”Jag må vara ensam, men jag är inte äcklig”
”Jag ber dig aldrig om någonting, nu ser du Nudisten.”
Min vän var väldigt bestämd. Inget ovanligt i och för sig, men jag brukar få välja vad jag ska se på teve.
Det går en naken kvinna över en frusen åker. Bestämda steg i otakt till kyrkans klockor därborta på höjden.
När Magnus lämnade henne så slutade hon med kläder.
Kerstin Pärsson är den mest inspirerande personen du kan råka på just nu.
Hon kräver inte mycket av livet, hon vill bara äga rätten att vara naken.
Men det får hon inte, så säger lagen.
Nästa gång blir det samhällstjänst, så sa ”polisjäveln.”
Kerstin köper sig en ful kappa på second hand och sveper in sin blottade revolt i ett beige lager ull.
Samhället blir allt bättre på att lyfta och acceptera de udda fåglarna. Inte se dem som belastningar och kanske inte ens se dem som färgstarka klickar att exotisera, utan kanske till och med låta dem vara en av oss. Vi som har samma frisyr genom hela vuxenlivet och som klär oss som folk gör mest.
Kerstin lever allas mardröm; hon står naken på torget, tills konstapeln tar henne i armen, hon blottar det där som vi andra gör allt för att dölja.
Tänk så många olika rumpor och vårtgårdar och förhudar och blygdläppar det finns i världen. Ingen ser likadan ut, för jag har aldrig någonsin sett en kropp som liknar en annan.
Ändå tror vi att vi är ufon under kläderna.
Kerstin är med sin nätta figur och sitt blonda hår för all del norm, vilket kanhända gör det lättare att visa sig naken. Men normen är en klen tröst när Magnus har krossat hjärtat i ditt bröst.
Så Kerstins vän övertalar henne att åka på dans.
På Eringsboda brunn.
Kerstin dricker en öl, dansar med tre farbröder i lågskor och låser in sig på damernas.
”Jag kommer hit och tänker att någon jävel inte ska vara fet eller gammal, men det är de. De är bara feta eller gamla eller luktar skit rent ut sagt.”
Sen säger hon det.
”Jag må fan vara ensam, men jag är ju inte äcklig.”
Och som ni förstår går hjärtat i bitar.
Mitt alltså. Kerstin är tuff.
Kerstin är för bra för den här världen, eller i alla fall för bra för Blekinge.
Jag vill att någon tar med henne till Berlin. Jag har aldrig varit där, men jag är fylld av fördomar om att Berlin är platsen för någon som hon. Alla män är unga och vackra och luktar gott.
Ungefär här hade jag tänkt att min berömda slutkläm skulle ligga. Ett vackert stycke att snöra ihop mitt verk och krama vatten ur era stenhjärtan.
Men där ser man; ”Nudisten” är inte en dokumentär. ”Nudisten” är en kortfilm, den är inte på riktigt. Därtill tio år gammal.
Kerstin må vara naken, men jag är en idiot.
Här sitter jag alltså med en text om en påhittad karaktär som inte ens är aktuell.
Undrar vem det är som är naken.
Tillägg: ”Nudisten” är ett fjorton minuter långt mästerverk som kan ses på SVT Play till och med den 6 februari.