätten.

Betydligt viktigare än att några åklagare tycks vara mer intresserade av framgångar på Twitter än en seriös straffrättslig debatt är dock att en 24-årig småbarnsmamma är död.

Och med tanke på att mannen som kvinnan hade ett förhållande med kunde vara våldsam, hotfull och kränkande, och att hon tvingades fly med barnen till skyddat boende och höll sig borta ett år, är det dessvärre ingen sensation att hon inte skulle få leva och bli gammal.

I målet är följande ostridigt:

Mannen plockade fram ett vapen, en modifierad startpistol med halvautomatisk funktion, från garderoben i sovrummet. Ett skott avfyrades.

Han har i alla förhör och under två rättegångar hävdat att han skulle flytta vapnet till en annan plats, att han inte siktade på henne och att skottet brann av oavsiktligt.

En berättelse som onekligen väcker frågor.

Som exempelvis vad han menade med att han inte siktade. Nu är inte jag expert på skjutvapen, men hur man bär sig åt för att träffa någon mitt i pannan från kort avstånd utan att sikta på människan i fråga är mer än vad jag begriper.

Och vad är det för dumheter han strör runt sig då han hävdar att han kramade avtryckaren för att se om pistolen var laddad? Bättre och säkrare alternativ saknas inte.

Den sammantagna bilden är synnerligen besvärande. Han skjuter från nära håll. Hon har även andra skador i ansiktet, som tyder på att han först kan ha slagit henne. Dessutom finns en historik av hot och en flykt till skyddat boende.

Ändå friar två domstolar honom från mord.

Avgörande är att mannens version inte har kunnat motbevisas. Det är åklagarens jobb att övertyga rätten om att han pratar strunt med sitt envisa hävdande att det rörde sig om en olyckshändelse, men trots att ett antal poliser arbetat heltid med ärendet i sju månader var bevisläget i slutändan något skralt.

Tekniker och rättsläkare har tittat på vinklarna i skottkanalen och pratar om 15 grader åt höger och ”10 grader uppåt mot kroppens tvärriktning” och annat som inte är helt enkelt att hänga med i.

Men jag begriper så mycket som att utredningen visar att det finns utrymme för att mannen talar sanning.

Domstolarna konstaterar att det inte finns belägg för hot och våld under den tid som förflöt från att kvinnan återvände från boendet till dess att hon dog.

Det slås också fast att om han tänkt döda henne så hade han inte gjort det i en liten lägenhet där det vid tillfället fanns gott om andra släktingar.

Ett resonemang jag har förståelse för. Svensk polis består inte uteslutande av intellektuella giganter, men mannen måste ha förstått att han skulle bli misstänkt om han gick till väga på detta vis. Och mördare vill i regel inte åka fast.

Mindre övertygad är jag om att hovrätten har rätt i att det talar till mannens fördel att han själv slog larm och var upprörd då poliser kom till platsen.

Vad kunde han annars göra om han ville undgå ansvar för mord, än att engagera sig efter att skottet föll? Och är det inte i högsta grad möjligt att även en mördare kan vara upprörd?

Domstolen finner att mannen inte hade för avsikt att döda kvinnan. Återstår då frågan om det föreligger ett så kallat likgiltighetsuppsåt.

I juridikens värd är likgiltighet ett mer komplicerat begrepp än vad vi i dagligt tal menar med ordet.

För att detta uppsåt ska råda krävs två led. Två frågor som ska besvaras.

Var mannen medveten om risken för att Jennie Tholander skulle dödas av ett skott då han plockade fram pistolen?

Och om så är fallet, var han likgiltig inför effekten?

Den första frågan är en nobrainer denna gång. Mannen har själv medgett att han fattade att det var riskabelt att ta fram vapnet.

För att besvara den andra frågan rabblar hovrätten än en gång omständigheterna som anses tala till hans fördel och landar i slutsatsen att svaret är nej. Det är inte bevisat att han var likgiltig för att hon kunde dö.

Vållande till annans död, grovt brott.

Jag hade inte legat sömnlös om mannen fällts för mord. Den som skjuter någon i pannan från nära håll torde veta vad han eller hon sysslar med.

Upprördheten över utgången är i högsta grad förståelig. Än mer begriplig är Jennie Tholanders mammas vanmakt.

Men två eniga domstolar har dragit samma slutsats. Det går inte att hävda annat än att saken har fått en seriös prövning.

Mindre seriösa är de åklagare som vevar på Twitter utan att ha närmare insyn i ärendet.

De har naturligtvis samma yttrandefrihet som alla andra, men att ytterligare spä på det förakt för juridiken och domstolar som redan är tämligen utbrett gör inte Sverige till ett bättre land.

Det blir inte mindre olyckligt av att en åklagares ord i detta sammanhang sannolikt väger tungt i mångas ögon.


Här hittar du granskningen Dödade kvinnor:

Lyssna på podden ”Dödade kvinnor” här! ⬇️
 
 På Acast  På Spotify