Den gröna omställningen har en mörk baksida
”Det ska vara kul att ställa om!”, sas det i gårdagens klimatdebatt i P1.
Men den gröna omställningen kommer med en mörk baksida.
Eftersom Kina sitter på de avgörande pusselbitarna, kan den mycket väl bli en mardröm.
”Det ska vara kul att ställa om!”.
Orden utropades av någon av debattörerna under eftermiddagens klimatdebatt i P1.
Debatten är ett lovvärt initiativ, naturligtvis, men det är inte helt enkelt att under en en dryg timmes tid låta åtta talespersoner avhandla framtidens stora frågor om klimat och energi, skog och omställning, och komma ut på andra sidan med känslan att man blivit väldigt mycket klokare.
Snart är det bara sju år kvar tills utsläppen ska vara halverade för att vi ska ha en chans att nå nettonoll-utsläpp av växthusgaser till 2050.
Hur ’kul’ blir egentligen den brutala omställningen om den ska genomföras? Om den inte ska det, varför har vi övergivit den målsättningen?
Frågorna fick vi inte svar på debatten.
Enorma mängder behövs
Samma sak med hur transporterna: Frågan debattledaren Monica Saarinen ställde var hur transporternas utsläpp ska minskas med 70 procent till 2030 – när flera partier vill minska inblandningen av biodrivmedel för att sänka bränslepriserna. Frågeställningen virvlade bort i ett moln av goda föresatser. Flera partiföreträdare tycktes mena att elektrifieringen nu går så snabbt att målet kommer att klaras av sig självt.
Men den gröna omställning som nu pågår, den ”roliga” omställningen om man så vill, kommer inte att lösas av sig självt. Enorma mängder metaller behövs nämligen, för alla dessa batterier, vindturbiner, solpaneler.
Kan vi fortsätta flyga till Thailand, kan vi fortsätta äta lika mycket rött kött? Frågan i P1-debatten gick till Rickard Nordin, (C). Hans svar: ”Det största hotet är att det här målas ut som en uppoffring. Får vi fler elbilar på gatorna så får vi bättre hälsa.”
Elbilar, som sagt.
Den totala laddningsbara batterikapaciteten — som behövs för solceller och elbilar — måste öka från 0,5 gigawattimmar till mer än 12 000.
Helt följdriktigt kommer efterfrågan på metallerna kobolt och litium att skjuta i höjden. Och likaså priserna - priset på litium var i maj 2022 mer än sju gånger högre än i början av 2021. Det här kommer till slut att börja svida ekonomiskt.
26 gånger mer än i dag
IEA gör bedömningen att världen måste fyrdubbla produktionen av mineraler och metaller för ren energiteknik 2040, för att klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen ”väl under 2 grader”. En värld där vi når netto-noll globalt 2050 kräver ännu högre insatser – då måste produktionen vara sex gånger större 2040 än i dag. För Europas del krävs det 26 gånger mer sällsynta jordartsmetaller år 2050 jämfört med i dag för att nå netto-noll.
En allt hetsigare jakt på metaller måste inledas.
Eftersom utveckling och tillväxt måste vidare – det var de flesta debattörer överens om – så ligger det ju något i det Helena Gellerman (L) sa: ”Den viktigaste saken vi måste få till är att dubblera mängden elproduktion i Sverige”.
Inget litet uppdrag, i dessa elbrist-tider.
600 kg i ett vindkraftverk
De sällsynta jordartsmetallerna, bland annat neodym och dysprosium, är helt avgörande för den gröna omställningen. Det krävs 600 kg av sällsynta jordartsmetaller bara i en vanlig turbin i ett vindkraftverk. Det finns dock några problem med detta – ett av dem är diktaturernas dominans. Kina är världens största producent av sällsynta jordartsmetaller. Ryssland är den fjärde största leverantören. Och med Nato-debatten i färskt minne, ska man exempelvis tänka på att en ubåt av amerikansk Virginia-klass kräver cirka fyra ton sällsynta jordartsmetaller. Ett kraftfullt vapen i ett handelskrig, redan använt av Kina mot Japan för ett tiotal år sedan.
Industrin i Kina får till stora delar sitt elbehov tillgodosett av kol, och kolanvändningen är på väg upp. När IEA:s årliga rapport om kolkraft kom i december visade det sig att koleldad elkraft kommer att nå all time high 2021, efterfrågan likaså. Konsumtionen kommer nå sin högsta nivå 2025. Och solpaneler och vindkraft tillverkade i Kina förutsätter enorm användning av kol.
Brytningen av jordartsmetallerna producerar berg av giftigt avfall, en hel del av det radioaktivt, och stora lakdammar fulla med kemikalier som inte sällan läcker ut i andra vattendrag.
Men finns alla de mineraler och metaller som behövs? Knappast.
”Mitt i omställningen”
Professor Simon Michaux, forskningsdocent och geometallurgi-analytiker: ”Nuvarande mineralreserver räcker inte för att producera metaller ens till en generation av förnybara teknologiska enheter”.
Dagens politiker hävdar att vi ska kunna leva och resa som vanligt. Inga större förändringar kommer att behöva ske i våra liv, lovade de klimatpolitiska talespersonerna, med undantag från Miljöpartiets Lorentz Tovatt.
”Vi är mitt i omställningen, den sker här och nu!”, sa KD-politikern Kjell-Arne Ottosson i debatten.
Samtidigt – utsläppen globalt spås vara 16 procent högre 2030 än 2010, när de egentligen skulle behöva halveras. Det styr oss mot en uppvärmning på 2,7 grader 2100. Den fossila andelen i världens energiproduktion är fortfarande över 80 procent; det har den varit sedan 60-talet.
Medan svenska klimatpolitiker håller skenet uppe – det ska vara roligt – är beskeden bistrare på kontinenten. I veckan höll president Emmanuel Macron ett tal som tycktes ljusår bort från de glada tongångarna:
"Det vi för närvarande genomlever är en slags stor vändpunkt eller en stor omvälvning. Vi lever i slutet av vad som kunde ha tyckts vara en era av överflöd. Slutet på överflöd av tekniska produkter som alltid verkade tillgängliga. Slutet av överflöd på mark och material.”
