Mejla

Kristoffer Bergström

Maggans avskedsbrev är det vackraste jag har läst

Publicerad:

KOLUMNISTER

Maggans avskedsbrev är lätt att missa.

Bland inkorgens hundrafemtio lockrop och sirensånger märks knappt ”Tidrapporten februari mm, till mars lön” från Margaretha Harju på lönekontoret. Mejlet är på väg ner i sopen, men jag klickar.

Efter 50 år och 5 månader vänder jag blad och går till pensionärslivet, hälsar Maggan, men skyndar snart vidare till det centrala: datum för reseräkningar är flyttat för att synkronisera med tidrapporteringen.

Noterade du mm i ämnesraden? Två bokstäver dolde ett halvt sekel, ett helt yrkesliv.

Margaretha Harju går i pension efter 50 år och fem månader på Aftonbladet.
Foto: PRIVAT
Margaretha Harju går i pension efter 50 år och fem månader på Aftonbladet.

Jag skriver att hon är makalös och frågar om hon vill medverka i en kolumn om pliktkänsla. Den ska handla om sjunkande medlemstal i partier och föreningar, om personliga varumärken och skrän, om speglar och megafoner, om att inte fråga vad jag kan göra för mitt samhälle utan hur mitt samhälle kan förverkliga mig.

Jag får ett återhållet svar:

Hej, jag är ingen berättare direkt. /M.

 

Beteendet är typiskt 50-talister, hävdar generationsexperten Anders Parment, ekonomie doktor vid Stockholms universitet. Du tillskansar dig värderingar mellan åldern 16 och 24 och behåller dem livet ut, så i Maggans fall skulpterades leran på tidigt 70-tal då medborgarna sökte trygghet, god livsinkomst och en möjlighet att bidra till samhällsbygget.

Parment jämför med mig, 80-talisten.

– När du var ung kom reality-tv. Budskapet var att du kan bli vad som helst bara du tar mod till dig och försöker. I Big Brother och Robinson blev vanliga människor rikskända. För 50-talister fanns inte den sortens drömmar. Kändisvärlden var avlägsen.

Det är lätt att blanda ihop ålder och generation. Bråkar GW och Lambertz och Göran Persson offentligt för att de formades 1968 – eller för att alla gubbtjuvar sedermera blir polemiska?

Eller i det här fallet: kommer jag växa upp och bli Maggan?

Parment säger nej med emfas. Nej. Maggan har många levnadsår kvar, men hennes anspråkslöshet är på utdöende.

 

För att vara en dålig berättare visar hon sig bra på att berätta. På telefon leder Margaretha Harju mig genom tiden, från födseln −53, via handelslinjen i Enskede, jobbannonsen i tidningen när hon var sjutton. Hon anställdes som lönebiträde och blev satt att skriva utbetalningskort till pensionerade reportrar. Aftonbladet flyttade från Klarakvarteren till Globen och T-centralen, uppgifterna digitaliserades, decennierna förflöt, men Maggan bet i. Tankar på andra yrken drabbade henne ibland, men planerna blev aldrig riktigt konkreta, hon trivdes så bra med kollegorna.

Det är ett fint liv hon beskriver. Det är inte Per Holknekts, hon har inte skejtat i Tokyo och startat klädmärken och sniffat kokain från en naken stjärt i Banjul, men det låter trivsamt.

Visst har misstag skett under en lång karriär, som den gången på 90-talet när hon uppmanade de anställda att hämta sina riskuponger. Hon missade alltså k, som om murvlarna hade tilldelats varsin ranson ris.

– Jag skämdes länge över det där.

Hon fyller snart 68 och saknar långtidsplaner, men ser fram emot att promenera i Hägersten, lyssna på radio, inte skriva ett enda arbetsgivarintyg till.

 

Jag frågar varför hon lät merparten av avskedet handla om administration. Borde hon inte breda ut sig lite ens i mejlet om sin pensionering?

– Det passade bättre att ha med i påminnelsebrevet. Jag slog två flugor i en smäll.

– Många hade nog bara slagit den ena flugan och struntat i när vi lämnar reseräkningar i vår, svarar jag.

– Okej. Men sån är inte jag.

– Du kunde ändå ha döpt mejlet till ”tack för mig efter 50 år” och inte ”tidrapporten mm”.

– Ja. Men jag ville få fram det viktigaste först.

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN