Hugg av några huvuden så växer det ut ännu fler

Publicerad 2021-01-04

Kärnverksamheten, att vårda sjuka, blir så småningom sekundär, skriver Robert Aschberg.

Sjukvården går på knä.

Vilket den gjorde redan för ett år sedan, före coronan.

Då sa finansregionrådet Irene Svenonius i Stockholm till vårdpersonalen att det bara var ”enskilda upplevelser av enskilda händelser”.

Hon är lite mjukare i tonen nu.

Läkare, sköterskor, undersköterskor och annan personal sliter stenhårt. Några orkar inte inte med underbemanningen. De är slut. De hoppar av.

Kan vi klandra dem? Knappast.

De folkvalda sitter delvis i knäet på ett berg av tjänstemän. Administrationen i sjukvården har växt sig större och större, märkligt nog i takt med att de som arbetar på golvet fått fler administrativa uppgifter.

New Public Management, kontroll, siffror, tidsstudier, pengar. Allt ska mätas och värderas. Vilket kräver en massa personal som mäter och värderar. Och givetvis måste de i sin tur ha konsulter och assistenter. Kärnverksamheten, att vårda sjuka, blir så småningom sekundär.


Byråkrati har ju en sällsynt förmåga att växa organiskt. Administration är en hydra. Hugg av några huvuden så växer det ut ännu fler.

Nu har jag flera vänner som väntar på uppskjutna operationer. I ett normalt läge hade de fått komma in snabbt. Nu vet ingen någonting, och den så kallade vårdskulden växer i rasande takt.

Fram till 1976 kunde enskilda tjänstemän i stat, kommun och landsting dömas till skadestånd och fängelse om de agerat i strid med lagar och regler.

Sedan lagen mildrades har skandalerna i samband med privatiseringar och offentlig upphandling avlöst varandra. Anmälningarna om tjänstefel har också varit många. Men fällningarna blott blivit en på hundra. I den mån det beslutas om sanktioner görs det bakom stängda dörrar.

Ingen ansvarig för avtal med företag som lurat till sig miljardbelopp av offentliga medel har ställts inför rätta. Ingen som utan undersökning beordrat palliativ vård till coronasmittade gamlingar har förhörts av polisen.


Men de som gnäller om att samtliga folkvalda är ohederliga har fel i sin uppgivenhet. Det är enskilda politiker och tjänstemän, individer, som ska klandras – eller berömmas – för specifika saker de gjort eller inte gjort.

Ironiskt nog har flera borgerliga politiker, ja, även sossar, sedan länge krävt att anställda i stat och kommun åter ska kunna ställas till svars för sina handlingar. Riksdagen beslutade 2018 att tjänstemannaansvaret bör stärkas.

Det tog två år innan regeringen tog upp saken. I förbifarten. Frågan ”om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel bör utvidgas” lades in som ett litet tillägg i ett direktiv till en utredning som huvudsakligen handlar om hur straffen kan skärpas för hot mot offentliga tjänstemän och journalister. Utredaren ska vara klar i november.


På 50-talet drev Karl Gerhard med jazzgossarna och Martin Ljung med Rock and Rollen. Artisterna klarade sig helskinnade. Den som idag skulle våga driva med vissa hyllade rappare gör kanske inte det.


Det var Povel Ramel som skrev örhänget Hyllning till svensk ungdom:

”Rock and Roll tralalala, Rock and Roll och hoppsansa! Är det nån som vill förneka att det svänger som det ska?”