Ännu ett gangstermord begås medan jurister och politiker käbblar

En man hittades ihjälskjuten i en bil på Lidingö.

Inte många spår syns utanför de slitna husen efter gårdagens mord på Lidingö.

Hantverkare gör sitt bästa för att slippa svara på journalisternas frågor och i en annan dimension fortsätter jurister och politiker att kivas om straffrättsligt finlir, en debatt som inte är optimal för den som vill åstadkomma en klickraket.

Det pratas så mycket.

Det påstås till exempel att automatvapnet som tömdes in i en bil i går förmiddag släckte livet på en man som inte blev äldre än 29 och som ska ha varit inblandad i ett uppmärksammat rån mot en pantbank tillsammans med en av dem som mördades i Köpenhamn förra sommaren.

Nu, ett dygn senare, har polisen tagit bort avspärrningsbanden och det enda vittnesmålet om grymheten och brutaliteten är en liten hög glassplitter.

Glassplitter är det enda som vittnar om grymheten och brutaliteten.

Utanför ett av husen har gamla bilar lagts till sista vilan. Garageporten är öppen, men ingen svarar när jag ropar.

På trappen till en villa som inte tycks ha renoverats sedan den äldre Lidingöbron invigdes 1925 står gummistövlar och träskor huller och buller och några ölburkar rullar runt i vinden.

En nyckel sitter i dörren, men ingen tycks vara hemma.

Vi befinner oss på en ö i Stockholms absoluta närhet, en överklassens hemvist med villor som går för 30 miljoner, men miljön för tankarna till en bruksort i Värmland där fabriken lades ner för länge sedan och där ungdomar med höga betyg piper iväg mot storstaden och äventyret och ett annat liv dagen efter studenten.

– Jag hörde skott, men vågade mig inte ut, säger en hantverkare i det enda hus på denna lilla del av Södra kungsvägen där mänsklig aktivitet pågår.

– Här får ni inte vara, säger en kvinna och kör ut oss.

Kanske klaras mordet upp. Statistiken talar för att det inte gör det, men det är inte bara i Danmark som gangsters ställs inför rätta.

Inte många spår efter mordet på Lidingö syns utanför de slitna husen.

Av den pågående debatten om vad som behövs göras är det annars lätt att dra slutsatsen att Sveriges rättegångbalk är hopplös och gör det i princip omöjligt för de lika heroiska som uppgivna poliserna att göra sitt jobb.

Och om mot all förmodan någon kriminell ställs inför skranket är någon orimligt petig domare snabbt där och lägger bevisribban på en höjd som inte ens en dopad höjdhoppare i världseliten skulle ta sig över.

Diskussionen inleddes med att den kunniga och stridbara åklagaren Paulina Brandberg begick debattartikel och efterlyste en uppluckring av den så kallade omedelbarhetsprincipen.

Denna juridiska princip innebär att rättens dom endast får grunda sig på vad som har lagts fram under huvudförhandlingen.

En ordning som tillkom i en tid där domstolar mest ägnade sig åt att reda ut fyllebråk på dansbanan. Ja, den har definitivt sina nackdelar i en tid med grov, komplicerad och vittförgrenad brottslighet.

Brandbergs resonemang innehöll en del goda poänger. En reform liknande den som Fredrik Wersäll, tidigare president i Svea hovrätt, numera sidekick åt Hans Majestät Konungen, förslog för några år sedan med modernare regler för stora brottmål leder sannolikt till förbättringar.

Bland annat skulle förhoppningsvis häktningstider kunna kortas. Tre, fyra år på Kronoberg i närmast total isolering förekommer. Tortyr, är ett ord som går att använda.

Men det finns anledning att bli misstänksam då Brandberg beskriver omedelbarhetsprincipen som ett ”stelbent hinder”. Det är nämligen utmärkt att lagen sätter gränser då åklagare får feeling och medelst kreativitet vill nå framgång i rättegångssalen.

Advokater har också invänt mot hennes förslag och, helt korrekt, påpekat att regeln finns till för att utjämna maktbalansen i rättegångssalen.

Åklagaren har hela utredningsapparaten på sin sida. Den tilltalade blott sin försvarare.

Ja, det pratas mycket. Och man behöver inte vara meteorolog för att veta åt vilket håll det blåser, som Dylan redan i mitten på 60-talet sjöng.

Faktum är att det räcker med att vara politiker. Justitieminister Morgan Johansson, livrädd för att bli omsprungen av Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, öppnar för avskaffad omedelbarhetsprincip.

Utredningar om anonyma vittnen och möjlighet att tjalla ner medbrottslingar och därigenom komma lindrigare undan är också tillsatta.

Nyligen föreslog en annan debattglad åklagare någonting så barockt som att kunna låsa in människor som inte ens begått brott.

Förändringar av straffrätten behövs. Och var för sig stjälper inga av dessa förslag eller annat som har slängts upp på bordet rättssäkerheten. Men vad händer om det mesta genomförs, vilket alls inte är osannolikt?

En försvagad rättstat skulle utgöra ett hot mot Sverige av ett slag som vår tids gangsters inte är i närheten av att kunna mäta sig med.

Följ ämnen i artikeln