Ett år utan brinnande igelkottar och 200 tillfälliga bajamajor
Medan pandemin härjar i Italien går de tappra italienarna ut på balkongerna och sjunger serenader ihop. Alla verkar äga en tamburin, vilket ärligt talat känns rätt barockt ur ett svenskt perspektiv, men må så vara, välsigna dem.
Poängen är: inget kan stoppa italienarna från att sjunga ihop och, ni fattar, vara italienska. Folksjälen vinner över viruset, karantän, alla motgångar.
Vad händer i Sverige när omständigheterna angriper folksjälen? Med folksjälen menar jag naturligtvis Valborgsfirandet i Uppsala. Vad händer, nu när vårfesten med tillhörande dygn av vedertagen hedonism ställts in?
Vilka är vi utan Valborg, Skvalborg, Kvalborg och Finalborg?
Sedan tidigt 1800-tal har Uppsalas studenter gått upp till Slottsbacken för att sjunga in våren och beundra slättens flammande vårskräp under sista kvällen i april.
Traditionen har sen dess utvidgats till ett årligt frosseri med champagnefrukostar, sillunch, mösspåtagning, forsränning för den som känner sig hågad och en och annan bal. Valborg i Uppsala har gett oss vårsånger vid Gunillaklocka, kampanjen
Varannan vatten och ett hundratal tillfälliga bajamajor.
Under Valborg är Uppsala navet, vårmetropolen som driver huvudstaden till exodus. Vad är vackrare än Uppsalas tal till våren?
Men rektorn kommer inte att höja sin vita mössa i år, Ekonomikum kommer inte att förvandlas till Sveriges avfallsportal.
I år avstår vi från saligheten för att stoppa smittspridningen, vi uppmanas till att fira på annat sätt. Jag skulle här vilja lyfta ett jantelagens finger och påminna om att det är alldeles kallt i Sverige för att appropriera sydländsk levnadsglädje och angripa balkongidén. Vi har för mycket D-vitaminbrist för att bottna i balkongsång. Sjung absolut inte på balkongen, om du inte är med i Orphei Drängar.
Vi får hålla ett tal till våren i karantän, framför en skärmbrasa och skänka en tanke åt alla igelkottar som slipper brinna ihjäl i år.
Frågan är om vi klarar av det? Årets första varma dagar har gett en vink om hur svårt det är att isolera sig för många Uppsalabor när T-shirtvädret gör sig påmint.
Det räcker med några grader över tio för att vi frivilligt ska packa oss som sillar på
uteserveringarna, som om droppsmitta var en innekatt som inte skulle ha mage att störa första vårsolen. På bryggan vid Järnbron är avståndet mellan bikuporna av soldyrkare i bästa fall godtyckligt. Jag vädrar dödslängtan.
Nåja. Till nästa år får vi helt enkelt omhulda samlade minnen av flammande bråte och sorglöst tunna jeansjackor i Sveriges pisskalla vår, landintoxikationens minnesgluggar och 200 tillfälliga bajamajor, medan blomman ur brodden skjuter.