Elsa, 84, och Giséle, 72, krossar skammen hos äldre kvinnor
Två äldre damer håller just nu på att förändra världen. Ja, det är stora ord, men det är också sanna ord. Fransyskan Giséle Pelicot, 72 år, och Uppsalabon Elsa, 84 år, har båda trätt fram med namn och bild och berättat om att de utsatts för våldtäkter. Att kliva fram och säga att man är ett offer för sexuellt våld är för de allra flesta enormt svårt. Att vara gammal och göra det är ännu svårare.
Både Giséle och Elsa är från generationer där skam har omgärdat samtalet om sexualitet, för att inte tala om skammen som varit kopplad till att utsättas för sexuellt våld. Hon får skylla sig själv-mentaliteten har alltid varit (och är) starkt kopplad till våldtäkt och övergrepp. Det kan handla om korta kjolar, sexualitet, berusning, kroppsspråk och egentligen allting som på något sätt kan vinklas till en utsatt kvinnas nackdel. Det här är något alla flickor blir varse på högstadiet, men idag har vi åtminstone en sexualbrottslagstiftning som tar sikte på att undanröja betydelsen av sådana omständigheter. Så har det inte alltid varit. Och är det någon som vet det så är det kvinnor Giséle och Elsa.
Så, när Giséle Pelicot säger att rättegången mot hennes man och ytterligare 50 män som våldtagit henne medan hon har varit drogad ska ske i det öppna, så är det revolutionerande. När hon stålsätter sig och med en värdighet av sällan skådat slag låter världen ta del av varenda detalj av det ofattbara sexuella våldet som hon har utsatts för så händer något. Giséle säger att hon gör det för att flytta skammen från kvinnorna och lägga över den på förövarna. Hur ska vi någonsin kunna tacka henne?
Och hur ska vi kunna tacka Elsa? Elsa, som tidigare under namnet ”Vera” berättat om att en man i hemtjänsten våldtog henne, har nu trätt fram med namn och bild. I en intervju med UNT säger hon ”Kanske kan jag gå före och ta på mig andra kvinnors skam så att de också vågar berätta”. Redan när hon berättade anonymt trädde en annan utsatt kvinna, Siv, fram och vågade berätta om övergreppen hon själv utsatts för av hemtjänsten. Elsas mod kan göra henne till en svensk Giséle Pelicot, med tanke på vilket samtal hon har satt igång.
Jag läser om och tittar på Elsa med en stigande känsla av vördnad. Ilska och sorg, också. Ilska över Uppsala kommun som nonchalerat henne, ilska över att äldre kvinnor lämnas i händerna på förövare i sina egna hem, ilska över att Elsa nu ska leva med detta trauma. Sorg, sorg över att äldre kvinnors utsatthet för våldtäkt aldrig har fått sin rättmätiga plats i debatten om sexuellt våld. Skam, också, över att jag själv trots åratal av tillgång till feministisk debatt på stora plattformar aldrig lyft frågan.
En eller två kvinnor kan inte på egen hand lösa problemen med sexuellt våld, men de kan med sig själva som insats tvinga oss att prata om det. Och det i sin tur kan förändra mycket, inte minst enskilda kvinnors liv. Det är inte på något sätt Giséles eller Elsas uppgift eller ansvar, men ändå har de gjort just det. Vi förtjänar faktiskt inte dem.
Och vad gäller våldtäktsmännen, så väl gamla som unga, som levt i tron att det är fritt fram att ge sig på äldre kvinnor: hoppas ni känner fullständig panik nu. Äntligen.