Kom tillbaka, störiga turister – utan folk är London ingenting
LONDON.
Zombieskräckfilmen ”28 dagar senare” har blivit verklighet.
Det är vår, vardag och lunchtid i London, men människorna är borta.
Ett tecken på katastrof – men framför allt på att britterna bestämt sig för att lösa det här.
Jag brukar hata Leicester Square, Covent Garden och Westminster. Om jag ändå hamnar i centrala Londons turiststråk blir det en sport att så snabbt som möjligt ta mig därifrån. Jag kryssar mellan tyska skolklasser, skräniga britter på svensexa, inkastare till dåliga ståuppklubbar och spanska familjer som går långsamt i bredd.
De står till vänster i rulltrappor, bildar stora cirklar runt medelmåttiga gatuartister och tittar åt fel håll när de vandrar rakt ut framför dubbeldäckare. Då ska mycket till för att stressade Londonbor som jag ska ingripa. Vi vill bara därifrån.
Så fick jag plötsligt möjlighet att vandra genom världsmetropolen – helt ensam. Det visade sig att London är rätt grått utan allt folk.
Boris Johnsons regering har tvärvänt i sin coronahantering och uppmanar nu alla att hålla sig hemma. Framför allt i huvudstaden, som står för minst en tredjedel av alla upptäckta fall.
Jag hade varit lite orolig för britternas obrydda attityd. I Tottenham, där jag bor, fortsätter folk att gå på puben. ”Något virus ska inte stoppa oss från att ta en pint”. Brittiska tidningar visar bilder på ungdomar som är ute och festar. ”Vi är ju inte i riskzonen”. Och de äldre, som uppmanats hålla sig hemma, upprepar brexit-mantrat att ”vi har ju överlevt två världskrig, vi klarar oss igenom detta också”.
Kanske vill britterna njuta av sina sista dagar av frihet. Antalet smittade har passerat 3 000 personer, dödssiffran – i skrivande stund 168 – är sjunde högst i världen och många tror att regeringen snart kommer följa Italien, Spanien och Frankrike och isolera hela landet. Det skulle i viss mån även förklara varför stormarknader över hela landet länsats på mat och toalettpapper.
Jag tar ett halvfullt tunnelbanetåg och kliver upp i en spökstad. Europas mest välbesökta shoppinggata, Oxford Street, ligger öde. Flera av de stora butikerna har stängt. Restaurangerna är stängda eller smärtsamt tomma. De personer som också är ute och iakttar den ödelagda världsmetropolen är så få att jag stöter på dem flera gånger om, som om jag tagit en promenad på byn hemma i skånska Höör.
Utan turistmassorna ser trapporna kring Piccadilly Circus Erosstaty lika nakna ut som bågskytten själv. Utan folk från hela världen som trängs för att ta bilder vid Buckingham Palace ser slottet ganska litet och betydelselöst ut. När ingen gatuartist jonglerar med motorsågar eller blåser upp jättesåpbubblor på Trafalgar Square skulle jag lika gärna kunna befinna mig på Stortorget i Malmö. Lejonstatyerna känns så små när inga turister klättrat upp för att posera med dem.
– Det är som att befinna sig i en skräckfilm, som i filmen ”28 dagar senare”, berättar restaurangchefen Rob Hampton, 35.
I Danny Boyles zombieskräckfilm från 2002 fick ett smittsamt schimpansvirus Storbritannien att kollapsa. De smittade blev aggressiva och London utrymdes. Huvudkaraktären Jim (Cillian Murphy) vaknar upp ur en koma efter apokalypsen och vandrar över en folktom Westminster Bridge mot en öde stad. I dag ser bron ut som i filmen.
Efter Boris Johnsons uppmaning till Londonborna att undvika restauranger och pubar gick Robs skaldjurshak i Covent Garden över en natt från 180 gäster om dagen till fyra och dagen efter – noll. Nu lockar de med toalettpapper för att få kunder att köpa det sista av mat och vin som de har på lager. Regeringen har presenterat ett hjälppaket på omkring 330 miljarder pund – 15 procent av bruttonationalprodukten – för landets företag att låna för att kunna betala avgifter och löner under krisen. En klen tröst när man driver restaurang i en spökstad, tycker Rob.
– Jag läste precis en rapport som sa att en miljon personer i servicebranschen kommer att förlora sina jobb innan veckan är över. Regeringen måste ta det här på allvar, en miljon är ju en parodi och för oss som är arbetsgivare så är det omöjligt att veta när vi ska kunna börja anställa igen.
På fredagen stängde skolorna och i sin dagliga uppdatering meddelade Boris Johnson på eftermiddagen att Storbritanniens pubar, restauranger och gym också skulle slå igen med omedelbar verkan. Kanske är det vad som krävs för att britterna ska stanna inomhus även utanför centrala London.
Jag har vandrat genom staden dagen efter många fruktansvärda terrorattacker. Då har det hetat att ”London viker inte ner sig, ut på gatorna igen”. Nu ska den osynliga fienden besegras genom hemmasittande, i en stad där många lever trångt, delar lägenheter med främlingar och träffar vännerna på puben.
Drottning Elizabeth, 93, har också flytt staden för att isolera sig på slottet i Windsor. I ett brev till folket uppmanar hon folket att samarbeta eftersom ”landets historia formats av människor och samhällen som jobbat som en enhet mot ett gemensamt mål”.
Som för att peppa britterna i sin isolering säger Boris Johnson att vinden borde kunna vända om tolv veckor – om alla följer regeringens direktiv. Kritiker liknar den lösa tidsangivelsen vid de 350 miljoner pund i veckan som Johnson lovade sjukvården i sin brexitkampanj – ett tillskott som skulle komma väl till pass just nu. Men jag hoppas verkligen att han har rätt denna gång.
Jag vill ha de förvirrade turisterna, bröliga svensexorna och halvbra gatuartisterna tillbaka. För utan människor, inget London. Men först vill jag se ett nytt prov på britternas omtalade förmåga att klara sig igenom kriser.
PODD Corona - därför skiljer sig ländernas agerande
I dagens Aftonbladet Daily reder vi ut huruvida länder agerar olika - och i så fall varför. Gäst är Emma Frans.